Om jag vågar tro?

Om jag vågar tro på mina barn, så har de en mänsklig mamma, vars viktigaste i världen är hennes barn.

Om jag vågar tro på min man, så är jag någon värd att älska.
Om jag vågar tro på mina vänner, så är jag en människa med gott hjärta och jag har något som lyser genom mig och gör mig vacker.
Om jag vågar tro på vad de säger, mina gamla elever, som nu går på gymnasiet, så var jag en del av att deras skoltid blev något, som de längtar tillbaka till.
Om jag vågar tro på energin hos föräldrar till min gamla elever, så upplevde de att de lämnade sina barn i trygga händer hos mig, hos någon som visste vad som behövs för att inlärning ska ske, hos någon som såg deras barn i både glädje och sorg och som också ville lyfta även de svåra frågorna.

Om jag vågar tro på mina närmaste lärarkollegor, så var jag någon att räkna med, som kunde se genom allt oviktigt och satsa på det som är viktigt på riktigt, oavsett om det betydde kritik från andra kollegor.
Om jag vågar tro på vad de säger, mina nuvarande kollegor och min nuvarande chef, så har jag något som är viktigt i mötet med klienterna i öppenvården.
Om jag vågar tro på Jojo och mina gestaltvänner, så ser de en människa som lyssnar, ser, hör och tar dig på allvar.

Nej, jag vågar inte tro på allt detta. Det kan inte vara jag. Jag är inte på det viset. Nej, nej. Nej, jag är rädd. Jag är ängslig och orolig. Jag är spänd och stressad. Jag är trött och sliten. Jag har dåligt med ork. Jag är fantasilös och jag har kvävt all min spontanitet och kreativitet. Jag har alltid varit sån. Ful, dålig, i vägen och otillräcklig. Och just det – misslyckad och galet patetiskt. Sån är jag. Så är mitt liv.
– Du?

– Va?

– Heeej, säger hjärtat med värme och tydlig, mjuk röst.

– Hej, hej, säger jag nervöst och rycker till.

– Så…du låter rädd? Blir du rädd, när du speglar dig i mötet med en annan människa? Om du bara skulle testa att våga tro? Våga ta emot? Släpp lite på motståndet, flyt med.

– Om jag vågar tro på det jag skrivit? Oj?! Shit?! Vem är jag då?
– Ja, vem är du?

– Men oj? Då är jag ju precis den jag vill vara, sån som jag vill vara. Då duger jag i alla mina känslolägen. Då har jag något att ge. Då har jag något att bidra med. Bara genom att finnas med det som är jag.

– Så, vågar du tro?
Jag vill ju bara vara duktig och ropa ”Så klart vågar jag det!” I stället lägger jag mina speglingar i skålen. Och jag tuggar lite ett tag.

– Men du, hjärtat?

– Ja?

– Jag blir rädd. Jag blir skräckslagen faktiskt.

– Ja, jag vet. Det är ok. Det är lätt att vara modig om man inte är rädd. Jag är här. Jag står kvar. Jag tror på dig. Och jag får en känsla av, att så börjar även du göra. Fortsätt tugga. Kanske idissla lite. Lite i taget. Långsamt, så du hinner med. Så kanske, en dag, du vågar tro.

– Så kanske en dag, jag vågar tro, viskar jag med en stark skälvning genom hela kroppen.