Livet ska bara levas. Så enkelt är det.

Jag har långa stunder av levande liv, varvat med trassliga tankar, låsningar, fastfruset, tvivel, tvekan, skamspiral, skamattack.
Kokar i min egen skit, drar på mig offerkoftan, energin läcker, inser sårbarheten som ska skyddas, hänger koftan på kroken och sakta fylls energin på igen.

Livet lever sig själv, när jag släpper det krampaktiga, spända taget. Den här spänningen i kroppen jag aldrig lagt märke till. Spänningen, som blivit en normalitet. Som ett naturligt sätt att vara. Så klart det är svårt att lägga märke till något som är så naturligt som luften jag andas.

Livet lever sig själv, när jag möter ödmjukheten inom mig. Jag kan se min egen historia utan förtecken av att jag är en förrädare, anklagande, elak. Acceptens? Ja, kanske. Ur acceptansen reser sig modet att se människorna från förr som de perfekt operfekta människor de är. Liksom jag själv är.

Jag behöver inte längre hinna med. Det är inte längre viktigt. Livet ger det det ger. Varken mer eller mindre. Punkt. Och så. Så paradoxalt. Plötsligt bär jag känslan att jag hinner med. Att stanna upp ger mer vind under vingarna.

Jag har inte bråttom längre, inte den där eviga bråttomhetskänslan a la hur-jag-än-skyndar-mig-kommer-jag-inte-bli-tillräcklig-så-jag-skyndar-mig-ännu-mer-för-rastlösheten-det-skapar-att-inte-vara-tillräcklig-inte-duga-är-ett-jävla-gift-som-jag-inte-står-ut-med. Ibland kan jag ha lite bråttom – det drar inte gång den eviga spiralen av rastlöshetens eviga jagande.

Jag behöver inte leverera längre. Jag börjar känna en kreativitet inom mig, en nyfikenhet på livet och dess möjligheter, vad vill jag bidra med? Vad kan jag bidra med? – och plötsligt levererar jag. En sund kapacitet som inte urlakar mig.

Jag känner mig inte egoistisk, när jag lyssnar inåt och söker mina gränser och behov. Jag fyller mig med så mycket syre jag bara kan och orkar därmed räcka till för fler. Och när jag bara räcker till för mig själv – då ok:ar jag det.

Jag tycker inte jag är larvig och sjåpig, nån som bara måste rycka upp sig. Jag tar mig själv på allvar och kan därför ta mig själv med en nypa salt. Jag är en droppe, en del av det vida havet.

Jag skäms inte för min egen person längre. Det är nåt annat att finnas i världen nu. Det är nåt annat att finnas med den inre tillförsikt och trygghet som spirar och väcker liv i mitt liv.

Det är något annat nu. Jag rör mig mot att finnas i världen inifrån och ut. Det är något annat nu.

Om jag vågar tro?

Om jag vågar tro på mina barn, så har de en mänsklig mamma, vars viktigaste i världen är hennes barn.

Om jag vågar tro på min man, så är jag någon värd att älska.
Om jag vågar tro på mina vänner, så är jag en människa med gott hjärta och jag har något som lyser genom mig och gör mig vacker.
Om jag vågar tro på vad de säger, mina gamla elever, som nu går på gymnasiet, så var jag en del av att deras skoltid blev något, som de längtar tillbaka till.
Om jag vågar tro på energin hos föräldrar till min gamla elever, så upplevde de att de lämnade sina barn i trygga händer hos mig, hos någon som visste vad som behövs för att inlärning ska ske, hos någon som såg deras barn i både glädje och sorg och som också ville lyfta även de svåra frågorna.

Om jag vågar tro på mina närmaste lärarkollegor, så var jag någon att räkna med, som kunde se genom allt oviktigt och satsa på det som är viktigt på riktigt, oavsett om det betydde kritik från andra kollegor.
Om jag vågar tro på vad de säger, mina nuvarande kollegor och min nuvarande chef, så har jag något som är viktigt i mötet med klienterna i öppenvården.
Om jag vågar tro på Jojo och mina gestaltvänner, så ser de en människa som lyssnar, ser, hör och tar dig på allvar.

Nej, jag vågar inte tro på allt detta. Det kan inte vara jag. Jag är inte på det viset. Nej, nej. Nej, jag är rädd. Jag är ängslig och orolig. Jag är spänd och stressad. Jag är trött och sliten. Jag har dåligt med ork. Jag är fantasilös och jag har kvävt all min spontanitet och kreativitet. Jag har alltid varit sån. Ful, dålig, i vägen och otillräcklig. Och just det – misslyckad och galet patetiskt. Sån är jag. Så är mitt liv.
– Du?

– Va?

– Heeej, säger hjärtat med värme och tydlig, mjuk röst.

– Hej, hej, säger jag nervöst och rycker till.

– Så…du låter rädd? Blir du rädd, när du speglar dig i mötet med en annan människa? Om du bara skulle testa att våga tro? Våga ta emot? Släpp lite på motståndet, flyt med.

– Om jag vågar tro på det jag skrivit? Oj?! Shit?! Vem är jag då?
– Ja, vem är du?

– Men oj? Då är jag ju precis den jag vill vara, sån som jag vill vara. Då duger jag i alla mina känslolägen. Då har jag något att ge. Då har jag något att bidra med. Bara genom att finnas med det som är jag.

– Så, vågar du tro?
Jag vill ju bara vara duktig och ropa ”Så klart vågar jag det!” I stället lägger jag mina speglingar i skålen. Och jag tuggar lite ett tag.

– Men du, hjärtat?

– Ja?

– Jag blir rädd. Jag blir skräckslagen faktiskt.

– Ja, jag vet. Det är ok. Det är lätt att vara modig om man inte är rädd. Jag är här. Jag står kvar. Jag tror på dig. Och jag får en känsla av, att så börjar även du göra. Fortsätt tugga. Kanske idissla lite. Lite i taget. Långsamt, så du hinner med. Så kanske, en dag, du vågar tro.

– Så kanske en dag, jag vågar tro, viskar jag med en stark skälvning genom hela kroppen.

Here I go again

Du såg melankolin, sorgsenheten, blygheten, de introverta dragen hos lilla Mela och stod inte ut med det? Du blev rädd? Orolig? Skämdes?

Du såg den förstående, den kloka, den som lyssnar hos lilla Mela? Och du hamnade i ett obekvämt underläge? För det var ju du, som var den vuxna. Och ändå drogs du till mitt inkännande sätt och mitt lyssnande öra.

Du välkomnade mig, till det som i mina ögon borde ha varit mitt hem, sittandes i soffan med stickning, nedslagen blick och sur röst och min. Var lilla Mela ett hot för dig?

Du sa ”Du blev ändå aldrig nöjd”. Du själv blev inte tillräckligt bekräftad, fastän du var vuxen och jag var barn? Och inte heller än idag bekräftar jag dig tillräckligt? Och du har rätt, tänker jag. Jag kommer aldrig att bli nöjd. Inte på det sätt du förväntar dig i alla fall.

Du tog aldrig emot mig, så som lilla Mela var. Och därför blev jag aldrig till. Mitt psykologiska jag fick aldrig födas.

Jag släpper dig nu.

Jag släpper dig nu, för att ge mig själv utrymme, att bli till. Bli till inuti. Bli den jag redan är, fastän trygg i det.

Min resa handlar om att bli till. Att jag får vara här som den främmande fågel jag känner mig. Och jag vet – nu vet jag, jag är inte ensam – vi är många av den arten, främmande fågel.

För att du inte tog emot mig, älskade mig villkorslöst, så anpassade jag mig. För att du inte tog emot mig, bekräftade mig, blev jag någon som letade och sökte efter det där ”rätta jaget”. Jag blev någon, som jag hoppades att du skulle kunna tycka om. Jag gjorde allt för att bli älskad så som barnet gör – och du blev ändå aldrig nöjd…med mig. Ständigt något som kunde rättas till. Ständigt larvig. Ständigt för mycket. För känslig. För högljudd. För i vägen. För fel. För…allt.

Du sa till mig gång på gång, hur tjock jag skulle bli en dag. Du skojade. Du skrattade. Jag skrattade. Och. Det var inte roligt. Redan när jag var nio år visste jag att jag aldrig varit och aldrig någonsin skulle kunna bli – vacker.

Du skyddade mig inte, när jag som mest behövde. Nej, du kastade mig till vargarna. Jag lärde mig att skydda mig själv. Jag lärde mig att inte släppa in och jag lärde mig att inte behöva. Jag blev självförsörjande.

Jag tröstade dig, när jag själv var rädd och orolig för dig och ditt konstiga beteende. Jag lärde mig – det finns ingen där ute för mig. Jag finns för dig. Och inte tvärtom.

I min kropp och själ gick det inte ihop. Alla sa att jag hade det så bra. Så jag trodde på det. Så som ett barn gör. Du har det så bra. Men…ingen frågade. Ingen såg barnet. Och då förstod jag inte. Barnet i sin försvarslösa, maktlösa position anpassade sig. Jag är någon som inte syns, inte ska ta plats. Jag är någon man kan överge, jag räknas inte – så är det för mig, så är det, när det är bra. Jag utvecklade ett falskt jag, en falsk fasad. På insidan ständigt rädd. För det går inte att erkänna, att jag är någon, som det är ok att överge. Jag utvecklade ett falskt jag, som blev så sant för mig, att det blev jag.

Mitt hjärta visste. Det tvekade aldrig. Bara det, att hjärtats röst blev allt tystare, tills det enbart var en viskning. Mela – gör det ändå. Gör det ändå. Ändå.

Så. Jag gör det. Fastän det är läskigt. Fastän jag är rädd nu. Fastän jag är ruskigt nära att börja bära ansvar för dig och dina reaktioner. Så. Jag gör det. Jag gör det ändå.

Jag vet. Jag vet att kärleken finns där. Den skyms ”bara” av den giftiga skammen, medberoendet och det osunda ansvaret. Och jag säger nej nu. Den smärta jag känner – den tar slut med mig. Och jag vet – jag i min tur, har skadat mina barn. Det gör ont. Och jag kunde inget annat. Precis som du. Du gjorde också ditt bästa. Och. Jag är här nu. Min kropp och själ allt närmare varandra. Jag följer mitt hjärta, det jag tror på och min värdegrund. Jag ger mina barn så mycket jag mäktar av äkta närvaro och autenticitet. Och jo, det levererar. Det drar igång processer hos dem med. Förstås. Och det är gott att se, trots att processerna är svåra.

Jag hör din oroliga röst ”Det var så på den tiden”. Och uttalandet rubbar mig inte längre. Jag tror dig. Det var ”så” på den tiden. Och jag hör också – du är inte beredd. Inte beredd att axla det ansvar du faktiskt bär. Och.
Det gör inget. Jag är vuxen nu. Jag tar mitt eget ansvar. Jag söker den väg som jag behöver. Och. Jag älskar dig. Ja, jag älskar dig. Jag ser din glödande inre kärlek och längtan. Jag ser den. Genom skammen. Genom medberoendet. Genom det osunda ansvaret. Jag vet att du är en människa full av kärlek. Och vet du? Jag bär också en glödande kärlek, en inre längtan. Och jag går min väg. På mitt sätt. I min takt. Och jag tar ansvar för mig. På det trubbiga vis jag just nu förmår. Och vet du vad jag inte tar ansvar för? Jo, jag tar inte ansvar för dig och för dina reaktioner, känslor och behov. Så om du inte står ut med mig, utan vill rätta till mig, då drar jag mig undan. Jag är värd något annat.
”Det är fegt att skriva. Man ska prata öga mot öga.” Och skrivandet är min kanal. Mitt språk. Mitt verktyg. Här får jag i min takt sätta ord på. Jag kommer inte låta dig ta det ifrån mig. Du är bra på att prata. Jag är bra på att skriva. Och vill du prata så att mina öron hör – du är välkommen att fråga mig, om jag vill lyssna. Och om jag vill skriva och du har lust att läsa, så är du mer än välkommen. Och…det är på ditt ansvar.

Den famn som skulle älska barnet villkorslöst, skydda barnet från det onda, ge mod att låta barnet upptäcka världen och finnas där med outsinlig tröst och plåsterlådan beredd, när barnet mött något läskigt eller farligt därute- just den famnen fanns inte särskilt ofta.

Det fanns nån som drog mig hårt i örat. Jag förstod hur fel och misslyckad jag var. Vi har skojat om det många gånger. Och. Det var inte roligt.

Det fanns nån som slog mig över kinden, så jag åkte in i garderoberna. Jag lärde mig att det var ok att slå på mig, eftersom ingen sa förlåt, ingen berättade hur fel det var. Jag är någon, som det är ok att slå – jag hade säkert gjort något fel, som vanligt.

Det fanns nån som oupphörligen tog in nya människor i sitt liv, där jag aldrig hade någon självklar plats. Jag lärde mig att bli övergiven, övergivenheten blev som ett självklart inslag. Inget konstigt alls.

Det var någon som klädde mig i fula byxor, när jag längtade efter en klänning. Vi skrattar åt minnet. Och det var inte roligt. Jag blev någon jag inte ville vara. Blyga lilla Mela ville vara som de andra.

Någon berättade för sina och mina vänner om hur jag ”vrålade” sånger i mitt rum. Ingen såg min längtan efter orden texterna rymde. Jag lärde mig skämmas, både för sången och min längtan.

Det är därför, tror jag, som jag blir rädd, för den som står kvar. Mina överlevnadssystem vill känna igen. Och det jag vet och kan – det är att bli känslomässigt övergiven. Jag vet inte hur jag gör, när du står kvar…

För jag lärde mig att stänga av. Att inte ta in. Att lägga på hög. Alla obearbetad upplevelser som ingen vuxen orkade möta mig i. Jag lärde mig att leva utifrån och in. Jag klarade det i många år. På mina arbetsplatser fick jag så fina omdömen – det stressade mig. Hur behöver jag vara, för att leva upp till dina fina ord?
Livet gav inte upp. Livet gav aldrig upp. Till slut fick jag den fiffigaste gåvan livet kan ge – kraschen. Den stora kraschen, som verkade så orättvis, när den hände. Den stora, jobbiga, smärtsamma, fantastiskt fiffiga kraschen – jag kunde inget annat än att söka förändring. Och nu vill jag inte vara den utan. För ur kraschen reser sig sakta mitt trygga jag, mitt jag som har en självklar plats. Ur kraschen reser sig en längtan efter förlåtande. Ett förlåtande, som skulle lätta tyngden i bröstet och oket på mina axlar. Ett förlåtande som ger mig mer ren och äkta tillgång till nuet. Ur kraschen reser sig liv, flödande liv. Tack livet. Jag är här nu. Jag är här nu i all min trubbighet, med all min sorg, all min melankoli. Och jag är vacker, för livet är vackert. Och jag älskar. Och jag förlåter. Så. Är. Det. Bara.

Alltså…vissa dagar…

Fullbokar en hel vecka. Lite väl många tider blinkar mot mig i almanckan. Blandar nästan-måste-saker och trevliga sociala möten.

Vissa måste-saker vill jag bara ha avklarade. Hellre bakom mig än framför mig. De är bara så många. Så vad gör jag? Jo, jag bokar ytterligare nästan-måste-saker. När jag vaknar till dag två denna fullbokade vecka inser jag. Jag håller inte ihop.

Äppelblom

Just det. Det är så här det blir, när jag har för många bokade tider. Det där som var easy-peasy förr, är något helt annat idag.

Jag behöver planera om. Väljer ut det jag vill prioritera bort, boka om. Jag behåller terapin hos Jojo och intervjun inför den fördjupade kursen i personlig utveckling jag har ansökt om. Jag behåller barnens tider för läkarbesök och dyslexi-joxande. Det blir läkarbedömningen av mina växande knölstruma-knölar på Karolinska, vilken får falla bort. Stressignalerna plötsligt starka. Börjar leta efter kallelsen. Den är försvunnen. Stressen pumpar upp i kraftig styrka. Jag letar. Jag letar här. Jag letar där. Bläddrar genom alla möjliga och omöjliga högar, lådor, pärmar, almanacka, alltmedan stresstempen stiger. Var i helvete har jag lagt den!!!???

Ringer växeln på Karolinska. Stolt över att hitta lite handlingsutrymme. Jag kan klara det utan kallelse. Blir så kopplad än hit. Än dit. Samtalet bryts. Jag börjar om. Nej, jag vill inte bli kopplad till växeln. Jag har redan varit där. Är jag inte på endokrinkirurgen? Och varför kan inte du hjälpa mig? Nej, jag har redan blivit kopplad, samtalets har brutits flera gånger och jag får börja om. Jaja, koppla mig då. Och samtalet försvinner.  Igen.

Jag ger upp mitt handlingsutrymme till förmån för att leta i en pappershög till, trots att jag vet att kallelsen inte kan vara där. Jo. Där är den. Ju. Men hur fan hamnade den där? Det kan ju dessutom bara vara jag som lagt den där. Finns inte ens nån annan att skylla på i det här fallet.

Ringer numret på kallelsen. Telefonsvarare. Den ber mig knappa in personnummer och mobilnummer.  Jag slår in fel siffror. Börjar om. Slår in personnumret i stället för mobilnumret. Gör om. Gör rätt. Till slut.
’Vi ringer upp dig omkring tretton noll noll.’

Jag passar på att boka om tiden för mammografi, när jag ändå är igång. Det går betydligt lättare.

Storhandling på schemat idag. Hur ska det gå med denna stress i kroppen? Det måste gå, helt enkelt. Jag gör handlingen till en enda lång mindfulnessövning. Här och nu. Andas. En sak i taget. Det funkar.

Tills klockan tretton noll noll.

Hej, mitt namn är si och så och jag ringer från Karolinska. Du har bett att få bli uppringd? Jag förklarar att jag vill boka om min tid. Men du har ingen tid här, säger hon. Jag hittar inte dig i våra system. Är du säker på att du skulle till endokrinkirurgen? Jag ger henne mitt reservnummer, då jag inser att vi ännu inte finns med i registren. Hon hittar mig. Letar ny tid. Och så säger hon att jag ska lämna blodprover innan läkarbesöket. Räcker inte de nio rör jag lämnade förra veckan? Nej, säger hon, läkaren vill kolla blablabla och blablabla, så jag skickar med information i den nya kallelsen, så kan du se där vilka lab som arbetar tillsammans med Karolinska. Hennes röst är skön, len och mild. Och tålmodig. Jag frågar. Och frågar om. Det snurrar i skallen där jag står vid min varuvagn på Coop stormarknad med min oändliga inköpslista och tårar i ögonen. Hur kan en sådan enkel sak vara så svår? Jag dubbelkollar datumet för min nya tid och sen lägger vi på. Jag skriver i min almanacka. Ny tid och lämna blod en vecka innan. Lägger undan telefonen och vet inte hur jag ska orka sätta den ena foten framför den andra. Jag är slut. Ska jag ge upp? Ställa vagnen här och åka hem? Jag lutar mig över vagnen. Andas. Blundar. Bestämmer mig för att det får se hur korkat ut som helst. Vad är det värsta som kan hända? Att någon frågar hur jag mår? Att någon vill hjälpa mig? Jag kommer inte gå sönder. Jag har en låg stresströskel – det är allt. Jag måste få finnas. Med eller utan min utmattning. Bara vila lite. Mitt-i-handlingen-vila. Släpper i tanken samtalet med sköterskan. Det är klart nu. Jag behöver inte lägga mer kraft eller fokus där just nu. Andas. Blundar. Vad är det som händer just nu? Ja, visst. Min mindfulla handling. Strax funkar det att sätta ena foten framför den andra. Och jag är trött. Stöttar mig på fina ord på chatten ‘Ler för mig själv här. Du hittade tillbaka! Och om du inte orkat, så är det okey också.’

Tänker att jag vilar när jag kommer hem. Måste bara köpa frontline till djuren. Shit vad dyrt! Dyrt gift…
Väl hemma tänker jag – jag vilar när jag plockat upp alla varor. När varorna är upplockade tänker jag – jag vilar när jag lagat mat, när jag ätit med barnen, när jag plockat undan.

Jag vilar sen. Just den funkar dåligt. Jag vilar nu, är bättre.

Och så här är mitt liv just nu.

Och med mig genom dagens hjärnstress hör jag orden från den fina modersgestalten, som jag träffade på förmiddagen.
– Du behöver lära dig be om hjälp. Du vet, vi ber varandra om hjälp hela dagarna. Ibland blir det ja. Ibland blir det nej. Då frågar man vidare. Vi behöver hjälpa varandra. Det funkar inte annars. Minns att jag finns där borta i skogen.

Tittar tillbaka på dagen. Inser att kritikern inte fått luft. Inser att jag inte fick än mer panik av att inte orka. Inser att jag är sliten och jävligt trött. Inser hur enormt mycket lättare det är, när jag ok:ar läget, uttrycker läget och ger mig själv en vänlig klapp på kinden. Och gläds åt min vän, modersgestalten.

En spricka i systemet

Trycker så på publicera…

Skräcken, som lamslår mig, när jag trycker på publicera till mitt förra inlägg …

Kroppen slår på alla varningssystem den känner till. Alla stress-signaler pumpar på. Och jag existerar. Överlever. Andetag efter andetag. Och dagarna går. Och nätterna är sömnlösa. Tar till ’artificiell sömn’. Och jag existerar. Längtar efter barnen. Barnen som kan dra mig tillbaka.

En ros på ettårsdagen värmer hjärtat så enormt ❤

Tills jag sträcker ut och får en tid hos Jojo. Tillsammans hittar vi avstängningsknappen. Inte lätt och ledigt. Inte alls så, som att trycka på en knapp och så är det klart. Långt därifrån. Jag är matt när terapin når sitt slut för den här gången. Fullkomligt matt och ganska avspänd. Matt och grundad. Och lite mer i viloläge än på många dagar.

Får möta en rädsla, så självklar när jag möter den, och så väl undangömd i djupet av min avgrund. Där har den väntat. Väntat. Vibrerat. Till synes utan orsak, men kroppen visste. Kroppen visste hela tiden. Rädslan är självklar när den dyker upp, så självklar är den, att jag inte sett den. Så självklar och samtidigt så överraskande.

I. Ur. Och vila. In i rädslan, titta på den, känna den, kanske förstå, men inte helt säkert. Ut ur rädslan. Vila. Vila. In i. Ut ur. Och vila. Tankar plötsligt trygghet och hämtar andan på ett sätt jag aldrig någonsin varit med om. Så fint. Så ovant. Inga bevakande ögon. Känslan av förräderi uteblir. Bara vila. Bara trygghet. Bara följa vågen. Ingen värdering. Bara inte vara ensam. Min eviga längtan möts. I see you. Du är ok. Oavsett.

Så. Jag gör en spricka i systemet. Jag slutar att leka leken. Eller, jag vill sluta att leka leken. Ett hål gapar så tomt. Ett stort, tomt hål. Ett stort, tomt hål gapar i mig, gapar i systemet. Ett stort, tomt, hotfullt hål i systemet. Och jag är ännu så ovan. Så ovan. Så rädslan griper mig, så som den grep mig som barn. Så griper den mig nu. Med en stor skillnad. Nu vet jag om den. Nu vet jag om rädslan. Den är inte en kroppsdel. Den är en känsla. Jag är inte rädslan. Och det är ovant.

Och det är jag som är hotet. Som inte vill vara med. Som vill växa upp. Bli vuxen. Ta mitt ansvar. Inte leka leken, den kletiga leken där inget ja betyder ja och inget nej betyder nej. Där det är svårare än svårast att veta vad som egentligen menas, vad jag själv egentligen menar, vill och behöver. Det är jag som hotar systemet och det är jag som hotar mig själv, när jag blir rädd för hela processen. Rädd för vad jag håller på med. Rädd för rädslan, som lägger krokben för mig.

Jag vill inte vara med. Jag vill inte leka den här leken mer. Jag vill hoppa av. Jag vill ta ansvar för mig. Jag vill inte att du bär mig. Det vill jag göra. Jag vill inte bära dig. Det får du göra. Jag vill bli tydlig. Tydlig inför mig själv. Tydligare inför dig. Jag vill inte leka leken, där vi ska tolka och fantisera.

För hos mig är det alltid, alltid jag som förlorar, som inte räcker till, som måste bort, som inte att tillåtelse att vara här, inte har rätt att ta del av livet på mina villkor. Jag vill inte mer. Jag behöver ta hand om mig nu. Jag behöver på riktigt förstå, att den där inre galet kritiska rösten – den är inte jag.

Vi är alla mänskliga. Så där perfekt operfekta. Så där tillräckligt otillräckliga. Jag. Och du med. Samma lika. Ju.

Det är barnets rädsla jag bär.
Det är barnets rädsla, som håller mig fången.
Det är barnets rädsla, som håller kroppen påslagen, så den inte kan finna vila, inte kan finna ro.

Den där rädslan, som blivit min trogna följeslagare.

Rädslan att vara i vägen.
Rädslan att störa.
Rädslan att förstöra.
Rädslan att inte räcka till.
Rädslan att inte förstå tillräckligt bra.
Rädslan att göra någon annan illa.
Rädslan att inte duga.
Rädslan att inte orka.
Rädslan att inte kunna hjälpa någon, som vänder sig till mig.
Rädslan att inte förstå, när orden och stämningen inte stämmer överens.
Rädslan att bli ställd mot väggen, för något jag sagt eller gjort.
Rädslan att bli avslöjad, som den patetiska lilla spillra jag alltid trodde jag var.
Rädslan att någon ska påverkas av mig eller beröras av mig. Usch och tvi, stackars den!
Rädslan att du ska förstå att jag är förvirrad och inte begriper någonting.
Rädslan att bli besviken, den är läskig, besvikelsen trollar jag bort, kort och gott – jag blir en sådan som inte kan bli besviken; alltså inte kan påverkas, inte kan beröras, alltså en sådan som existerar. En som existerar, men som inte lever.
Rädslan att leva och inte bara existera…

Rädslan jag möter i terapirummet får mig att vilja fly, krypa ur mitt eget skinn och hoppa ut genom fönstret, så som jag en gång gjorde för länge sedan, när rädslan gjorde ett tappert försök att bubbla upp. Rädslan jag möter i terapirummet skapar en svimningskänsla i skallen och kroppen, ett illamående väller fram. När jag med egen kraft drar mig ur känslostormen och möter de trygga ögonen snäpps jag ur läget. Andningen blir djupare för ett ögonblick. Och än är inte avstängningsknappen intryck.

I. Ur. Vila. Om igen. Och om igen. Leta efter kraften. Leta efter mitt nej. Leta efter att hålla ut, inte ge upp. Jo. Någonstans djupt inne i hjärtat, där finns mitt nej, där finns en gnutta uthållighet, att inte ge upp mig själv, behålla mig och min upplevelse.

Se där. Mitt nej finns. Om än flämtande av ansträngningen, väldigt otränad, svetten dryper, tungan hänger utanför. Och det finns. Vik hädan gamla rädsla. Lämna plats för variation. Med mitt nej ska jag värna mig. Med mitt nej ska jag hitta vidare i livet. Med mitt sanna nej, kommer jag att kunna säga ett ärligt ja. När den vibrerande rädslan viker undan, kommer fler känslor kunna ta plats. Fler olika känslor, där inte en enda känsla är så totalt dominerande, bjuder liv. Det är min förhoppning.

Så. Det har blivit en spricka i systemet. Sprickan är jag. Och jag är ovan. Och rädd. Och jag gör det ändå.

Barnen och gosnosen är i Sveriges hemmahus! Mela glad 🙂 ❤

 

 

Jag skymtar två övergivna själar på andra sidan skypen

– Skype?

Frågan kommer från en av mina döttrar på kvällen, när vi redan skypat tidigare på dagen. Jag anar instinktivt. Det här är viktigt. Det jag möter berikar mig så oerhört, så ord räcker inte till. Och jag kommer att falla. Hårt. Snabbt. Överraskande. Och resa mig igen. Inte stelt leende, med ärmarna uppkavlade och nu är det bara att kämpa. Nej, trött, efter en hård strid och med mig eget jag i behåll. Med mitt eget, autentiska jag i behåll.

– Ska ni gå till skolan imorgon? frågar jag.
Blickar mellan mina flickor byts. Jag anar ett väldigt motstånd. Hos bägge. De har väldigt mycket frånvaro nu. Jag skymtar en otrolig ensamhet, två övergivna själar, som kämpar på varsitt håll, utan förmåga att förstå vad som händer, utan förmåga att sträcka ut. Eller är det bara mig själv jag ser?
– JAG hör ett motstånd, säger jag så. Vad är det där motståndet för något?
Stela ansikten håller krampaktigt god min.
– Nej, det blir bra med skola imorgon, säger en av de snabbt och glättigt.
– Och det här motståndet? Är det bara jag som anar ett motstånd eller? Jag är uppriktigt frågande. Är ni sjuka på riktigt eller är det något annat som händer? Jag fattar inte…

Tårar trillar. Samtal följer först med den ena. Sen med den andra. Ingen vill prata i närvaro av den andra. Påminns om min egen ensamma ensamhet. Vet inte vad som är mest mitt eget och vad som faktiskt händer hos dem.

– Så, säger jag, när vi blir på tu man hand. Om dina tårar kunde prata – vad skulle de säga?
Tystnad.
– Jag vet inte…
Tystnad.
– Får jag göra en gissning? säger jag sedan. Hon nickar. Jag gissar att dina tårar står för någon slags ensamhet, att du känner en oro inför något i skolan, att du kommer uppleva att du inte hör till och att du bär en oro kring det här. Något som din kropp instinktivt vet, men som du kämpar mot. Hur låter det?
– Jo, det låter som det är ungefär så…jag känner mig så ensam. Jag har ingen kompis alls nu. I måndags flyttade hon som jag brukar vara med…
Jag inser vad hon går och bär på. Ensam. Hon kan inte sträcka ut. Och ingen har hittat in.
– Det här är inget litet som du går och bär på…Det här är ju jättestort. Din enda trygghet har flyttat…
Så nystar hon upp en historia, som går tillbaka till hennes tid i förskoleklassen.
– Just det, säger jag, då när du kände dig så ensam och varken jag eller pappa såg eller hörde dig?
– Mmm…
– Och vi litade mer på dina fröknar, än på dig?
– Jaa…Stora tårar trillar.
Jag funderar. Önskar jag kunde teleportera mig till henne. Hålla henne. Vara nära henne.
– Så…lyssna lite på det här. Går det här att förstå? Kan det vara så här? Du upplevde en stor sorg i förskoleklassen, du blev ensam och ingen såg dig. Du överlevde sekund för sekund och jag såg dig inte, jag bara fortsatte lämna dig där, trots att du förklarade för mig hur ensam du var, utan att jag förstod ett dugg av det du gick genom. Så blev det ett trauma för dig, ett stort sår i din själ. Och nu…nu är det precis som att för att du ska slippa undan att det där händer igen, så ser du till att det händer direkt, du sätter dig utanför, vill inte bli ”en av dem” av rädsla för att du åter ska stå övergiven och ensam och ingen kommer att se, höra eller ta dig på allvar? Går det att förstå?
Jag ser en nickande flicka, som slappnar av och stilla tårar strömmar.
– Jo, det är precis så… och jag vill inte vara så här blyg mer!
– Vet du, jag borde ha sett dig. Jag borde ha hört dig. Det var mitt ansvar. Jag brast i mitt ansvar. Jag visste inte bättre. Du vet, jag blev ju sjukskriven…
– …ja…
– Det var för att jag trodde att jag måste kämpa mig genom livet. Om det är jobbigt, så kämpar jag bara lite till och lite till och lite till…Det här har du och dina syskon vuxit upp i. Så omedvetet från mig har ni lärt er av mig. Det är bara att kämpa, att bita ihop, le och vara stark. Nu lär jag mig, om ett annat sätt att finnas i världen. Och jag är här för dig. Nu. Jag vill hjälpa dig visa världen det du har inom dig, det som du vill dela med världen, all din kreativitet, spontanitet, nyfikenhet, din gräns, dina behov, allt det som är du. Och du ska inte bära det här ensam mer.

Så gör vi planer för återgång till skolan. Vad hon behöver. Att hennes kropp är klok, som leder henne. Att det går att lyssna till kroppen, lära sig förstå vad den behöver. Och. Hon är inte ensam.

Så. Nästa flicka. Jag ser att fler tårar trillat medan jag talat med hennes syster.
– Hur har du det?
– Mmmm, jag vet inte….
– Jag är här…
– Mmm…det är så svårt i skolan. De lärde sig gångertabellerna redan förra året och jag kan de inte ens nu!
– Jo, det går fort fram här. Och ditt värde ligger inte i om du kan tabellerna eller inte.
Jag märker direkt på henne, att jag inte träffar rätt. Jag tystnar. Väntar. Hoppas att hon ger mig en chans till.
– …och varje fredag när vi ska lämna läxan, då är jag jätterädd att läraren ska bli superarg på mig, för min bok är alltid tom och jag har nästan aldrig gjort läxan…
– Oj…Jag hör att du låter väldigt rädd…
– Jaa.
– Och det där är inte ditt fel. Det är jag som skulle ha gjort utrymme för dig och dina läxor, jag borde ha stöttat dig att hitta rutiner. Det har jag inte gjort. Jag har lämnat dig ensam. Det är mitt fel. Det är mitt ansvar och jag brast där…Förlåt…
– Och vet du, den där pojken, som jag tyckte var dum, han…alltså det började på lek. Han sprutade vatten på mig och två andra flickor. Och sen…(Här uppfattar jag inte riktigt vad hon säger.) Och då när jag hade varit sjuk och kom tillbaka, då sa de andra tjejerna Vet du vad vi har gjort mot honom när du var borta, och det känns inte bra nu…Och jag orkar inte vara i skolan för dagarna är alldeles för långa och om jag ska gå imorgon då vet jag att jag kommer att få gå och lägga mig hos Nurse Aby, för jag kommer inte att orka….
– Vet du vad jag hör?
– Neej…?
– Jag hör en nioårig flicka, som har burit alltför mycket ansvar, alltför länge ensam. Jag är så glad att du berättar det här. Så klart att dagarna blir långa, när du har så mycket oro inom dig, tänker jag.
– Jaa…
– Jag tänker spontant att jag kan skriva ett mejl till din lärare om det här med läxan, hur låter det?
– Det låter som en bra idé.
– Och sen tänker jag att du inte ska vara ensam mer nu. Nu vill jag ta det ansvar som är mitt. Det ska inte du göra. Vet du, att du är så klok? Minns du i våras, när du sa ”då kommer du bli ännu bättre på att hjälpa oss”, när jag sa till er att jag ville gå den här kursen jag går nu? Jag tror att det är det som händer nu, det som du pratade om då. Nu blir jag bättre på att hjälpa dig och dina syskon.

Hon ler genom tårarna. Kontakten finns där igen. Motståndet är borta. Och så gör vi också planer för hur hon ska kunna komma tillbaka till skolan, inte ensam utan tillsammans med en vuxen. Hon behöver inte och ska inte bära det här på egen hand.

Vi berättar om planerna för pappa, eftersom han är en del av dem. Han behöver bli det vuxna stödet, om flickorna behöver det. Går inte det, så får det vänta till januari tills jag kan följa med. Så är läget.

– Titta på motståndet imorgon, när pappa väcker er. Ibland känns det väldigt svårt på kvällen och nästa morgon känns det helt annorlunda. Så titta på motståndet imorgon bitti. Lyssna till det. Går det att ta en risk och åka till skolan? Gör det. Behöver du stanna hemma tills pappa eller jag kan stötta dig? Gör det.
– Och mamma, vi måste skypa imorgon!

Så går samtalet mot sitt slut. Många pussar skickas genom cybervärlden. Vi räknar till tre och trycker samtidigt av samtalet.

Tystnaden är total. Skärpan i att alla mina tre flickor bär mitt mönster är smärtsamt skarp. Och sonen, var står han i allt det här? Jag faller. Rakt in i en kraftig skamattack. Som träffad av blixten. Totalt överraskad finner jag mig hulkandes, fruktansvärt rastlös och med en enda tanke i huvudet. Nu gäller det att komma genom det här. Det är på liv och död. Jag låter. Jag skriker. Jag brölar. Står på alla fyra. Jag bankar mina tofflor kraftigt med ett smackande, hårt ljud i köksgolvet. Alltså, det här känns ju helt vrickat…jag är färdig för psykakuten. De får spänna fast mig, låsa in mig! Var i helvete kom det här ifrån? Bank. Bank. Bank. Men kanske ändå, att det är lite bra. Jag verkar ju arg. Det är nog något bra. Skrik. Snor. Tårar. Hulk. Vill du att jag ringer dig? Får frågan på chatten. Jag är inte pratbar, svarar jag. Slår lite på mig med ord, för att jag inte kan sträcka ut, inte ta emot. Riktar så mitt i allt lite mild vänlighet mot mig själv – det finns inte på kravlistan att du ska måsta kunna ta emot. Nu är det som det är, bara. Och med tveklös tydlighet förstår jag. Nu kan det bli farligt. Nu kan jag hamna i att jag inte vill finnas mer. Och jag ska finnas. Så är det bara. Det finns inget alternativ. Sträcker ut till Jojo. Hon svarar inte. Lämnar ett hulkande meddelande på hennes svarare. Det här är bara känslor, intalar jag mig. Det är inte vem jag är. De kommer snart att gå över. Som en våg. Hur ska jag kunna sova sen? Jag vet fan inte. Det måste gå. På något jävla vis måste det gå. Jag går runt, runt, hallen, vardagsrummet, köket. Runt, runt. Känner mig som en idiot. Inser att en tvätt behöver hängas. Gör det. Fumlar. Fyller diskmaskinen. Kroppen skakar. Tappar nästan porslinet. Värmer lite mat, bara för att gråtandes låta maten kallna. Fryser, trots raggsockor och en tjock yllekofta. Petar i mig maten. Sakta. Tugga för tugga äter jag den kalla kycklingen.

En stund senare ringer Jojo upp. Då har jag kommit genom det värsta. Jag har insett att jag åter gjort mig ensam. Inte klarat att ta emot. Och ändå. Jag måste finnas. Om inte för mig, så för mina barn. Punkt. Så får jag sätta ord på allt. Och sakta, sakta kommer jag ut på andra sidan skamattacken. Jag gjorde det. Och faktiskt, jag gjorde det inte ensam. Jag tog emot så mycket stöd jag mäktade med på chatten. Det var bra nog. Jag ringde Jojo. Jag kom genom. Ser mig förvånat omkring. Vad i helvete var det som hände? Jojo normaliserar. Förklarar. Ytterligare några andetag på Melas resa, må så vara hyperventilerande andetag, dock andetag. Ytterligare ett steg på Melas resa att göra mig kvitt skammen.

Och någonstans känner jag. Det var jag, mitt riktiga jag, i hyfsat godkännande av mina känslor, som vann den här striden. Det är med ett leende jag totalt trött och slut sätter mig och skriver.

Jag vann. Fan, jag vann den här gången. Det gjorde jag faktiskt. Någonting väsentligt håller verkligen på att hända inom mig. Jag förstår inte riktigt. Och det gör inget.  Nu. Nu behöver jag vila.

Närmar mig den goa tanken, så försiktigt, så den inte ska bli rädd och försvinna

Ett kort, skälvande ögonblick av fullkomlig närvaro, här och nu. Jag blundar. Står (på riktigt) naken i duschen, känner de heta strålarna nudda min kropp och rinna vidare utmed den. Hör ljudet av vatten som forsar ur munstycket. Följer en stråle från huvudet och ända ner till fotknölen. Som att guppa runt i ett varmt stilla hav. Sinnena skärpta. Upplever det djupa, lugna andetaget. Värme.

Lägger märke till en tanke i huvudet. En jävligt skön tanke. En tanke, som kan bjuda vila. En tanke, som kan bjuda liv. Den vila och det liv jag så väl behöver. Närmar mig den lite avvaktande, lite distanserat, lite på avstånd. Försiktigt, så den inte ska bli rädd och försvinna, innan jag hunnit smaka mer på den. Här står jag. Naken och sårbar. Lugn. I kontakt med verkligheten. Då dyker den upp, tanken, guppar med mig i mitt varma, stilla hav i duschen:

”Alltså, allvarligt, skammen som sådan har ju väldigt lite med mig att göra, egentligen… Alltså, den har ju ingenting med mig att göra… Den är ”bara” ett omedvetet arv av omedvetna ord, omedvetet kroppsspråk och en omedveten stämning kring ’du passar inte in här, du hör inte hemma här’. JAG, mitt eget jag är ju något helt annat. Helt skild från skammen. Ju. Min kärna är liv, ju. Inte skam. Eller???”

Så kom det ändå. Tveksamheten. Och tillfället var över. Lika bra att erkänna det. För det är ju ännu så. Vem i helvete är jag utan giftiga skammen? Kan jag leva utan den?

Förståndet säger ja, så klart, det kommer bli mycket mera liv i ditt liv. Våga! Heja Mela!

Kroppen tvekar. Mina vanliga stresssymptom kickar in. Dras så bort från nuet. Får jag? Får jag verkligen? Och vem ska svara på den frågan? Egentligen? Jag? Jojo? Vem? Vem?

Och jag vet, en förändring är på gång. Jag känner den i varje cell. Jag behöver lite tid bara. Jag behöver stanna upp här. Smaka på det sakta. Jag behöver inte prestera fram det här. Verkligen inte prestera. Jag vill gå med. Bara vara. Vila i det här. Jag behöver vila fram det här. Och jag behöver träffa människor, som jag är trygg med och har tillit till.

Värna mig. Värna min kärna 🙂 Värna min kärna, som verkligen börjar ge sig till känna, som vågar visa sig. This is really something! Wow. Jag är glad att jag inte gett upp min resa, vilket jag mååååånga gånger velat. Att jag modigt har fortsatt andetag för andetag. Steg för steg. Jag gjorde det, för jag var inte ensam. Jag gjorde det, för någon såg mig och trodde på mig och min upplevelse.

Jag fortsätter. Resan mot min längtan. Längtan att leva i medvetenhet. Längtan att söka mig till trygghet. Längtan att lita till min tillit, oavsett storleken på tilliten. Längtan att även jag tror på mig och på min upplevelse. Längtan att värna mig. Längtan till att vila i att livet bär.

Jag finns. Livet bär. Nu är tid för vila. Nu är tid för att lära mig vila ❤

Mina döttrar bär mönster, som jag alltför tydligt känner igen mig i…

Halkar till inuti dagen efter utmanande terapi. Inte helt oväntat. Snubblande nära den ensamma ensamheten, mitt inre skräcklandskap.

Rycker upp mig inför möte jag bett att få på Stonehill tillsammans med min dotter och Johan. Yogar. Klär mig bekvämt. Sminkar mig. En yttre mask, som bär mig lite. Hittar grund. Nu får jag använda min kapacitet. Det ger kraft och energi. Nu får jag prova, att komma från den autentiska, stabila, sårbara platsen inom mig.

Den ena läraren börjar mötet innan min dotter ens kommit.
– Jo, det verkar som att hennes depression tilltar och…
– Nej, säger jag.
För jag är inte där för att diskutera en depression, som inte finns.
– Nej, hon är inte deprimerad. Hon blir inte lyssnad till. Hon är frustrerad. För hon vill lära sig. Hon vet att hon har kapaciteten. Hon sträcker ut till lärarna. Och hon möts inte. När jag skrev till dig för tre-fyra veckor sedan, om min dotters behov, så blev jag så glad av ditt svar. För det kändes som att du hörde och förstod vad som behövde göras. Men sen hände inte det.
Härifrån svänger mötet till en mer äkta nivå. Inget mer prat om att det är min dotter det är fel på. Inget mer diskret lägga tillbaka allt i min dotters knä. Jag märker skillnaden rätt omgående. Jag kan slappna av och hitta rätt i det jag behöver uttrycka.

Mötet dränerar min dotter på energi och bygger samtidigt upp en ny bild för hennes inre, tycks det mig. En bild av att det hon gör, när hon naket och med tårarna strömmande, snorande, hulkande uttrycker sina behov, som en elev som lär sig på engelska som andra språk och dessutom med dyslexi, är något som berikar de två lärarna, som sitter med på mötet. Inte enbart berikar, det tycks tillföra idéer och energi om att hitta nya lösningar. Om att finnas där för henne. Ingen försvarar någon eller något. Vi tittar på hur det faktiskt är. Och min dotter står stadig i ”Så här är det för mig. Så här blir det för mig, när lärarna säger saker, som sedan inte händer. Och det är inte mitt ansvar. Jag kan bara berätta för er och hoppas att ni tar det ansvar som är ert.” Och jag är stolt som en tupp. Wow!

– Min dotter bär en fråga, säger jag, så som vi kommit överens om innan mötet. Hon undrar om hennes lärare tycker att hon är lat eller om någon faktiskt ser hur mycket hon jobbar?

Svaret kommer från en självklar plats i läraren mittemot. Tydlig, inte förvåning, mer ”vad bra att du tar upp det här, så att jag får berätta för dig hur jag upplever det”.
– Oh, nej, det är motsatsen jag hör från dina lärare. Alla lärare är så nöjda med dig och väldigt imponerad av hur du hittar din väg genom skolan. Några uttrycker också att du kanske jobbar för hårt, att du kan sakta in lite. Nej, det finns ingen som tycker att du är lat här. Vi ser alla hur du vill lära dig och att du arbetar hårt. Du arbetar hårt. Och du är modig.

Orden kommer med en ström av nya tårar. Gråt du, säger jag till henne. Jag och pappa pratar för dig, tills du orkar. Ok? Ok.

– Jag blir så otroligt ledsen, när en av lärarna ger oss en uppgift, som vi elever inte förstår, så jobbar vi hela lektionen med den och gör så gott vi kan och han (läraren) är ju där hela tiden. Sen när lektionen nästan är slut säger han ”Jag är så besviken på ert sätt att arbeta med den här uppgiften.” JAG är besviken på HONOM! Varför hjälpte han inte oss? Ordet ‘besviken’ för mig är ett väldigt kraftfullt ord. Det här är bara ett av alla tillfällen, då en lärare slösar med min viktiga tid. Och då är han besviken???? Och så finns det ingen tid att prata, för vi alla måste iväg till nästa lektion…

Vi pratar om att det är svårt att gå från en sådan lektion till nästa. Att hon börjar i starkt uppförslut då. Att just denna situation hände för någon vecka sedan och den lever ännu kvar inom henne. Att sådan här situationer behöver mötas, levas genom, för att få ett avslut.

Vi gör high five efter mötet. Ett bra möte. Bra överenskommelser. Vi vet vilka resurser som finns. Vi vet vad vi behöver göra, när stöd behövs. Hoppas det inte rinner ut i sanden nu. Det vi kommit överens om. För då? Ja, då får jag ta det till nästa nivå. Jag har kapaciteten. Jag vet nu, hur jag vill finnas för mina barn. Jag står på mina barns sida. Jag har full tillit till dem. Allting finns inom dem. Det behövs bara någon som lyssnar och står kvar. Det är allt.

Min andra dotter. Vilar sig hemma. Kan inte äta. Har inte fått ner ordentligt med näring på flera dagar. När kvällen övergår i natt börjar hon prata med mig. Äntligen. Jag har väntat. Hon pratar. Och berättar. Hennes blå ögon tårfyllda. Snoret rinner. Hon kämpar med sin stress, med sitt sätt att möta världen, som tyvärr påminner alltför mycket om mina egna. Finns där för henne – det fyller mig med energi, att se avslappningen komma hos henne. Läget är ännu detsamma i skolan och nu hör någon henne. Hon vet att hon inte är ensam. Hon vet att hon svalt ansvar, som egentligen ligger på lärarna. Det är allt. Det berikar mig. Vilken kraft det ligger i att bli hörd. Hon har alla lösningar. Jag behöver bara fråga. Finnas. Lyssna. Bekräfta henne i att hon behöver vila. Att hon är ok. Att hon är ok, även när hon glömmer. Att hennes kropp är så klok, som tjatar på henne, om att vila. Att den inte ger sig, förrän hon gör som den ber henne om. Att kroppen blir glad nu, när den inser att nu har skallen äntligen fattat.
– Jag tänker att du har så mycket nyfikenhet, kreativitet och spontanitet i dig. Det ska du vara rädd om. Det finns inte alltid utrymme till att du också ska komma ihåg allt du ska ha med dig till lektioner eller allt du behöver ta hem för att kunna göra läxan. Så. Du är människa. Människor glömmer. När läraren skäller på dig för att du glömt en bok, så tänker jag att hon har mycket att lära än… Och din kreativitet är långt viktigare än att komma ihåg allt material. Om du vill och om det är viktigt för dig, så kan vi tillsammans titta på hur du ska kunna komma ihåg bättre.

Snart börjar berättelser flöda ur henne. Berättelser om arbeten i skolan hon är så stolt och glad över. Berättelser om de lärare hon har, som hon verkligen gillar och varför, vad de gör, vad de har för egenskaper, för att hon ska känna sig trygg.
– Hon är så bra, för hon är rolig och så kan hon också vara väldigt bestämd. När hon tittar på mina arbeten och förklarar hur hon tänker, då vill jag förbättra. Då väcks lusten inom mig. Då vill jag! Hon kommer också ibland och bara pillar mig lite i håret, fnissar min dotter. Det är mysigt.
– Så. Du behöver bli lite ompysslad?
– Mmm…
– Och vet du? Det finns inga krav på att du ska må tillräckligt dåligt, för att få bli lite ompysslad. Det räcker med att du behöver bli det. Om du sedan är på topp, på botten eller mitt emellan – det har ingen betydelse. Sträck dig ut efter det du behöver. Jag vill pyssla med dig. Jag har inte riktigt orkat det på några år. Jag har inte sett, för jag har själv mått dåligt. Och det har drabbat dig och dina syskon. Nu orkar jag. Nu vill jag. Jag finns här för dig. Och även när jag åker till Sverige snart. Så finns jag här för dig. De fyra kursdagarna viker jag till bara mig. Utöver det vill jag finnas på skype eller på chatten eller vad du behöver. Som en tanke inom dig, att jag står på din sida.

De är inte så många. Lärarna min dotter gillar. Två stycken är de. Så vi tar fasta på den känslan. Så här känns det, när jag är trygg och då vågar jag ta plats. Så somnar hon. Till slut.

Sömnen kommer inte för mig. Jag tror först att jag tagit ut mig, när jag funnits för barnen. Att det blev för mycket idag. Men så får jag fatt i vad det är. Vad det faktiskt är. Jag guppar runt i ”fel och misslyckad”, för att jag gör min resa på mitt sätt, i min takt. För att jag inte bara kan sluta nedvärdera mig och börja älska mig själv. Sträcker ut till Jojo på chatten. Kan släppa taget lite grand, när jag fått ur mig vad som äter mig från insidan. Och på morgonen läser jag hennes svar, som kommer med ytterligare lite grund.

Och när jag ser på Skavlan fylls jag av inspiration då jag hör Angelique Kidjo berätta 41:45 minuter in i programmet. Mer grund.

Så. Jag gör det på mitt sätt. Jag gör min resa. Jag plockar ur min ryggsäck, för att förstå. Om jag bara kunde sluta nedvärdera mig själv och börja älska mig – då skulle jag göra det, så klart, jag är faktiskt inte dum. Den här resan är inte av ondo. Det kanske upplevs så för andra. Den kanske upplevs av andra, som att jag sårar mina nära. Och så klart – det gör jag. För jag behöver finnas på ett annat sätt nu, från en annan plats inom mig. Det påverkar. Det berör. Så klart. Och. För mig är den här resan livsavgörande. Om jag inte gör den här resan, så kan jag lägga mig ner och dö. Och jag vill inte det. För. Den här resan är resan till livet. För mig. På mitt sätt. I min takt. Hur onödigt du än tycker att det är.

Det här  väcker min glädje och lusten att dansa:

Trots att frustrationen är obehaglig, så kommer den med handlingskraft och ett värnande av mig själv

På tre dagar har jag funnits för och tröstat tre ungdomar. Allt skolrelaterat. Har också funnits för mig själv. Tröstat mig själv och försökt hitta vägar ur frustrationen. Vägar ur, utan att falla för en skamattack. Vägar, där jag behåller min grund. Vägar, där jag både finns för mig själv och för mina barn. Vägar, där jag orkar.

Någon vill hem till Sverige. Så vi diskuterar. Talar om möjligheter och svårigheter. Vänder och vrider. Jag upplever tonåringen som lugnare. Litar på att det som behöver hända kommer att hända. Kvällen efter möts vi vid köksbordet. Min frustration har varit hög under eftermiddagen. Skolrelaterad. Så hög, att en rastlöshet intagit min kropp. Jag vill vara ensam. Och. Jag vill finnas för barnen efter skolan. Jag vill finnas för henne. Jag ser hennes uppgivna, sorgsna ansikte. Hon uttrycker ilska över det personliga projektet. Tårar utför hennes kinder. Jag håller hennes hand. En irritation knycker till i min mage. Åh, vad jobbig hon är. Varför kan hon inte bara gilla skolan? Just precis så där, som jag själv inte vill bli bemött. Så jag säger:
”Jag ser att du är ledsen. Jag gissar att du känner dig frustrerad. Vill du prata om skolprojektet eller vill du prata om något annat?”
”Jag måste ju göra det här!” säger hon ilsket med en gest mot pappren.
Så. Jag läser på. Om skolprojektet. Känner en lust vakna. Irritationen är borta. Jag har full tillit. Vi spånar på idéer kring ett tema, som skulle passa för henne.
”Du är ju intresserad av fair trade, av orättvisor och så. Skulle det kunna vara något?”
Vi spånar vidare. Snart säger hon:
”Våld i nära relationer. Jag hörde ett radioprogram om det. Tror du att jag skulle kunna göra målningar till?” säger hon med upphetsning i rösten.
”Wow, det låter spännande. Berätta mer vad du får för tankar.”
Lite senare.
”Det känns inte så farligt just nu med projektet. Känns rätt kul, faktiskt.”
Hennes kropp speglar orden. Den ser avslappnad och lugn och glad ut. Just nu.

Någon råkar ut för en kränkande situation i skolan. Berättar för oss alla vid middagsbordet. Gråter. Jag gapar. För jag förstår inte hur en del människor är funtade, i synnerhet inte pedagoger, som ska kunna ge tid. Ge tid till processerna.
”Han verkar inte höra dig?”
”Nej, han hör inte mig. Han bara säger att jag måste gör mer, att det jag gör inte är bra nog, att jag inte är tillräckligt bra. Han säger att jag måste göra läxan. Att han inte kan hjälpa mig, om jag inte skriver något alls.”
”Han har inte svarat på pappas frågor om den där läxan. Har du fått svar i skolan?”
”Nej.”
Fler tårar faller. De tillåts falla. Han berättar att han inte tänker gå i morgon. Jag ojar mig över det.
”Synd att vara borta en hel dag, för en lärares skull. Bla, bla och bla.”
Han berättar att läraren fick honom att gråta inför engelskagruppen. Jag backar. En pedagog pressar en fjortonåring, som han känt i tre veckor till att gråta inför språkgruppen? Pust.
”Jag fattar att du inte vill gå i morgon. Det är ok. Vi försöker få tag i din lärare per telefon. Sen får vi se. Och du. Minns du berättelsen om musslan? Musslan som är svår att öppna, som tar tid att öppna. Om du gör dig besväret att öppna den, ger det den tid och möda som krävs, så kommer du att få se en glimrande vacker pärla där inne, en ovärderlig pärla. Sådan är du för mig. Och jag vet, det tar tid att lära känna dig. Det är synd om pedagogen, som inte förstår bättre, vilken pärla som gömmer sig i dig. Jag känner dig, så jag vet.”
”Mmm, jag vet. Och läraren är nog bra, egentligen. Det är bara det att han inte hör mig. Han tror att jag inte förstår, att jag inte vet själv vad jag behöver. Det är det. Jag vill att han ska lyssna på mig, men han har inte tid.”
När Johan inte får tag i läraren stiger min frustration. Efter diverse mejl och en syrlig kommentar från koordinatorn, så har vi ett möte inbokat på fredag. Med läraren i fråga. Ett möte, som tar hela min fredag i anspråk, för att en pedagog inte kan klara upp situationen han själv har ordnat. Jag gör det så gärna för min unge. Det är inte det. Jag önskar bara att de kunde ta vissa saker i telefon, när avstånden är så förfärliga här. Och. Jag behöver ge tid. Tid att lära känna lärarna. Förstås. Frustrationen lättar lite, när mötet är bokat och när jag har andats ut den syrliga koordinator-kommentaren. Den hör inte hemma i mig.

Någon bryter ihop på morgonen. När tårarna väl tillåts flöda finns ingen hejd. Ingen frukost går ner i den magra kroppen. Jag känner stress. Känner frustration. Vinkar av de andra barnen vid bussen. Därefter yoga. Ger grund. Ger mer stabilitet. Ger en stolt hållning och jämna andetag. Redo att möta henne. Vi pratar skola hit och dit. Stress. Överväldigande. Bra nog. Tillräckligt tillräcklig. Äter frukost i sängen tillsammans och kollar på Idol. Jag mejlar två lärare och homeroom-läraren. Jag får fina, välskrivna, trevliga mejl tillbaka. Jag vill skriva ut dem och knöckla ihop pappren. Trött på fina ord och fraser. Säg bara som det är. Rakt ut. Så att jag fattar. Det händer inte, förstås. Jag skriver. Rakt ut. Vad som behövs. Får fina inlindade svar, att nja det går inte bla, bla, bla. Jag skriver igen. Och igen. Korta svar. Till slut enas vi. Till slut hör hon mig, läraren i andra änden av mejlkonversationen. Och min unge har en återhämtningens dag. Verkar mer avslappnad. Jag frågar.
”Gömmer du något inom dig nu? Något som behöver komma ut?”
Skratt och nekande svar. Jag låter det landa i mig. Jag håller ett öga på henne. Modershjärtats oro. Vill finnas för henne. När hon är redo. Jag får vackert vänta.

Dagen efter vinkar jag av fyra Wickbomstroll vid bussen. Med i en av väskorna ligger tre handskrivna sidor om den grekiska scenen. Tre sidor skrivna på engelska, av en dyslektiker. Hoppas läraren begriper vilken prestation det är. Går hem. Försöker skriva på min bok. Finner inte ro. Läser. Läser om läxmyten och om skam. Läser högt på engelska. Gör ett nytt försök att skriva. Klickar upp ett tomt ark. Något vill ut. Inte till boken. Till bloggen.

Skammen kommer plötsligt. Svår att skringra. Och det går.

Plötsligt slår skammen till. Oväntat. Hårt. Har levt utan den. Flera veckor. Nu är det nästan på liv och död. Igen. Plötsligt. Mattan rycks undan. Inte helt. Jag har varit här ett antal gånger nu. Jag vet vad det handlar om. Och jag tar mig ändå inte ur. Medvetenheten minskar rädslan åtminstone. Och här vill jag inte vara kvar.

Det börjar med ett möte och några mejl till skolan under de två första veckorna. Möte för en plan för elever med dyslexi. Mejl kring barnens dyslexi, mejl kring oklarheter om läxor, mejl med önskemål om en lista på barnens lärare, vilket ämne de undervisar i samt kontaktuppgifter. Jag står stadig. Jag vet vad jag vill. Vad jag inte vill. Jag har behov. Det är svårt. Jag uttalar dem. Ändå. Och får svar som inte möter mina frågor. Gör mig lite irriterad. Förtydligar mitt behov med ytterligare mejl:
– Fyra barn ger många olika lärare. Det skulle underlätta med en lista. Bla bla bla.
– Kring läxan – det var den som verkligen frustrerade familjen Wickbom i våras – finns det riktlinjer som kan hjälpa mig, känner viss förvirring här, jag kommer inte låta läxorna tära min familj  bla, bla, bla.
– Om dyslexi till undervisande lärare – du skulle ha fått info, har du fått info om dyslexi? Jaså, inte? Jo, Ellen och Björn har dyslexi och då… bla, bla, bla.

Efter flera dagar kommer svar. Från specialläraravdelningen. På fredagen. Igår. Kommer ett kort svar, som endast lämnar nya frågor hos mig.

”Jag vill bjuda in er, Mikaela och Johan, till ett möte på måndag klockan 8:00 AM. Med på mötet kommer biträdande rektorn och skolpsykologen vara.”

Det är då. Då som det slutar handla om dyslexi, listor och riktlinjer för läxor. Det är då. Som det börjar handla om mina gamla mönster och system. Det är då jag klär mig i offerkoftan och längtan efter icke-ansvar. Det är då jag börjar kräla för att komma undan mitt behov. Nej, mer behövs inte. Pang! Rakt in i gamla system. Poff! Kritikern vaknar.
”Vad har jag nu gjort? Jag måste ha skrivit något tokigt? Har jag legat på för mycket? Vad fan är det som händer? Varför måste de träffa oss? Redan på måndag? Shit,shit, shit. Och biträdande rektor? Och skolpsykologen? Jag skulle ha legat lågt. Varför skrev jag de där mejlen? Jag måste ha tagit i för mycket. Nu kommer de tala om för mig var skåpet ska stå.”

Jag skickar en fråga.
”Vad handlar mötet om?” Det är väl en relevant fråga? Eller? Handen darrar när jag trycker på skicka.

Flera timmar senare får jag svar. Då är skammen ännu påslagen. Mer eller mindre hela  tiden. Jag matar mig om och om igen med att jag borde ha gjort annorlunda, att jag gjort fel, att jag är misslyckad, att jag minsann inte ska tro att jag kan komma här och komma.

”Jag vill tydliggöra några saker kring Ellens program. Så att vi alla går in i det med samma förståelse.” svarar hon, Program Coordinator – learning support.

Jag känner mig som ett frågetecken. Och min hjärna börjar verkligen logga ut. Ellen? Jag hör Jojos röst ”Sträck ut till någon du litar på. Det är enda vägen ut från skamattacken.” Jag pratar med Karin. Hon tycker att jag skickat relevanta frågor. Hon coachar mig i hur jag kan förhålla mig. Jag pratar med Johan. Han tycker de kallar till möte med kort varsel. Och jag är fast. Fast i skammens klor. Jag kommer inte ur greppet. Drar mig undan. På hundpromenaden ekar kritikerns röst. Kroppen vill krypa ihop. Jag sträcker på mig. Svarar min kritiker med att jag faktiskt sträckt ut. Så håll käften nu.

Skickar en ny fråga till skolan.
”Förväntas Ellen vara med?”

Får inget svar. De har säkert tagit helg.

Jag svettas. Inte enbart av den höga luftfuktigheten. Jag svettas för jag undrar vad jag har gjort för fel. Jag förstår inte. När jag skriver till Jojo på chatten trillar några tårar. Ellen ser mig. Frågar vad det är.

”Jag har blivit kallad till ett möte nu på måndag. Och jag förstår inte vad det handlar om. Det gör mig så osäker.”

”Åh, mamma…” säger min femtonåring och ger mig en lång, varm, medkännande kram. Precis vad jag behöver. Och samtidigt märker jag, att jag börjar prata om något annat, fort och forcerat. Jag klarar inte att stanna upp i den fina stunden. Drar mig undan. Klarar inte riktigt att ta emot.

Efter middagen dröjer jag mig kvar vid bordet. Ellen med. Jag säger:
”Jag fattar inte riktigt varför skolpsykologen ska vara med.”

Jag tänker – ”tycker de inte att Ellen gör bra nog? Får hon inte vara magsjuk två dagar, utan att vi behöver ha ett möte?”
”Jag träffade henne, skolpsykologen i veckan”, säger Ellen. ”Men jag fattar inte heller. Jag berättade för henne att det är bättre nu. Att jag inte trivs, men att jag inte känner den där stressen.”
”Det är så svårt, när jag inte vet vad de vill, vad de förväntar sig. Nu kommer jag att komma till ett möte och jag kan inte förbereda mig alls. Och när personalen alltid har en trevlig ton, så blir jag förvirrad till slut. Jag vet inte om de är trevliga, arga, irriterade, glada, sura…Jag ser bara en trevlig fasad, där det kommer trevliga ord. Det gör mig förvirrad”, tänker jag högt.
” Det var det svåraste i våras”, säger Ellen. ”Alltid lika trevliga. Och när jag inte förstod en uppgift, vilket hände hela tiden, så frågade jag om det. Hela tiden med känslan ‘blev han eller hon arg nu?’ Jag kunde liksom inte läsa dem. Hade ingen aning. Då slutade jag fråga. Det är nog det jobbigaste.”
”Ja, och för mig blir det skrivtid som kanske försvinner till ingen nytta alls, när jag blir kallad till ett möte där det inte tydligt framgår vad det handlar om. Nu känner jag att jag kan inte säga nej.”
Samtalet pågår en stund och jag dukar sen av. Min inre kritiker hackar vidare. ”Varför sa du så till Ellen? Precis som att din skrivtid är viktigare än vad hon är? Fan, vad dum du är…”

Lite senare. Jag styr stegen till Ellens rum.
”Du…tack för din kram förut. Den värmde verkligen. Och du…jag menar inte att min skrivtid är viktigare än vad du är, när jag sa så där om att jag förlorar skrivtid. Min prioritering är mina barns skola och välmående och sen skriva. Jag behöver bara få säga det till dig.”
Då reser sig Ellen. Går fram till mig. Tittar mig i ögonen.
”Åh, mamma. Det vet jag. Det vet jag.”
Lång kram. Jag vill dra mig ur. Och jag vill stanna kvar.
”Jag älskar dig, mamma.”
”Och jag älskar dig, min fina, fina Ellen.” Jag stannar. Någon sekund extra. Rörd av situationen. Bekräftad i min känsla av hur Ellen har det. Att hon inte trivs, att hon är rätt avslappnad. Samtidigt. Jag känner mina barn. Jag har inget att försvara mot skolan.

Kritikern tystnar. Så pass att jag kan gå iväg på AW och inte känna mig som ett UFO. Jag trivs med människorna. Jag gillar att få en stund bland folk, bland vänner. Jag har suttit och skrivit hela dagen. Det blir en fin, svettig stund. Det är galet hög luftfuktighet. Kläderna klibbar sig fast på oss alla. Svetten blänker i ansiktena.

Väldigt varma dagar senaste tiden. Och klibbiga. Trodde det skulle vara svalare nu.

Jag somnar som en klubbad lite senare på kvällen. Vaknar till en gång under natten. Somnar genast om. Halv sex öppnar jag ögonen. Ser att det är mörkt ute. Försöker somna om. Men…kritikern är igång igen. Det går inte att somna. Jag kliver upp och äter frukost.

Klockan åtta är det yogamorgon med Manish. När jag sätter mig på mattan och andas känner jag hur spänd jag är. Runt munnen. I käkarna. I axlarna. I nacken. Ytlig andning. Tacksamhet över att jag får delta i yogapasset bubblar upp.

Det blir ett tufft program idag. Mitt i passet ger Manish oss en kortare vila. Då kommer oväntat och plötsligt tårar. Svettdroppar blandas med tårar. Bara några stycken. Släpper på trycket. Renar lite. ”Människor idag tror att vi kan slappna av. Bara så där”, säger Manish. ”Det är inte sant. Vi behöver få kroppen till ett max av vad den klarar av. Sen kan vi slappna av. Sen kan vi behålla lugnet i stressade situationer. Det som händer med era kroppar nu, när ni har jobbat hårt, det är precis samma sak, som händer, när ni blir stressade. Så känn kroppen. Feeeeeel joooor boooodiiiii. Reläääääx joooor boooodiiiii.” Det är då. Som mitt sanna jag klickar in igen. Det är då min kritiker förstår, att hon kan vila sig. Jag jobbar med min mjuka styrka. Hör Jojos ord från chatten. ”En skamattack. Du är ok. Oavsett vad de (personalen, ledningen på skolan) har på hjärtat. […] Blir du rädd? Du är ok, när du är rädd. […] Lämna lite tid till att låta skamattacken ebba ut.” Jag hör och ser Manish. ”Play with your body”. Just det, det är inte blodigt allvar. Livet skiftar. Jag vill följa med. Jag är ok.

När yogan närmar sig sitt slut ligger vi i ”Död mans ställning”. Lyssnar till olika ljud. Tänker på en vision vi har för oss själva. ”Jag skriver min bok”, tänker jag. En andningsövning följer på det. Räknar andetagen från elva och neråt. Jag tappar räkningen. Vilse i tankarna. Bilden av en stark Mela på näthinnan. En stark Mela på möte på måndag. En Mela som är ok, oavsett vad de vill. En Mela, som inte går i försvar. En Mela, som lyssnar. Tuggar lite. Uttalar. En Mela, som om det inte finns tid för henne att uttala, uttalar precis just det. ”Nu blir det så här, IGEN, att ni har sagt det ni vill säga. Och så är mötestiden slut. Jag har inte hunnit uttala det jag behöver få sagt. Hur gör vi nu?” En Mela, som har sin plats på jorden.

När jag inser att jag tappat räkningen slår jag inte på mig. Jag ler. Jaha, så blev det idag. Det finns en första gång för allt.

”Det var ett svettigt pass”, säger Karin efteråt. Vi är båda blöta av svett, röda av ansträngningen.
”Det här var precis vad jag behövde idag”, ler jag. Jag står med båda fötterna på jorden igen. Välkommen lördag.

Selfie vid poolen. Det är så ljust!

 

Jag är först i. Linnea är rädd för ormar. En baby-kobra syntes vid restaurangen för några dagar sedan.  

Linnea passar på att busa med sin mammas telefon. Sen badar hon. Som ett klistermärke på mig. Tills kompisarna kommer. Då är jag bortglömd. Och ormen med. 🙂