Skolan väljer att lägga sitt vuxna ansvar på en redan dränerad elev

Möte på skolan. Tar del av en plan, som borde ha upprättats i november. Jag läser sakta genom planen. Lägger märke till kroppens signaler. De fullkomligt alarmerar. Kroppen skriker. Jag andas. Det här är bara text. Han, kuratorn, som skrivit den är bara en människa, liksom jag. Jag är inte i händerna på dem, kuratorn och koordinatorn. Jag kan agera så som jag vill och behöver. Jag har grund. Jag har kapacitet. Jag är jag. Du är du.

Jag blir glad. Glad över att jag kan använda min kapacitet, utan skamattacker och rekyler. Glad över att jag kan delta i ett svårt möte, utan att lägga skulden till allt, som inte är fungerar på mig själv.
Om jag bara hade varit lite trevligare, så…
Om jag bara hade uttryckt mig lite tydligare, så…
Om jag bara kunde förstå dem lite bättre, så…
Om jag bara hade satt mig in i skolans rutiner lite bättre, så…

Inga sådana tankar kommer. Bara – vi är fyra deltagare som gör det här mötet tillsammans. Tillsammans bidrar vi till mötets vara och dynamik.

Och jag känner mycket spänning i luften. Jag är spänd. De ser också spända ut. Jag andas. Behåller min grund. Jag tittar på världen från en helt annan plats, än vad jag är van vid. Jag får en ny världsbild framför mig. Det här är så stort för mig. Jag är jag och jag deltar med det som är jag, där jag står idag, jag är varken fel eller misslyckad, jag bara är. Och känslan kommer med en enorm glädje. Och en sorgset sorgsen ledsamhet. Samtidigt.

– Så, vad tycker ni om planen, frågar så koordinatorn för jag vet inte vad.
Jag börjar säga något. Jag snubblar på orden. Jag andas. Jag skrattar inte bort min reaktion. Jag tänker – precis så här svårt är det i det här rummet just nu. Det är så svårt, att mina ord inte kommer ut ur min mun.

– Ja…jag vet inte…ähum…jag tänker att jag behöver läsa det här i lugn och ro hemma, för jag har bara en tanke i huvudet nu och det är att vi ser väldigt olika på det här.

Jo, det förstår de. När jag benämner, att det skolan gjort hittills inte har fungerat, då går koordinatorn igång. Hennes röst blir väldigt spänd, hon talar snabbt och forcerat, hon blir röd i ansiktet och hon uttrycker, att hon känner sig sårad, efter allt hon gjort för Maja, att det var dumt att inte Maja var med på field trippen till Hampi, för där hade hon minsann fått bli en del av gruppen. Hon uttrycker det som om allt är kört nu och att det är Majas eget fel, som inte bara kom med. Eller om hon säger att det är mitt fel, som inte bara såg till att Maja åkte med. Det går inte att hänga med. Jag får inte utrymme att fråga. När vi försöker säga något talar hon bara lite högre, lite mer forcerat. Hon tappar mig. Eller jag släpper taget. Hon står på en svår plats, tänker jag. Hon känner sig hotad. Den där platsen är inte kul att stå på. Hon är hon och hon har rätt till sin upplevelse. Jag är jag och jag har rätt till min upplevelse. Jag behåller min grund. När hon äntligen tystnar är både Johan och jag helt lost. Vi tittar på varandra, ler lite i samförstånd, drar efter andan och så säger Johan:

– Jag ser det så här. Det som ni, vi och Maja kämpade för räckte inte hela vägen. Vi vuxna misslyckades att stötta Maja, så att hon stod på en plats där det var ok att åka med till Hampi. Nu står vi här. Vi behöver utgår från var Maja står idag, just nu. Kan vi titta på det som har fungerat och göra mer av det?

Mötet mjuknar. Spänningarna släpper.

Och jag häpnas över att det inte är självklart att det är de vuxna på skolan som har ansvaret. Här står jag nu med en plan för min dotter i handen. En plan som kommer med ytterligare krav på henne. Och som droppen…föreslår kuratorn ett poängsystem. Ett system där Maja ska samla poäng. Samla poäng utifrån något som han har bestämt. Alla Majas egna förslag finns inte med. Jag står här med en kravlista för min dotter, en kravlista för att skolan ska kunna mäta Majas framsteg konkret. Hur mäter man att otrygghet och total brist på tillit går mot mer trygghet och lite tillit? Enligt min värdegrund sker det med tillit till elevens egen känsla som måttstock. Inte genom att lägga skolans ansvar på axlarna på en redan slutkörd och dränerad elev. Inte alls så…

När kvällen övergår i natt frågar Maja:
– Vad pratade ni om på mötet?

Så jag berättar. Och vi pratar. Ett sådant där prat, som en mamma bär i sitt hjärta hela livet. Innan vi släcker lampan för att få några timmars sömn säger Maja:

– Idag när jag var hos Nurse, så var det en flicka där, ungefär nio år. Hon grät och grät. Hennes mamma kom och var där en stund med henne, men sen gick hon. Båda två ville att flickan skulle gå tillbaka till klassen, men flickan bara grät. Då sa Nurse att hon inte är någon P1:a längre. Hon är för stor för att gråta. Då tyckte jag så synd om flickan. Jag vet precis hur hon har det.
– Maja, du är känslig på ett väldigt fint sätt. Just nu är det kanske mest en börda för dig? (Hon nickar.) Du kommer lära dig att hantera din vackra känslighet, det vet jag. Du vet, världen behöver dig, Maja, världen behöver den som du på riktigt är. Och allting har sin tid. Nu är det nu. Jag hejar på dig. Och jag står kvar här. Oavsett.

Jag somnar så småningom med hjärtat överfullt av kärlek till mina underbara barn, som lär mig om livet och om vad som är viktigt på riktig. Jag till och med hinner tänka: Vad fan, jag kanske har mer att uträtta, som lärare ändå?

Jag kan vänja mig vid…

Det är något helt annat att finnas från den plats jag står på just nu.

Annorlunda. Lugnare. Igen. Skönt ställe.

Jag kan vänja mig vid det här, vid den här platsen.
Jag kan vänja mig vid att vara ok, när jag orkar och när jag inte orkar.
Jag kan vänja mig vid sex-sju timmars djup sömn flera gånger i veckan.
Jag kan vänja mig vid, att hylla min kropp, som jag bor i och inte ständigt fokusera på alla mina defekter.
Jag kan vänja mig vid, att ha en egen upplevelse och tro på den. Inte hålla krampaktigt fast vid den, utan veta att även du har din upplevelse. Vi finns i växelspel. Och jag tar ansvar och fattar beslut från min horisont.
Jag kan vänja mig vid, att uttrycka ilska, utan att falla ner i rädslans slafs och klafs.
Jag kan vänja mig vid, att inte vara mina prestationer eller mina icke-prestationer. Jag är inte den outtröttliga läraren, det välstädade hemmet eller de nybakade bullarna på bordet. Jag är inte heller det ostädade hemmet, halvfabrikatet eller skammen.
Jag kan vänja mig vid, att möta den som är jag, utan prestationer.
Jag kan vänja mig vid, att det finns prestationer sprungna ur inre motivation, skaparglädje och kreativitet. Det är något annat än det jag höll på med tidigare.
Jag kan vänja mig vid, att göra det som känns fint och bra och rätt för mig.
Jag kan vänja mig vid, att ta mig själv på större allvar och med en nypa salt, samtidigt.
Jag kan vänja mig vid, att känna rädsla, när den är befogad och inte som en ständig vibration inuti. Jag kan vänja mig vid, att tillåta mig befinna mig på platser, där hela jag är accepterad.
Jag kan vänja mig vid, att inte känna rädsla för att bli övergiven.
Jag kan vänja mig vid, att ta ansvar för mig och enbart mig.
Jag kan vänja mig vid, att finnas som medmänniska och stöd för någon annan.
Jag kan vänja mig vid, att låta dig ta ditt ansvar, göra din resa, på ditt sätt och finnas här med det som är jag.
Jag kan vänja mig vid, att lyckas medvetandegöra den föraktfulla, fördömande rösten, vilken är sprungen ur min egen smärta och rädsla för livet.
Jag kan vänja mig vid mitt tillåtande sätt mot mig själv: Ja, det är svårt just nu, jag är som en ett-åring, som ska lära sig gå. Jag övar och faller. Övar och faller. Övar och faller. Med en tillit till att jag kommer att kunna gå, först stapplande, sedan alltmer stadigt.
Jag kan vänja mig vid det här, vid den här platsen.

Och jag vet, jag står här. Just nu. Njuter av det. Av nuet. I backspegeln ser jag att jag stått ungefär på den här platsen då och då under resans gång. Och sedan blivit galet förskräckt, då skammen plötsligt åter gripit tag i mig med sina vassa klor. Så galet förskräckt att jag tappat taget om verkligheten och dråsat rakt ner i mitt mörka geggiga hål i rasande tempo. Funnit mig kall, ensam och rädd långt därnere och undrat vad fan det var som hände.

Jag inser att mycket av det jag kan vänja mig vid förmodligen låter plättlätt och självklart i mångas öron. Och för mig har det varit grekiska. Jag får göra en nyinlärning. Eller ominlärning. Och all denna förändring började med orden: Jag tror på dig. Jag tror på din upplevelse. Nej, du är inte ett dugg larvig. Punkt.
Det som händer i skamspiralen är ingen lätt sak att förklara och samtidigt, så självklart, när bitarna faller på plats.

Jag kan vänja mig vid att stå på den här härliga, grundade platsen. Och jag kan vänja mig vid tanken, att jag kommer att falla då och då. Kanske resten av livet. Livet är föränderligt. Livet är utveckling. Och jag lever. Jag lever i förändring och utveckling på Melas resa. Och jag står på en plats just nu, som jag aldrig trodde att jag skulle kunna stå på. Det har varit så vingligt och svajigt, svårt att se.

Jag står här tack vare mig själv och en annan människa, som såg. Hon såg mig genom alla mina masker. Hon hörde mig bakom mina överslätande ord. Hon såg något, som jag inte kunde se, för det var så djupt begravet och nerfruset. Hon såg. Hon trodde. Hon höll. Hon stod kvar. Hon står kvar. Och hon vågade.

När jag inte kunde tro på mig, så gjorde hon det.
När jag inte orkade hålla i mig, så gjorde hon det.
När jag inte mäktade stå kvar, så gjorde hon det.
När jag inte orkade vara min egen vän, så var hon det.
När jag inte hade någon tro på en morgondag, så hade hon det.

Så viktigt. Så outsägligt viktigt. Ja, helt livsavgörande utan överdrift.

Det är det här som fattas henne

Tok omöjligt att somna, trots många nätters riktigt god sömn. Kroppen spänd och tankarna oroliga. Omöjlighetstankar. Katastroftankar. Så där som det kan vara på natten.

Min son for till Himalaya vid 3:45 imorse. Ryggsäcken packad och klar för vandring och klättring under åtta dygn.
Här tog många katastrofer plats i tanken. Så där som det kan göra på natten.

Vårt samtal kring vårt vara eller icke vara i Indien igår. Johan vill bli kvar. Jag åker till Sverige med barnen och hunden. Eller hur ska vi göra?
Här tog många katastrofer plats i tanken. Så där som det kan göra på natten.

Jag läser och läser, bara för att upptäcka att jag inte minns en rad de senaste tre sidorna. Lägger undan boken. Lyssnar på rogivande musik. Spellistan kallar jag Riktigt Rogivande Musik. Till slut får jag ca fyra timmars god sömn.

Och jag kämpar. Korta, korta stunder leker jag lite. Testar att luta mig lite, bara på lek. Lutar sakta huvudet mot någons axel. Provar bara att luta mig. Bäras en liten stund, inte gå helt ensam. Bara för att märka skräcken. Andningen stryps till. Käkarna sluts hårt, hårt. En hård knut i magen. Kroppen full av motstånd och lust att springa åt motsatt håll.

Och jag inser. Det här kommer med info till mig. Det ligger något här.

Tänker att, det är här hon kommer in, lilla Mela. Det är det här som fattas henne. Det är det här som är så djupt fruset. Att sträcka ut. Att ta emot. Att vara förvissad om att någon kommer att ta emot. Att inte vara ensam och skamsen.

Så. Det ligger något här. Jag fattar det, när jag testar, leker, provar. Jag gör det medvetet, det blir så på riktigt, trots lekfullheten och jag lyssnar efter reaktionen. Utan förväntan åt något håll lyssnar jag. Ok:ar bara det som sker. Jag blir rädd och skräckslagen, när jag ska sträcka ut, när jag ska luta mig, när jag ska låta någon annan stötta mig.

Och efteråt, när jag återvänder till leken i tanken, då bubblar sorgen upp. Jag är inte hel. Jag är trasig. Och när jag erkänner det inför mig själv händer ytterligare en sak. Precis nu, händer det. Jag är rädd att någon ska känna sig anklagad av mina ord om trasighet. Så jag vill, enligt gamla mönster, ta hand om din reaktion. Jag vill inte låta dig ta ditt ansvar. Det vill jag göra. Och det vill jag ju inte. Inte egentligen.

Så. Min upplevelse är, att jag inte är hel. Om jag inte är hel, så är jag trasig. Så är min upplevelse, när jag lyssnar inåt och tillåter mig känna det som faktiskt känns, när jag tittar på hur jag faktiskt fungerar här och nu. Mitt liv är mitt ansvar.
Om du läser det här och upplever något, så är det du, ditt val och ditt ansvar. Precis som jag vill ha rätt till min upplevelse, ger jag dig rätt till din upplevelse. Jag vill inte hålla fast i livet, kontrollera livet, så jag släpper reaktioner och upplevelser fria.

Jag är trasig. Jag fungerar inte som en hel människa. Det vill jag göra. Jag rör mig mot det, att uppleva mig mer hel. Jag gör det på mitt sätt, i min takt och med mina egna upplevelser. Jag gör det med handen på dörrhandtaget till mitt inre. Den dörren bestämmer jag över. Den är min.

Kämpande och glädjeämnen

Jag kämpar på. Vi kämpar på. Med vårt varande i Indien. Lyfter på locket genom att utan egen agenda fråga: Ska vi vara kvar i Indien eller inte? Varje vardag är en kamp. En kamp att komma iväg till skolan och att orka befinna sig på skolan. För två av barnen.

För två av barnen flyter det på. Det är tuffa dagar och det går. Det är till och med rätt kul. Så ok att planerna på att läsa in åk 9 på distans är lagda på hyllan.

Jag själv har kommit till en punkt, där jag börjar få nog. Inte av Indien. Men av kampen det innebär för barnen. Så vi diskuterar möjligheter på längden och bredden. Kommer fram till vilket nästa steg är: att få veta vilka möjligheter vi faktiskt har. Dags att börja rådda i det.

Jag tillbringar mycket tid på skolan. Finns. Bara så där i bakgrunden. Någon att komma till, när det svajar. Någon som tror på. Någon som orädd möter svårigheterna. Osökt kommer tanken: Stonehill med personal är utsänt för mig att öva på. Jag får öva mig på att möta en överhet, som jag med tidigare system valt att bara lyda, så klart de vet bäst. Jag befinner på skolan, trots att flera i personalen uttalat att det har motsatt effekt, när en förälder finns där och jag ler, när jag märker att det är min närvaro som hjälper min dotter att orka. Jag får öva mig i att söka kontakt. Söka upp dem, som jag behöver tala med. Jag får öva mig i att behålla grunden, när stressad personal bara vill få sagt det de vill få sagt och inte har tid att lyssna på mig. Jag får öva mig på att låta det ta tid. Jag har sagt öppet vad min dotter behöver och nu gör de något helt annat av det. Jag får bara vänta och se och därefter ta nästa steg. Jag kan inte kontrollera det här. Inte det här heller. Jag kan bara vara där med det som är jag, med min värdegrund och med det som jag tror på.

Linneas klass säljer allt möjligt till förmån för en fattig, statlig skola. Pengarna kommer att bidra till att stötta ett bibliotek under uppbyggnad. Försäljningen är klassens eget initiativ.

Hos frissan

Vi går på tekniskt museum. Indiens motsvarighet till Tom Tits 🙂

Johan hoppar in som pedagogisk ledare och berättar för nyfikna indier om en favorit, varför vattenstrålen byter riktning.

Vi avslutar dagen på Hard Rock Cafe med en massa god mat för inga pengar alls.

Många märkliga syner i trafiken. Det här är ett par av dem som jag har svårast för.

Fyra stycken på fordonet. Det yngsta barnet sover.

En annan dag åker vi till City Market. Det är bara så mycket av allt. Vi står ut i femtio minuter, då vi vandrar omkring och intrycken trycks in utan att vi kan komma undan. Det är trångt och var jag än står tycks jag stå i vägen för någon. Och oj, vad indierna kämpar. De bär och släpar och kånkar och drar för att få fram sina varor. Här vilar ingen lathet, bara full rulle.

 

En film från trappan innan vi går in i byggnaden.

Inne i byggnaden är det lite svalare och lite mer utrymme för oss människor. Varje utrymme i butiken är dock utnyttjat till max.

På golvet sitter ett gäng män och kvinnor och knyter blommor till girlander. En hund ligger kanelbulle och sover tätt intill.

En massa getter tuggar i sig grönsaker vid något som ser ut som en liten soptipp för grönsaksrens.

Från en ytterlighet till en annan. Vi andas ut på UB city, här är det rent och fint och dyra butiker.

Galet hungriga väntar vi på mat på en fransk restaurang. Vi räknar till att musiken vi hör kommer från tre olika källor. Nej, det är inte ett dugg tyst här, men det är det ju inte i Indien…Här vilar vi ut så gott det går från intrycken på City Market.

Trubbel behöver sitt. Här schamponerar tre glada tjejer gosnosen. Han är inte helt tillfreds med den är proceduren.

Det här däremot, kloklipp och tasshårklippning – det tar honom till drömmarnas värld. Njuter.

 

Tar en kaffe hos Karin. Plötsligt dyker den här tjuvlyssnaren upp. Så gör också mina ben. Jag håller stenkoll på den lille rackaren, så den inte ska äta upp mig.

När jag kommer hemcyklandes och ska ställa cykeln i garaget sitter en okänd indier och filosoferar på garageuppfarten…

 

En fredagskväll kommer med tacos och test av nytt spel – Jag ringer – tillsammans med Callins. Gott, roligt.

 

Igår åkte vi till Stonehill för den årliga Food fair:en. De här fåren åkte förbi i en rickshaw 🙂

Varje land, som finns representerat på skolan ordnar något typiskt från just det landet. Sverige hade kaffe och ”Swedish fika”. Från Japans bord äter vi god sushi till lunch.

En av de svenska papporna hade gjort superfina midsommarkransar.

Björn laddar för spelning.

Det är något med det här, som får mina tårar att rinna. Jag blir så rörd. Min son lär mig så mycket om livet. Han lär mig, att det är ok att vara precis som man är. Livet leder vägen, just då, när jag tillåts och tillåter mig, att vara den jag är. M4 och M5 spelar Boulevard of broken dreams med Greenday. Och mina tårar trillar.

Trötta efter en härlig lördag på skolan väntar vi på Victor. Ellen åker med en kompis för övernattning. Vi andra plus Björns kompis åker till Phoenix och förbereder Björns field trip till Himalaya om knappt två veckor.

Kvällen kommer med en skön trötthet. Johan och jag kollar på en film och jag har problem att hålla mig vaken. Sen när det är dags att sova, då har jag inga problem längre, att hålla mig vaken.

Söndagen kommer med två sjuka ungar. Björns och Ellens förkylning lägger i ytterligare en växel.

”Mitt liv är ett liv värt att leva”

Grunden blir tydlig. Stabiliteten som finns, även när det svajar, när jag går den avslutande kursdelen i personlig utveckling på gestaltmetodisk grund. Och mina kurskamrater vittnar om en förändring. Om en annan energi, en annan intensitet och en viss avslappning.

Planerar ingenting. Förbereder inte eventuella scenarion, ej heller vad som kommer hända mig vid varje eventuellt skeende. Ögonblick för ögonblick möter jag här och nu. Andetag för andetag. Litar på att livet för mig dit jag behöver. Litar till att livet bär. Jag behöver inte kontrollera. Jag har ändå ingen kontroll. Bryter min tidigare vana att vänta till sist och hoppar in som nummer två. Sätter mig med en enda tanke i heta stolen. Jag vill titta lite på flodhästen. Känner trygghet. Känner tillit. Jag vågar. Jag vågar titta på flodhästen och jag vågar göra det här. Jag vågar titta på min rädsla. Och jag vågar göra det här. Jag vågar. För där sitter en terapeut, som visat att han står kvar. Och där, där sitter mina kursvänner, som gång på gång visat sig tillitsfulla och trygga. Här vilar inget fördömande. Här vilar lugn, nyfikenhet och intresse. Här är det ingen som kräver bot och bättring. Här följer alla det som är. Är just nu. Oavsett vilken känsla, som tar plats.

Med ovant stöd av två kursvänner bjuder ledaren in min rädsla. Kursarna håller varsin varm hand på min axel. Stödet känns först konstigt och övergår strax i en värme. Ett värmande, tryggt, tillitsfullt stöd. Jag behöver inte klara av på egen hand. Jag är inte ensam. Och jag får ta stöd och hjälp. DET är styrka. Att i sårbarheten låta mig vara icke-ensam. DET är styrka. Och mod för någon som är så ovan, som jag är. Modigt, att ta stöd inför min stora rädsla.

Mot slutet av terapin i heta stolen. Rädslan viker undan i min kropp. Förvånad märker jag en enorm avslappning, som en enda lång utandning. En oförställd glädje rycker i ansiktet. Rädslan jag möter där framför mig är trött. Trött och ofarlig. Liten. Inte alls så stor som jag tidigare har tyckt och tänkt och föreställt mig. Rädslan är en våt fläck just nu. Och den är inte kvar hos mig. Just nu. Total frånvaro av den tidigare alltid närvarande rädslan. Inte heller en lång kravlista på vad jag behöver göra, vad jag behöver bära. Så märkligt. Så på riktigt. Både den tidigare enorma rädslan och negativa kraften och nu den här lilla, trötta saken framför mig på stolen mittemot. Känner åter värmen från händerna på mina axlar. Känner värmen från kursarna som bevittnar det som sker. Känner tryggheten från ledaren – det som behöver ske, det kommer att ske. Varken mer eller mindre.

Känner kraft. Styrka. En sund och sann glädje. Livsmod. Livslust. En tillförsikt i att det tar tid. Och det gör ingenting. För jag lever. Jag lever mitt liv. Livet lever mig. Livet i mig lever. Lämnar sedan heta stolen. Berikad. Av mitt mod. Av kursarnas värme och energi. Av ledarens tillit till min process.

Möter så några få ord, när jag senare slänger en blick i min telefon. Några få ord, som knuffar till mig. Hårt och brutalt, fastän hur vänliga som helst. Så. Jag förstår inte först. Reagerar enligt gamla mönster och slår ifrån mig. Det där påverkar inte mig. Jag berörs inte av de orden.

Som en blixt från en klar himmel drar stressignalerna igång. Och jag hänger inte med. Vad fan, just precis nyss kände jag sådan frid. Hur hände det här? Det här är inte möjligt. Hur jäkla fort kan det gå? När någon frågar hur det är, får jag ur mig, lite frågande, överraskad:
– Skamrekyl efter heta stolen? Nej, jag vet inte. Något pågår.

Vid middagen är varje tugga svår att få ner. Maten tycks aldrig ta slut på tallriken och hungern jag kände en stund tidigare har flugit sin kos. Jag tuggar och sväljer. Funderar. Vad händer? Försöker skingra tankarna, försöker nonchalera kroppens signaler. Lyssnar intensivt på samtalen runt omkring. Landar ändå i mina stresssignaler. Det går inte att inte höra dem. Och jag vill inte höra. Jag vill vara kvar i min frid. Jag vill inte låta nuet ta plats. Jag låter mina borde, måste ta över. Jag borde kunna hålla kvar min frid lite längre. Jag måste vara glad ett tag till nu.

Någon ser mig. Mitt i middagen. Frågar – hur är det? Jag minns inte vad jag svarar. Vet bara att hennes ord får mig strax innan dagen är slut, att sträcka ut. Att berätta. Om de där orden som dök upp i telefonen. Vad det drar igång. Blandar ihop det med en skamrekyl. Det är ”bara” mina gamla mönster som spökar. Något som direkt hamnar på min kravlista, fastän jag inte vet vad jag vill, om jag vill. Jag stryper alla möjligheter. Bara måsten synliga nu.

– Prata med ledaren, säger hon då. Och jag outar hur svårt det är. Att be om stöd. Och då hör jag åter. Mitt hjärtas röst pulserar med stöd av min fina kursvän:
– Gör det ändå. Mela, gör det ändå.

Så. Jag gör det ändå. Nästa morgon, när stressignalerna ännu ilar och trycker. Livet ger mig möjligheten att uttrycka mitt behov. Och jag blundar lite när jag gör det. Så jag inte ska behöva se, om ingen hand landar i min. Så jag inte ska bli besviken, om jag ändå står ensam.
– Så. Är det något du vill ta upp innan ”utcheckningssamtalet”? frågar en av ledarna.

Senare sitter vi ned. Så som vi bestämt, då jag uttryckte ett behov av att prata. Det känns inte löjligt. Jag känner en stolthet. Jag har sträckt ut och fått stöd att sträcka ut än mer. Och jag gör det.

Så vi samtalar. Hon frågar. Jag berättar och berättar. Hon hör mig. Hon ser mig. Hon ber mig värna min gräns. Genom att berätta för den det berör hur det är för mig. Just nu. Utan att planera framåt. Låta varje ögonblick veckla ut sig. Hon benämner också känslan jag får i kroppen. Av den andra människan. Vad händer i mig i kontakt med den människan? Samtalet ger inte full frid. Samtalet gör att jag ser, att jag förstår vad som händer. Och jag kan parkera det hela. Jag kan delta i kvällens fest här och nu, utan att dras bort från nuet.

Luft under vingarna. Den anslutande kursdelen ger mig luft under vingarna. Jag får möta varje kursdeltagare i ett kort samtal. Jag känner ingen prestation. Bara glider ner i stolen. Andas. Lyssnar. Vad händer inom mig just nu? Vad vill jag uttrycka till just den här människan precis nu? Och. Vad hör jag? Vad kommer till mig? Från den jag möter? Vill jag låta det ligga lite utanför mig? Vill jag ta in?

Jag åker så från kursen med ett så fint avslut. Ett riktigt avslut. Känner frid. Känner att jag kan värna mig. Just nu.

Just nu. Nästa andetag vet jag ingenting om. Och jag har fått så mycket inspiration från mina kursvänner.
– Titta på motståndet. Vad säger det?
– Jag vill öppna mitt hjärta, inte vara så dömande.
– Jag har en matta över mig. Den kväver mig. Så jag orkar inte känna intresse kring någon annan.
– Jag vill titta lite på avstånd. Så att jag ser. När jag står så nära dig, kan jag inte se. Sikten grumlas. Jag ser inte helheten.
– Jag vet nu, att chansen är stor att jag finner en hand i min, om jag vågar sträcka ut min.
– Det tar tid. Jag behöver titta på olika oavslutade händelser sakta, om och om igen. Det betyder inte att jag är trög eller ältande. Det betyder att det tar tid. Det tar tid att bli hel. Helare. Bara så.
– När jag landar i mig och rädslan minskar, ger plats för fler känslor, då kan jag släppa in dig. Då kan vi mötas du och jag.
– Livsmod. Livsglädje. Livet varar inte för evigt. Jag är dödlig. Och just nu – nu lever jag.

Avslutar så lördagen med ett hastigt påkommet och spontant besök på Cirkus, en ingivelse att se något som Jonas Gardell har gjort. Och jag häpnar. ”Livet är en schlager”. Med temat: får jag vara som jag är? Får jag faktiskt vara som jag är? Skulle jag förändra något om jag fick leva om mitt liv?

Med en känsla av att precis det som behöver hända, det händer. Och med en varm, lång kram från en av de vänner, som står kvar, möter jag sent natten, när lördagen för längesedan övergått till söndag, och sover gott för en gångs skull.

”Om jag fick leva mitt liv en gång till
Gjorde jag om det igen och igen
Om jag fick välja precis som jag vill
Ville jag vara jag
Annars vore jag inte jag
Annars vore jag någon annan
Det jag är, är något värt
Mitt liv är ett liv värt att leva
Det jublar, det rasar, det smärtar, det kvider
Annars vore jag inte jag
Jag väljer det en gång till,
Om jag fick leva just mitt liv igen.”

Ur Annars vore jag inte jag / Peter Jöback

 

 

Hejdar mig, hittar rörelsen

Så många tårar att huvudet värker och ögonen svullnar. Oerhört tomt nu. Nu när familjen åkt mot Indien och alla mina farhågor kickar in. Den enorma tomheten. Och rädslan.

Dricker kaffe ur julklappsmuggen. Luktar på doftljuset – också en julklapp. Plockar upp någon av barnens strumpor som i vanlig ordning ligger bland hundhåren. Hittar några hudvårdsprodukter som nån av flickorna glömt. Kastar en blick på min resväska, som står halvpackad inför min återresa. Tittar in en liten stund i alla barnens rum. Ler. Åt alla spår av liv. De som jag brukar tjata över ”Städa upp här nu”. Och gråter. Ibland stilla tårar som letar sig ut, svämmar lite lugnt över ögonkanten. Ibland hejdlöst hulkande, strömmande och snorande.

Ställer in yoga workshopen jag sett fram emot. Knappa två timmars sömn i natt och sju de sista två dygnen tillsammans tycker kroppen är för lite. Hjärnan är seg och kroppen skakig, lite illamående.

Planet som familjen åker med blir försenat. Rejält. Ringer upp Johan och frågar hur det går.
– Trist, tycker han, men bara att go with the flow. Får se hur det blir om vi missar anslutningen i Frankfurt. De ska precis boarda, så vi lägger på.

– Vi tänker på dig, säger han och då brister rösten hos mig och nya tårar söker sig  ut.

Rädslan hos mig. Orostankarna. Att hela min familj sitter på samma plan. Tänk om de kraschar? Alla de, som är viktigast för mig på jorden. Hur ska jag klara av det? Orostankarna skapar rädsla och ångest.

Hejdar mig. Stannar upp. Andas.

Händer det så händer det. Jag har ingen kontroll. Jag har absolut ingen som helst kontroll. Och icke-kontrollen är extremt tydlig. Det går inte ens att inbilla mig en kontroll, så som jag ofta gör. Händer det så händer det.

Jag andas ut. Tillåter mig tårarna, tomheten, tröttheten, att jag missar yogan. Så här är det idag. Minns stunden med dottern igår kväll.

– Vi har inte hunnit prata färdigt om din svåra situation.
– Nej, jag har haft fullt upp. Mamma, jag har njutit. Och när jag har njutit så har jag lagt märke till det, så jag har njutit ännu mer. Tårar skjuter upp i hennes ögon. Och i mina. Vi tittar varandra i ögonen med en fast blick.
– Det känns för mig som att du är rätt stabil just nu, mitt i avskedet och återvändandet till Indien. Är det så?
– Ja, så är det, säger hon och hennes stora blå ögon glittrar till.

Riktar så en inre tanke till henne när jag nu sitter och skriver.
– Vet du? Det är precis lika för mig.

Mitt i alla mina tårar, min stora trötthet och min enorma saknad efter henne och hennes syskon, så känner jag mig stabil. Jag blir inte rädd för min ljudliga gråt. Jag tror inte att processen plötsligt backat. Jag tar andetag för andetag. Tänker att jag gråter tills tårarna tar slut och jag inte orkar gråta mer. Att jag passar på, tar tillfället i akt och släpper lite på trycket. Jag behöver inte förstå alla tårar. De finns och de vill ut. Det räcker för nu.
Jag har ingen kontroll. Och det skrämmer. Min gissning är att vi ses om tio dagar. Lunchar på klubben. Kanske tar ett bad i poolen. Jag, så där mör efter den långa resan. Barnen glada att vara lediga en dag. Ett par av barnen vill nog krama mig. Ett par av dem håller sig nog undan. Det är som det ska vara.

Det är något annat som händer nu. Inom mig. Inom Johan. Mellan oss. Ut från oss. Det är inte alltid lätt och smidigt. Ofta jobbigt och svårt. Och en mycket mer autentisk plats. Det ger ringar på vatten. Familjens mönster ändras sakta. Nya öppningar och möjligheter ser dagens ljus. Det innebär många tårar och en uppriktighet. Och det innebär liv. Andetag för andetag närmar jag mig livet. Och fastän jag många gånger önskat att jag kunde göra min inre resa utan att påverka någon, så är jag nu väldigt glad för livets villkor. En förändring påverkar och berör. Så enkelt är det. Och den här förändringen är en rörelse, som jag vill hålla igång. En rörelse, en ständig förändring genom livet, så att jag inte stagnerar, fryser, flyr, glömmer bort det som är viktigt på riktigt.

Får fatt i rörelsen. Rörelsen som brukar ge mig kraft och perspektiv. Går ut i skogen. Luften är frisk och klar. Tar sedan vår ”rutinprommis” – Ufferundan. Där brukar Trubbel springa lös och fri. Där brukar Johan och jag få tiden att prata. Prata om det där som är viktigt på riktigt. Och nu går jag här ensam. Ensam och vemodig. Och stabil. Drar mig tillbaka till nuet, när tankarna vill locka mig bakåt och framåt i tiden. Ser det vackra solljuset falla in bakom träden. Hör småfåglarna kvittra. Känner doften av kall skog. Känner den slingrande stigen under mina fötter. Känner inom mig en stabilitet mitt i tröttheten, längtan och det enorma vemodet. Både ock får plats. Både stabiliteten, kraften och tröttheten och det svaga inom mig. Allt får plats. Och det ligger en befrielse i, att känna precis det jag känner. Inte vilja förändra, förbättra, bara acceptera. Rörelsen kommer med acceptens. Eller om det är tvärtom? Acceptensen ger plats för rörelsen?

På eftermiddagen ringer Johan. Planet från Arlanda till Frankfurt är en timme försenat, vilket gör att de missar anslutningen till Bangalore-planet. Trubbel blir kvar i dog-loungen på flygplatsen, alla biljetter, papper och boardingkort görs klart och så blir de transporterade till ett hotell. Resan tar plötsligt ett dygn längre tid och barnen kommer att missa första skoldagen. Alla flickorna kommer en efter en i luren och byter några ord med mig. De låter uppåt och vid gott mod.

När vi lägger på äter jag färdigt mina uppvärmda rester, iakttar lågorna i brasan jag tänt. Kokar te och lånar Ellens enorma temugg. Just nu är det nu. Tårarna har stillat sig, huvudvärken ligger lättar lite.

Sakta, sakta i min takt återvänder jag försiktigt till tiden som gått.
Lämnar medvetet nuet och blickar tillbaka drygt tre veckor. Hur familjen drog in här i huset och njöt Sverige och jullov. Alla fina stunder och alla svåra stunder. Och strax blickar jag framåt en vecka. Undrar var jag kommer att stå när sista delen av kursen är avslutad och ska bearbetas?

Och just nu, är det nu. Huset innehåller bara mig. Närhet – avstånd blir oerhört tydligt. Mela i förhållande till mamma Mela, fru Mela och matteMela. Också tydligt. Ler, när jag ser orden på tepåsen:
– Give up your limiting beliefs.

”Men” kan tyckas simpelt. För mig kan det rymma hela flodhästen

Vågorna bryts mot stranden med ett brus jag bara vill höra mer av, älskar ljudet av vågor. Den iskalla vinden viner i öronen, som inte täcks helt av mössan. Då och då drar jag upp luvan, som strax åker ner igen. Solen bryter stundom genom, blir till en spricka i molnens täcke, och lyser upp. En lycklig och sprallig golden retriever ser möjligheten när sjön dyker upp och tar ett dopp eller tre, jagar sedan höstens fällda löv som blåser förbi på den stora gräsmattan och lockar honom. Han ser så lycklig ut just precis nu.

 

Tänk om jag vore en hund. Ta varje tillfälle i akt, när ögonblicket bjuds finns ingen tid för tvekan – bara ge mig hän. När jag för en sekund släpper taget om min historia, om min framtid – upplever jag ett slags frid, en ro. Ett tillstånd jag vill ha mer av. Ett nu. Och som är så svårt att finna. Iakttar bara Trubbel, som fångar ögonblicket, med avundsjukan klappande inom mig. Jag vill också fånga ögonblicket (dock inte genom att bada i iskalla sjön). Ju.

Uppgivenhet. Tankar som ”om jag förlorade minnet, tappade alla mina berättelser, kanske det skulle vara lättare att uppskatta nuet, att inte fastna i dåtid och framtid”. Vill hacka på mig för bristen av ansvar. Försöker låta bli. Försöker rikta lite mild vänlighet mot mig.

Står i vägen för mig själv. Igen. Hur bygger jag upp en tillit till mig, som bär även under dippardagarna? Hur hittar jag ett uns av önskan att vilja ta ansvar dessa svårare av dagar? Hur finner jag acceptens även i dipparna?

Ligger nära, att tanken kommer. Tanken som säger att det är fel på mig, som inte bara kan vara lite glad, lite glad – jag som har det så bra. Hur svårt kan det vara?

Och det är inte DET. Ju. Jag ÄR glad, för att jag har det så bra, vilket några ifrågasätter. Kan du inte bara glädjas åt allt du har? Du som har det så bra? Nej, det är inte det. Jag är oerhört glad och tacksam för väldigt mycket i mitt liv. Det är inte DET. I stället för att klanka vidare på mig själv, låter jag tanken spinna vidare. Jag vill vara glad. Så klart. Hur kan du tro något annat?

Jag vill vara glad. Jag är inte glad.
Jag vill sova gott. Jag sover inte ett dugg gott.
Jag vill känna lust. Jag känner inte lust.
Jag vill känna det där drivet jag alltid hade. Jag känner inget driv.
Jag vill acceptera mitt känslotillstånd. Förstås, vem vill inte det? Jag accepterar inte mitt känslotillstånd.
Jag vill vara ok med det som är. Jag är inte ok med det som är.

Det är det här, som ÄR:

Jag är inte glad.
Jag gillar inte läget.
Jag accepterar inte läget.
Jag vill hela tiden känna något, som jag inte känner just nu.
För jag är inte ok med, att jag inte är glad. Att jag inte känner lust. Att jag inte har något driv. Att jag inte tar ansvar. Jag är inte ok med det som faktiskt ÄR.
SÅ är det.

Jag förstår, att du har det jobbigt, men…
Jag tycker du är modig, men…
Jo, det var inte lätt för dig, när du växte upp, men…
Jag känner igen mig, men man måste ju…

Vet du vad jag tror att detta lilla, lilla oerhört betydelsefulla ord ”men” innebär?

Det är en del av flodhästen. Jo. Det är vad jag tror. Det är precis vad jag tror. En av flodhästens riktigt vitala kroppsdelar. Jo, detta lilla, till synes obetydliga ord. Det är därför jag reagerar. Knappt står ut.

Alla dessa ”men” betyder att jag inte är ok. Först förståelse, sedan men…

Och jag är tillräckligt bra på att trycka ner mig själv, det behöver jag inte dig till. För vet du vad som händer med mig, när det kommer ett ”men”? Då tappar jag fotfästet. Då tappar jag den lilla tillit jag hittat. Då tappar jag den lilla grund jag lyckats skrapa in under fötterna. Då faller jag i sämsta fall så hårt och långt ner i avgrunden, att jag nästan inte vill vara med längre. Ditt ”men” säger till mig att jag inte lyckas tillräckligt bra, att jag gör fel, att jag borde något annat än det jag gör och klarar av. Ditt ”men” får mig att tro, att jag är larvig, bara håller på, måste skärpa till mig.  Ditt ”men” är ännu så tungt för mig, för jag styrs ännu utifrån. Så. Jag vill be dig. Lyssna medvetet på dina egna ord. Vad säger du, egentligen? Och alla dina ”men” vill jag inte ha. Nu ger jag dem tillbaka. Här. Du får dem. Var så god och behåll. De hjälper inte mig överhuvudtaget. Och jag säger inte, att det är ditt fel, att min reaktion blir som den blir. Mina reaktioner tar jag ansvar för. Det jag säger är – jag vill inte ha dina ”men”.

Jag vet att det är svårt att möta mig just nu. Det är också svårt för mig själv, att möta mig. Jag vet att jag är ett hot. En stor, ful spricka i hela systemet. Och någon sa – det är genom sprickan, som ljuset kommer in. Ljuset belyser det lilla ordet ”men”. Ljuset visar att bakom det korta, enkla, lilla ordet, där döljer sig en stor flodhäst. Och ljuset belyser dessutom, att detta lilla ord byggde förlusten av min egen upplevelse, förlusten av min egen tro på mig själv och förlusten av min egen känsla av att ha en plats här på jorden.

Det är genom sprickan, som ljuset kommer in. Det vill jag tro. Att ljuset, som faller in så väldigt smärtsamt och bländande tydligt, kommer med en förändring. En förändring, som kommer med ansvar och därmed också liv, ett tillåtande av alla känslor.

För jag mår som jag mår.
Jag klarar det jag klarar.
Och jag gör den här resan på det sätt jag klarar av, det vis jag mäktar med och jag håller på tills jag kommer vidare.

Det är det här – SOM ÄR.

En spricka i systemet

Trycker så på publicera…

Skräcken, som lamslår mig, när jag trycker på publicera till mitt förra inlägg …

Kroppen slår på alla varningssystem den känner till. Alla stress-signaler pumpar på. Och jag existerar. Överlever. Andetag efter andetag. Och dagarna går. Och nätterna är sömnlösa. Tar till ’artificiell sömn’. Och jag existerar. Längtar efter barnen. Barnen som kan dra mig tillbaka.

En ros på ettårsdagen värmer hjärtat så enormt ❤

Tills jag sträcker ut och får en tid hos Jojo. Tillsammans hittar vi avstängningsknappen. Inte lätt och ledigt. Inte alls så, som att trycka på en knapp och så är det klart. Långt därifrån. Jag är matt när terapin når sitt slut för den här gången. Fullkomligt matt och ganska avspänd. Matt och grundad. Och lite mer i viloläge än på många dagar.

Får möta en rädsla, så självklar när jag möter den, och så väl undangömd i djupet av min avgrund. Där har den väntat. Väntat. Vibrerat. Till synes utan orsak, men kroppen visste. Kroppen visste hela tiden. Rädslan är självklar när den dyker upp, så självklar är den, att jag inte sett den. Så självklar och samtidigt så överraskande.

I. Ur. Och vila. In i rädslan, titta på den, känna den, kanske förstå, men inte helt säkert. Ut ur rädslan. Vila. Vila. In i. Ut ur. Och vila. Tankar plötsligt trygghet och hämtar andan på ett sätt jag aldrig någonsin varit med om. Så fint. Så ovant. Inga bevakande ögon. Känslan av förräderi uteblir. Bara vila. Bara trygghet. Bara följa vågen. Ingen värdering. Bara inte vara ensam. Min eviga längtan möts. I see you. Du är ok. Oavsett.

Så. Jag gör en spricka i systemet. Jag slutar att leka leken. Eller, jag vill sluta att leka leken. Ett hål gapar så tomt. Ett stort, tomt hål. Ett stort, tomt hål gapar i mig, gapar i systemet. Ett stort, tomt, hotfullt hål i systemet. Och jag är ännu så ovan. Så ovan. Så rädslan griper mig, så som den grep mig som barn. Så griper den mig nu. Med en stor skillnad. Nu vet jag om den. Nu vet jag om rädslan. Den är inte en kroppsdel. Den är en känsla. Jag är inte rädslan. Och det är ovant.

Och det är jag som är hotet. Som inte vill vara med. Som vill växa upp. Bli vuxen. Ta mitt ansvar. Inte leka leken, den kletiga leken där inget ja betyder ja och inget nej betyder nej. Där det är svårare än svårast att veta vad som egentligen menas, vad jag själv egentligen menar, vill och behöver. Det är jag som hotar systemet och det är jag som hotar mig själv, när jag blir rädd för hela processen. Rädd för vad jag håller på med. Rädd för rädslan, som lägger krokben för mig.

Jag vill inte vara med. Jag vill inte leka den här leken mer. Jag vill hoppa av. Jag vill ta ansvar för mig. Jag vill inte att du bär mig. Det vill jag göra. Jag vill inte bära dig. Det får du göra. Jag vill bli tydlig. Tydlig inför mig själv. Tydligare inför dig. Jag vill inte leka leken, där vi ska tolka och fantisera.

För hos mig är det alltid, alltid jag som förlorar, som inte räcker till, som måste bort, som inte att tillåtelse att vara här, inte har rätt att ta del av livet på mina villkor. Jag vill inte mer. Jag behöver ta hand om mig nu. Jag behöver på riktigt förstå, att den där inre galet kritiska rösten – den är inte jag.

Vi är alla mänskliga. Så där perfekt operfekta. Så där tillräckligt otillräckliga. Jag. Och du med. Samma lika. Ju.

Det är barnets rädsla jag bär.
Det är barnets rädsla, som håller mig fången.
Det är barnets rädsla, som håller kroppen påslagen, så den inte kan finna vila, inte kan finna ro.

Den där rädslan, som blivit min trogna följeslagare.

Rädslan att vara i vägen.
Rädslan att störa.
Rädslan att förstöra.
Rädslan att inte räcka till.
Rädslan att inte förstå tillräckligt bra.
Rädslan att göra någon annan illa.
Rädslan att inte duga.
Rädslan att inte orka.
Rädslan att inte kunna hjälpa någon, som vänder sig till mig.
Rädslan att inte förstå, när orden och stämningen inte stämmer överens.
Rädslan att bli ställd mot väggen, för något jag sagt eller gjort.
Rädslan att bli avslöjad, som den patetiska lilla spillra jag alltid trodde jag var.
Rädslan att någon ska påverkas av mig eller beröras av mig. Usch och tvi, stackars den!
Rädslan att du ska förstå att jag är förvirrad och inte begriper någonting.
Rädslan att bli besviken, den är läskig, besvikelsen trollar jag bort, kort och gott – jag blir en sådan som inte kan bli besviken; alltså inte kan påverkas, inte kan beröras, alltså en sådan som existerar. En som existerar, men som inte lever.
Rädslan att leva och inte bara existera…

Rädslan jag möter i terapirummet får mig att vilja fly, krypa ur mitt eget skinn och hoppa ut genom fönstret, så som jag en gång gjorde för länge sedan, när rädslan gjorde ett tappert försök att bubbla upp. Rädslan jag möter i terapirummet skapar en svimningskänsla i skallen och kroppen, ett illamående väller fram. När jag med egen kraft drar mig ur känslostormen och möter de trygga ögonen snäpps jag ur läget. Andningen blir djupare för ett ögonblick. Och än är inte avstängningsknappen intryck.

I. Ur. Vila. Om igen. Och om igen. Leta efter kraften. Leta efter mitt nej. Leta efter att hålla ut, inte ge upp. Jo. Någonstans djupt inne i hjärtat, där finns mitt nej, där finns en gnutta uthållighet, att inte ge upp mig själv, behålla mig och min upplevelse.

Se där. Mitt nej finns. Om än flämtande av ansträngningen, väldigt otränad, svetten dryper, tungan hänger utanför. Och det finns. Vik hädan gamla rädsla. Lämna plats för variation. Med mitt nej ska jag värna mig. Med mitt nej ska jag hitta vidare i livet. Med mitt sanna nej, kommer jag att kunna säga ett ärligt ja. När den vibrerande rädslan viker undan, kommer fler känslor kunna ta plats. Fler olika känslor, där inte en enda känsla är så totalt dominerande, bjuder liv. Det är min förhoppning.

Så. Det har blivit en spricka i systemet. Sprickan är jag. Och jag är ovan. Och rädd. Och jag gör det ändå.

Barnen och gosnosen är i Sveriges hemmahus! Mela glad 🙂 ❤

 

 

Jag skymtar två övergivna själar på andra sidan skypen

– Skype?

Frågan kommer från en av mina döttrar på kvällen, när vi redan skypat tidigare på dagen. Jag anar instinktivt. Det här är viktigt. Det jag möter berikar mig så oerhört, så ord räcker inte till. Och jag kommer att falla. Hårt. Snabbt. Överraskande. Och resa mig igen. Inte stelt leende, med ärmarna uppkavlade och nu är det bara att kämpa. Nej, trött, efter en hård strid och med mig eget jag i behåll. Med mitt eget, autentiska jag i behåll.

– Ska ni gå till skolan imorgon? frågar jag.
Blickar mellan mina flickor byts. Jag anar ett väldigt motstånd. Hos bägge. De har väldigt mycket frånvaro nu. Jag skymtar en otrolig ensamhet, två övergivna själar, som kämpar på varsitt håll, utan förmåga att förstå vad som händer, utan förmåga att sträcka ut. Eller är det bara mig själv jag ser?
– JAG hör ett motstånd, säger jag så. Vad är det där motståndet för något?
Stela ansikten håller krampaktigt god min.
– Nej, det blir bra med skola imorgon, säger en av de snabbt och glättigt.
– Och det här motståndet? Är det bara jag som anar ett motstånd eller? Jag är uppriktigt frågande. Är ni sjuka på riktigt eller är det något annat som händer? Jag fattar inte…

Tårar trillar. Samtal följer först med den ena. Sen med den andra. Ingen vill prata i närvaro av den andra. Påminns om min egen ensamma ensamhet. Vet inte vad som är mest mitt eget och vad som faktiskt händer hos dem.

– Så, säger jag, när vi blir på tu man hand. Om dina tårar kunde prata – vad skulle de säga?
Tystnad.
– Jag vet inte…
Tystnad.
– Får jag göra en gissning? säger jag sedan. Hon nickar. Jag gissar att dina tårar står för någon slags ensamhet, att du känner en oro inför något i skolan, att du kommer uppleva att du inte hör till och att du bär en oro kring det här. Något som din kropp instinktivt vet, men som du kämpar mot. Hur låter det?
– Jo, det låter som det är ungefär så…jag känner mig så ensam. Jag har ingen kompis alls nu. I måndags flyttade hon som jag brukar vara med…
Jag inser vad hon går och bär på. Ensam. Hon kan inte sträcka ut. Och ingen har hittat in.
– Det här är inget litet som du går och bär på…Det här är ju jättestort. Din enda trygghet har flyttat…
Så nystar hon upp en historia, som går tillbaka till hennes tid i förskoleklassen.
– Just det, säger jag, då när du kände dig så ensam och varken jag eller pappa såg eller hörde dig?
– Mmm…
– Och vi litade mer på dina fröknar, än på dig?
– Jaa…Stora tårar trillar.
Jag funderar. Önskar jag kunde teleportera mig till henne. Hålla henne. Vara nära henne.
– Så…lyssna lite på det här. Går det här att förstå? Kan det vara så här? Du upplevde en stor sorg i förskoleklassen, du blev ensam och ingen såg dig. Du överlevde sekund för sekund och jag såg dig inte, jag bara fortsatte lämna dig där, trots att du förklarade för mig hur ensam du var, utan att jag förstod ett dugg av det du gick genom. Så blev det ett trauma för dig, ett stort sår i din själ. Och nu…nu är det precis som att för att du ska slippa undan att det där händer igen, så ser du till att det händer direkt, du sätter dig utanför, vill inte bli ”en av dem” av rädsla för att du åter ska stå övergiven och ensam och ingen kommer att se, höra eller ta dig på allvar? Går det att förstå?
Jag ser en nickande flicka, som slappnar av och stilla tårar strömmar.
– Jo, det är precis så… och jag vill inte vara så här blyg mer!
– Vet du, jag borde ha sett dig. Jag borde ha hört dig. Det var mitt ansvar. Jag brast i mitt ansvar. Jag visste inte bättre. Du vet, jag blev ju sjukskriven…
– …ja…
– Det var för att jag trodde att jag måste kämpa mig genom livet. Om det är jobbigt, så kämpar jag bara lite till och lite till och lite till…Det här har du och dina syskon vuxit upp i. Så omedvetet från mig har ni lärt er av mig. Det är bara att kämpa, att bita ihop, le och vara stark. Nu lär jag mig, om ett annat sätt att finnas i världen. Och jag är här för dig. Nu. Jag vill hjälpa dig visa världen det du har inom dig, det som du vill dela med världen, all din kreativitet, spontanitet, nyfikenhet, din gräns, dina behov, allt det som är du. Och du ska inte bära det här ensam mer.

Så gör vi planer för återgång till skolan. Vad hon behöver. Att hennes kropp är klok, som leder henne. Att det går att lyssna till kroppen, lära sig förstå vad den behöver. Och. Hon är inte ensam.

Så. Nästa flicka. Jag ser att fler tårar trillat medan jag talat med hennes syster.
– Hur har du det?
– Mmmm, jag vet inte….
– Jag är här…
– Mmm…det är så svårt i skolan. De lärde sig gångertabellerna redan förra året och jag kan de inte ens nu!
– Jo, det går fort fram här. Och ditt värde ligger inte i om du kan tabellerna eller inte.
Jag märker direkt på henne, att jag inte träffar rätt. Jag tystnar. Väntar. Hoppas att hon ger mig en chans till.
– …och varje fredag när vi ska lämna läxan, då är jag jätterädd att läraren ska bli superarg på mig, för min bok är alltid tom och jag har nästan aldrig gjort läxan…
– Oj…Jag hör att du låter väldigt rädd…
– Jaa.
– Och det där är inte ditt fel. Det är jag som skulle ha gjort utrymme för dig och dina läxor, jag borde ha stöttat dig att hitta rutiner. Det har jag inte gjort. Jag har lämnat dig ensam. Det är mitt fel. Det är mitt ansvar och jag brast där…Förlåt…
– Och vet du, den där pojken, som jag tyckte var dum, han…alltså det började på lek. Han sprutade vatten på mig och två andra flickor. Och sen…(Här uppfattar jag inte riktigt vad hon säger.) Och då när jag hade varit sjuk och kom tillbaka, då sa de andra tjejerna Vet du vad vi har gjort mot honom när du var borta, och det känns inte bra nu…Och jag orkar inte vara i skolan för dagarna är alldeles för långa och om jag ska gå imorgon då vet jag att jag kommer att få gå och lägga mig hos Nurse Aby, för jag kommer inte att orka….
– Vet du vad jag hör?
– Neej…?
– Jag hör en nioårig flicka, som har burit alltför mycket ansvar, alltför länge ensam. Jag är så glad att du berättar det här. Så klart att dagarna blir långa, när du har så mycket oro inom dig, tänker jag.
– Jaa…
– Jag tänker spontant att jag kan skriva ett mejl till din lärare om det här med läxan, hur låter det?
– Det låter som en bra idé.
– Och sen tänker jag att du inte ska vara ensam mer nu. Nu vill jag ta det ansvar som är mitt. Det ska inte du göra. Vet du, att du är så klok? Minns du i våras, när du sa ”då kommer du bli ännu bättre på att hjälpa oss”, när jag sa till er att jag ville gå den här kursen jag går nu? Jag tror att det är det som händer nu, det som du pratade om då. Nu blir jag bättre på att hjälpa dig och dina syskon.

Hon ler genom tårarna. Kontakten finns där igen. Motståndet är borta. Och så gör vi också planer för hur hon ska kunna komma tillbaka till skolan, inte ensam utan tillsammans med en vuxen. Hon behöver inte och ska inte bära det här på egen hand.

Vi berättar om planerna för pappa, eftersom han är en del av dem. Han behöver bli det vuxna stödet, om flickorna behöver det. Går inte det, så får det vänta till januari tills jag kan följa med. Så är läget.

– Titta på motståndet imorgon, när pappa väcker er. Ibland känns det väldigt svårt på kvällen och nästa morgon känns det helt annorlunda. Så titta på motståndet imorgon bitti. Lyssna till det. Går det att ta en risk och åka till skolan? Gör det. Behöver du stanna hemma tills pappa eller jag kan stötta dig? Gör det.
– Och mamma, vi måste skypa imorgon!

Så går samtalet mot sitt slut. Många pussar skickas genom cybervärlden. Vi räknar till tre och trycker samtidigt av samtalet.

Tystnaden är total. Skärpan i att alla mina tre flickor bär mitt mönster är smärtsamt skarp. Och sonen, var står han i allt det här? Jag faller. Rakt in i en kraftig skamattack. Som träffad av blixten. Totalt överraskad finner jag mig hulkandes, fruktansvärt rastlös och med en enda tanke i huvudet. Nu gäller det att komma genom det här. Det är på liv och död. Jag låter. Jag skriker. Jag brölar. Står på alla fyra. Jag bankar mina tofflor kraftigt med ett smackande, hårt ljud i köksgolvet. Alltså, det här känns ju helt vrickat…jag är färdig för psykakuten. De får spänna fast mig, låsa in mig! Var i helvete kom det här ifrån? Bank. Bank. Bank. Men kanske ändå, att det är lite bra. Jag verkar ju arg. Det är nog något bra. Skrik. Snor. Tårar. Hulk. Vill du att jag ringer dig? Får frågan på chatten. Jag är inte pratbar, svarar jag. Slår lite på mig med ord, för att jag inte kan sträcka ut, inte ta emot. Riktar så mitt i allt lite mild vänlighet mot mig själv – det finns inte på kravlistan att du ska måsta kunna ta emot. Nu är det som det är, bara. Och med tveklös tydlighet förstår jag. Nu kan det bli farligt. Nu kan jag hamna i att jag inte vill finnas mer. Och jag ska finnas. Så är det bara. Det finns inget alternativ. Sträcker ut till Jojo. Hon svarar inte. Lämnar ett hulkande meddelande på hennes svarare. Det här är bara känslor, intalar jag mig. Det är inte vem jag är. De kommer snart att gå över. Som en våg. Hur ska jag kunna sova sen? Jag vet fan inte. Det måste gå. På något jävla vis måste det gå. Jag går runt, runt, hallen, vardagsrummet, köket. Runt, runt. Känner mig som en idiot. Inser att en tvätt behöver hängas. Gör det. Fumlar. Fyller diskmaskinen. Kroppen skakar. Tappar nästan porslinet. Värmer lite mat, bara för att gråtandes låta maten kallna. Fryser, trots raggsockor och en tjock yllekofta. Petar i mig maten. Sakta. Tugga för tugga äter jag den kalla kycklingen.

En stund senare ringer Jojo upp. Då har jag kommit genom det värsta. Jag har insett att jag åter gjort mig ensam. Inte klarat att ta emot. Och ändå. Jag måste finnas. Om inte för mig, så för mina barn. Punkt. Så får jag sätta ord på allt. Och sakta, sakta kommer jag ut på andra sidan skamattacken. Jag gjorde det. Och faktiskt, jag gjorde det inte ensam. Jag tog emot så mycket stöd jag mäktade med på chatten. Det var bra nog. Jag ringde Jojo. Jag kom genom. Ser mig förvånat omkring. Vad i helvete var det som hände? Jojo normaliserar. Förklarar. Ytterligare några andetag på Melas resa, må så vara hyperventilerande andetag, dock andetag. Ytterligare ett steg på Melas resa att göra mig kvitt skammen.

Och någonstans känner jag. Det var jag, mitt riktiga jag, i hyfsat godkännande av mina känslor, som vann den här striden. Det är med ett leende jag totalt trött och slut sätter mig och skriver.

Jag vann. Fan, jag vann den här gången. Det gjorde jag faktiskt. Någonting väsentligt håller verkligen på att hända inom mig. Jag förstår inte riktigt. Och det gör inget.  Nu. Nu behöver jag vila.

Min längtan

Längtan. Min längtan. Länge har den varit väldigt förbjuden för mig. Skärp dig! Lägg ner nu. Väx upp! Sluta larva dig. Och nu vill jag titta på den, med milda ögon, känna på den, med milda hållande händer. Med mänsklighet.

Längtan ligger som en varmröd ballong fylld till bristningsgränsen i bröstet. Där har den bott. Länge.  Mer eller mindre fylld. Alltid där. Stundtals slutar jag andas, det gör så ont, så väldigt ont. Kroppen spänd och påslagen. Är det också därför jag har dålig sömn? Min kropp har glömt bort hur den slappnar av? Den gick från ett tillstånd av spänning till ett annat, utan att jag märkte det, jag var så omedveten. Så van vid ett spänningsläge, att det blev en del av mig. Och åren gick.

Längtan som drivit mig att prestera och prestera ännu mera. Slagit bort alla vänliga ord. Vikt undan för kärleken, som givits mig. Jag är ju inte värdig. Suddat mig. Suddat ut mig. Mer och mer. En yttre fasad. Ett inre kaos. Så bakvänt. Denna längtan…längtan som länge har tyckts utom räckhåll, inte för mig.

”Mamma om du inte fanns, skulle jag sakna något utan att kunna veta vad det var.”
Så satte hon ord på det. Min yngsta dotter. Som om det vore helt självklart. Att sjunka in i en trygg famn, som ser, som hör, som står kvar. Och så självklart att känna tilliten. Här kan jag bara vara, precis som jag är.

Min yttersta livslängtan. Den är en önskan om trygghet, att våga låta mig bli älskad, inte för det jag gör, för det jag är. Och den behöver jag hitta inom mig, från mig till mig?

Försonas med min längtan? Försonas med den. Inte kämpa mot den. Iaktta min längtan? Vad står den för? Gå med den. Ge upp kampen. Släppa efter. Inte nödvändigtvis släppa taget. Släppa efter. Titta på längtan. Sluta jaga något, som ska minska min stora längtans oerhörda tryck? Sluta jaga prestation, för den kommer inte att stilla min längtan. De står ju inte ens i förhållande till varandra – längtan och prestation.

Längtan – vila…Vila lite. Snart ska jag vila mig. I min längtan finns vila. Jag behöver vila. Min kropp behöver avslappning, efter åratal av spänning. Och jag lägger märke till. Snart är jag redo. Att vila. Inte prestera en vila. Vila en vila. Vila i min längtan.