Jag möter utmaningen, går på sank mark, men rätt grundad ändå, på nåt märkligt sätt

Jag ser honom i slutet av korridoren. Han är den första människa jag ser på skolan då jag kommer vid halv tolv, förutom städerskan med det dolda leendet.

Jag går in på toa. First things first. Jag söker grund. En grund, där kritikern tillåts hålla låda. Jag lyckas nämligen inte få tyst på henne, så jag tänker, nå, så gapa på då. Du får hålla på hur mycket du vill, som ett dåligt radioprogram, som inte går att stänga av och inte heller att vrida ner volymen. Jag har viktigare saker för mig, än att följa dig.

I spegeln möter mig ett allvarligt ansikte, när jag tvättar händerna med Dettol. Jag provar ett leende. Hm, nej, tillbaka till allvaret. Det speglar min insida. Vad vill jag? Jag vill bli tagen på allvar. Jag vill att min dotter tas på allvar.

Går så korridoren ner. Strosar lite. Tänker: det här är SÅ olikt mig. Det är så olikt mig att oanmäld söka upp någon, för att jag behöver prata med någon, som tar mig på allvar. Någon, som åtminstone till en början kan lyssna. Och jag gör det ensam. Ensam och sårbar.

Knack, knack, knack.

– Mr C? Jag behöver byta några ord med dig. Har du tid för ett samtal?
– Ja, absolut…Är det något särskilt?

Han låter förvånad. Hur kan han låta förvånad? Jag har ju delat flera mejl med honom. Har han inte läst? Eller låtsas han? Jag andas. Känner golvet under fötterna. Jag vill bli tagen på allvar. Jag blottar min sårbarhet och jag vill bli tagen på allvar. Jag känner termosmuggen med kaffe i min hand. Den är verklig och sann. Vad som för övrigt är verkligt och sant, det är svårt för mig att avgöra. Det är så sank mark här. Mr C bjuder mig att sitta ner. Jag hänger av mig min tunga ryggsäck, sätter ner kassen med mellis på golvet, sätter mig i den beiga soffan och lägger mina glasögon på träbordet. Eller borde jag behålla dem på? För att…se mer ut som någon att ta på allvar? Jag låter dem ligga på bordet. Han intar en lyssnande ställning med ena knät över benet i fåtöljen snett till höger om mig.

– Jo, min dotter kämpar.
– Din yngsta?
– Nej, min nästa yngsta. Eller ja, yngsta på secondary.

Han ler. Jo, han tänker ju så. Han är ju biträdande för secondary. Så berättar jag långsamt, med väl valda ord. Tänker att det är lätt att berätta för honom. Min engelska blir lite bättre, när jag talar med honom. Han utstrålar ett lugn idag.

– Min dotter har kämpat sedan november. Då lämnade hennes bästa vän i klassen Stonehill och Indien. Hon föll. Hon känner sig ensam nu. Och ju mer dagarna har gått, desto mer ensam och värdelös känner hon sig. När hon mår dåligt går hon till nurse och så blir hon där hela dagen, för hon klarar inte av att komma tillbaka på egen hand. Ingen finns heller för att stötta henne. Och så känner hon sig ännu mer ensam och värdelös. När vi pratar hemma, min dotter, min man och jag, så har vi svårt att förstå varför vi inte kan samarbeta med skolan. Min dotter behöver en plan, som lärarna känner till, hon har skrivit ett förslag, men inte fått någon feed back alls på den. En plan där det till exempel står, att hon får ringa till mamma, när hon har det svårt och inte kan sträcka ut till någon på skolan eller att hon får söka upp Ms F, som hon har förtroende för, trots att Ms F inte längre är min dotters lärare. För vet inte lärarna om detta, så kan inte min dotter förmå sig till det, även om hennes språklärare redan har ok:at det. Det behöver vara öppet bland hennes lärare.
– Jag ser inga som helst problem med något sådant. Bara det sker diskret, så att hon inte stör lektioner. Han pratar lugnt och förstående. Resonerar.

Vi diskuterar hit och dit. Jag berättar att jag känner mig fastlåst. Stonehills lärare talar om för mig, så fort de får en chans, att jag stjälper mitt barn genom att befinna mig här, men ingen tar ansvar för att min dotter klarar av sin skoldag. När jag ser att min närvaro får henne att mäkta med att göra det som hon är som mest rädd för, att delta i klassen och sakta börja visa mer av vem hon är, så vill jag så klart fortsätta stötta henne. Men hon tycker ju samtidigt att det är så pinsamt att jag är här. Och hon ser inget alternativ eftersom vi pratat om det här sedan november och ännu händer ingenting, som gör att hon mäktar sträcka ut här på skolan, utan mig. Så jag gör det jag kan genom att finnas i bakgrunden. Och sakta, sakta tar hon steg för steg genom det svåra.

Så säger Mr C att han vill hämta Mr J, som har ansvar för den här situationen. Han ber mig vänta en stund.

Inom mig är det totalt jävla fakking kaos. Kritikern ber mig backa undan, sluta sjåpa mig, inte vara så jävla inställsam, sluta skämma ut mig. Hjärtat bankar – gör det ändå, gör det du tror på, jag är här, jag är här, jag är här.

Jag andas ut en ljudlig utandning. Sätter bägge fötterna i golvet. Smeker mig lite sakta över kinden. Känner tårar bränna innanför ögonlocken. Hur i helvete ska jag klara av det här? Rör fotsulorna över golvet. Där är verkligheten. Känner rumpan mot soffan. Där är verkligheten. Det pågår en storm inuti. Så. Låt det storma. Låt tårarna rinna, om det händer. Låt vad som helst hända, låt bara inte sårbarheten gömma sig. Jag är inte misslyckad. Jag är inte misslyckad. Så vad är jag? Jag är, bara. Jag är en människa, som behöver bli tagen på allvar. Jag har ett barn, som inte får stöd. Även hon behöver bli tagen på allvar. Och jag är hennes mamma. Det är min uppgift och mitt ansvar att stötta henne. Tills.

Dörren öppnas. En märkbart stressad Mr J kommer in.

– Kan jag sitta bredvid dig i soffan?
– Ja, välkommen, slå dig ner, säger jag och rör handen över soffan. Gesten ger mig ytterligare verklighetsförankring, då jag känner tyget mot handen.

Han luktar stress. En sådan där superbråttomlukt kommer från honom. Han bläddrar i en väldigt fin anteckningsbok. Vilken fin handstil han har, far genom mitt huvud. Det är märkligt, jag märker att jag ömmar för honom, som för en son, nästan.

– Titta här. Jag kan omöjligt ha hunnit skriva det här på vägen ner från mitt rum.

Han pratar på. Jag undrar vad fan han försöker säga. Oron stiger inom mig. Han är väldigt påverkad. Av mig? Av att bli hämtad av chefen? Av situationen jag har försatt honom i? Han fortsätter bläddra och visar mig flera sidor av anteckningar. Han vill att jag ska förstå att han visst ”jobbar med ärendet”.

– Titta. Titta. Allt det här har jag skrivit. Det här skrev jag i söndags. Jag jobbar visst på. Det händer saker. Men för att vara uppriktig, jag har inte hunnit. Det är sanningen. Jag har inte hunnit. Vi har flera elever att ta hand om. Jag jobbar på det, men uppriktigt sagt…

Han pratar vidare. Jag söker grund. Ojojoj, vad det svajar. Så klart det svajar. Det här är en utmaning som heter duga. Det är genom utmaningen ens verkliga kapacitet får plats, minns jag att jag läste häromdagen. Kan det täcka det som händer nu? Det är många nivåer på gång samtidigt nu. Och han pratar och pratar. Försvarar sig. Ja, visst. Det är ju det han gör. Oj. Jag hotar honom. Jag lägger huvudet på sned. Lyssnar. Låter ljuden möta trumhinnan, som en ljudupptagning. Vilka ord är det faktiskt? Vad behöver han just nu?

– Mr J…jag uppskattar allt du gör för oss. Jag vet att du har otroligt tight schema. Och du undervisar ju också. Jag förstår mycket väl att du inte har hunnit…
– …för jag vill att det ska bli rätt. Jag vill inte att du och din man och dotter ska läsa min plan och så blir det helt fel. Jag vill att det ska vara rätt.

Mr C har kommit in och slagit sig ner i fåtöljen.
– Mr J, jag vet att du vill göra det här i en viss ordning, men jag vill nu att du först meddelar lärarna vår plan för Mrs Wickbom’s dotter muntligt. Planen behöver komma ut nu, så att mamma inte behöver komma in varje dag, utan hennes dotter kan få tillåtelse att nå henne per telefon, när hon behöver det. Lärarna behöver också veta att när hon inte mår bra, så har hon tillåtelse att lämna klassrummet för att vila hos Nurse, göra skolarbete på egen hand i biblioteket eller söka upp Ms F, som för tillfället är den enda hon har lite förtroende för. Vi kan inte få henne att få förtroende för all Stonehill’s personal på en gång. Vi måste börja med en person och sedan utöka det i hennes egen takt.

Mina tårar bränner. Mr C har hört mig. Jag lutar mig tillbaka. Inga tårar trillar över kanten. Jag andas långa djupa andetag. Shit, om de bara kunde ana stormen som pågår. Hela byggnaden skulle svepas iväg, om det var en yttre orkan. Det är så mycket energi som pågår i rummet. Hit och dit. Kors och tvärs. Jag bara sitter. Fortsätter andas. Vilar. Skördar lite. Skördar frukten av mitt mod. Känner soffan mot min kropp. Fötterna mot underlaget. Jojos hand på min axel. Mina vänner som hejar på mig. Alla de, som vet vilket enormt mod jag uppbådar just nu. Alla de tar plats lite till höger bakom om mig. Men om detta vet dessa två män ingenting. Det är inte verkligt. Det är ett stöd. En ny bild av mitt inre stöd. En bild av det som stöttar mig, mitt mod och min kapacitet.

Vi tar i hand, när vi strax pratat klart.

– Thank you, säger jag med stadig blick, stadigt handtag, stadig röst och en uppriktighet från hjärtat. Jag vet hur svårt det är, att stå på den platsen Mr J tycks stå på. Och ändå möter han mig. Det är jag tacksam för.

Jag letar upp Linnea, som har lunchrast. Hon leker för fullt. När hon ser mig springer hon fram till mig och ropar heeeeej. Hon ger mig en varm kram. Jag hukar med min tunga ryggsäck, mellispåsen i ena handen och termosmuggen i den andra.

– Jag ville bara säga hej, säger jag. Jag sätter mig i bibblan nu, så vet du.
– Vi ses sen, säger hon, och pussar mig. Och vet du? Hon kryper när mitt öra.

Vi tittar på varandra. Nära. Kodordet för ”Jag älskar dig” är ”Vet du?”

– Ja, jag vet, Linnea, ler jag. Vet du?

– Ja, jag vet, ler hon. Hon hoppar iväg till leken.

På samma gång lättad och förvirrad dimper jag ner i bibblan. Jag gör det jag kan. Jag skriver.
Tack, för mina barn.
Tack, för min nya tillhörighet, Jojo, vännerna, stödet.
Tack, för skrivandet.
Tack, för livet.
Tack, för modet.
Tack, för kapaciteten.
Tack, Mela, för kärleken.

Och tack, I, för musiktips 🙂 ❤

Kämpande och glädjeämnen

Jag kämpar på. Vi kämpar på. Med vårt varande i Indien. Lyfter på locket genom att utan egen agenda fråga: Ska vi vara kvar i Indien eller inte? Varje vardag är en kamp. En kamp att komma iväg till skolan och att orka befinna sig på skolan. För två av barnen.

För två av barnen flyter det på. Det är tuffa dagar och det går. Det är till och med rätt kul. Så ok att planerna på att läsa in åk 9 på distans är lagda på hyllan.

Jag själv har kommit till en punkt, där jag börjar få nog. Inte av Indien. Men av kampen det innebär för barnen. Så vi diskuterar möjligheter på längden och bredden. Kommer fram till vilket nästa steg är: att få veta vilka möjligheter vi faktiskt har. Dags att börja rådda i det.

Jag tillbringar mycket tid på skolan. Finns. Bara så där i bakgrunden. Någon att komma till, när det svajar. Någon som tror på. Någon som orädd möter svårigheterna. Osökt kommer tanken: Stonehill med personal är utsänt för mig att öva på. Jag får öva mig på att möta en överhet, som jag med tidigare system valt att bara lyda, så klart de vet bäst. Jag befinner på skolan, trots att flera i personalen uttalat att det har motsatt effekt, när en förälder finns där och jag ler, när jag märker att det är min närvaro som hjälper min dotter att orka. Jag får öva mig i att söka kontakt. Söka upp dem, som jag behöver tala med. Jag får öva mig i att behålla grunden, när stressad personal bara vill få sagt det de vill få sagt och inte har tid att lyssna på mig. Jag får öva mig på att låta det ta tid. Jag har sagt öppet vad min dotter behöver och nu gör de något helt annat av det. Jag får bara vänta och se och därefter ta nästa steg. Jag kan inte kontrollera det här. Inte det här heller. Jag kan bara vara där med det som är jag, med min värdegrund och med det som jag tror på.

Linneas klass säljer allt möjligt till förmån för en fattig, statlig skola. Pengarna kommer att bidra till att stötta ett bibliotek under uppbyggnad. Försäljningen är klassens eget initiativ.

Hos frissan

Vi går på tekniskt museum. Indiens motsvarighet till Tom Tits 🙂

Johan hoppar in som pedagogisk ledare och berättar för nyfikna indier om en favorit, varför vattenstrålen byter riktning.

Vi avslutar dagen på Hard Rock Cafe med en massa god mat för inga pengar alls.

Många märkliga syner i trafiken. Det här är ett par av dem som jag har svårast för.

Fyra stycken på fordonet. Det yngsta barnet sover.

En annan dag åker vi till City Market. Det är bara så mycket av allt. Vi står ut i femtio minuter, då vi vandrar omkring och intrycken trycks in utan att vi kan komma undan. Det är trångt och var jag än står tycks jag stå i vägen för någon. Och oj, vad indierna kämpar. De bär och släpar och kånkar och drar för att få fram sina varor. Här vilar ingen lathet, bara full rulle.

 

En film från trappan innan vi går in i byggnaden.

Inne i byggnaden är det lite svalare och lite mer utrymme för oss människor. Varje utrymme i butiken är dock utnyttjat till max.

På golvet sitter ett gäng män och kvinnor och knyter blommor till girlander. En hund ligger kanelbulle och sover tätt intill.

En massa getter tuggar i sig grönsaker vid något som ser ut som en liten soptipp för grönsaksrens.

Från en ytterlighet till en annan. Vi andas ut på UB city, här är det rent och fint och dyra butiker.

Galet hungriga väntar vi på mat på en fransk restaurang. Vi räknar till att musiken vi hör kommer från tre olika källor. Nej, det är inte ett dugg tyst här, men det är det ju inte i Indien…Här vilar vi ut så gott det går från intrycken på City Market.

Trubbel behöver sitt. Här schamponerar tre glada tjejer gosnosen. Han är inte helt tillfreds med den är proceduren.

Det här däremot, kloklipp och tasshårklippning – det tar honom till drömmarnas värld. Njuter.

 

Tar en kaffe hos Karin. Plötsligt dyker den här tjuvlyssnaren upp. Så gör också mina ben. Jag håller stenkoll på den lille rackaren, så den inte ska äta upp mig.

När jag kommer hemcyklandes och ska ställa cykeln i garaget sitter en okänd indier och filosoferar på garageuppfarten…

 

En fredagskväll kommer med tacos och test av nytt spel – Jag ringer – tillsammans med Callins. Gott, roligt.

 

Igår åkte vi till Stonehill för den årliga Food fair:en. De här fåren åkte förbi i en rickshaw 🙂

Varje land, som finns representerat på skolan ordnar något typiskt från just det landet. Sverige hade kaffe och ”Swedish fika”. Från Japans bord äter vi god sushi till lunch.

En av de svenska papporna hade gjort superfina midsommarkransar.

Björn laddar för spelning.

Det är något med det här, som får mina tårar att rinna. Jag blir så rörd. Min son lär mig så mycket om livet. Han lär mig, att det är ok att vara precis som man är. Livet leder vägen, just då, när jag tillåts och tillåter mig, att vara den jag är. M4 och M5 spelar Boulevard of broken dreams med Greenday. Och mina tårar trillar.

Trötta efter en härlig lördag på skolan väntar vi på Victor. Ellen åker med en kompis för övernattning. Vi andra plus Björns kompis åker till Phoenix och förbereder Björns field trip till Himalaya om knappt två veckor.

Kvällen kommer med en skön trötthet. Johan och jag kollar på en film och jag har problem att hålla mig vaken. Sen när det är dags att sova, då har jag inga problem längre, att hålla mig vaken.

Söndagen kommer med två sjuka ungar. Björns och Ellens förkylning lägger i ytterligare en växel.

Mina döttrar bär mönster, som jag alltför tydligt känner igen mig i…

Halkar till inuti dagen efter utmanande terapi. Inte helt oväntat. Snubblande nära den ensamma ensamheten, mitt inre skräcklandskap.

Rycker upp mig inför möte jag bett att få på Stonehill tillsammans med min dotter och Johan. Yogar. Klär mig bekvämt. Sminkar mig. En yttre mask, som bär mig lite. Hittar grund. Nu får jag använda min kapacitet. Det ger kraft och energi. Nu får jag prova, att komma från den autentiska, stabila, sårbara platsen inom mig.

Den ena läraren börjar mötet innan min dotter ens kommit.
– Jo, det verkar som att hennes depression tilltar och…
– Nej, säger jag.
För jag är inte där för att diskutera en depression, som inte finns.
– Nej, hon är inte deprimerad. Hon blir inte lyssnad till. Hon är frustrerad. För hon vill lära sig. Hon vet att hon har kapaciteten. Hon sträcker ut till lärarna. Och hon möts inte. När jag skrev till dig för tre-fyra veckor sedan, om min dotters behov, så blev jag så glad av ditt svar. För det kändes som att du hörde och förstod vad som behövde göras. Men sen hände inte det.
Härifrån svänger mötet till en mer äkta nivå. Inget mer prat om att det är min dotter det är fel på. Inget mer diskret lägga tillbaka allt i min dotters knä. Jag märker skillnaden rätt omgående. Jag kan slappna av och hitta rätt i det jag behöver uttrycka.

Mötet dränerar min dotter på energi och bygger samtidigt upp en ny bild för hennes inre, tycks det mig. En bild av att det hon gör, när hon naket och med tårarna strömmande, snorande, hulkande uttrycker sina behov, som en elev som lär sig på engelska som andra språk och dessutom med dyslexi, är något som berikar de två lärarna, som sitter med på mötet. Inte enbart berikar, det tycks tillföra idéer och energi om att hitta nya lösningar. Om att finnas där för henne. Ingen försvarar någon eller något. Vi tittar på hur det faktiskt är. Och min dotter står stadig i ”Så här är det för mig. Så här blir det för mig, när lärarna säger saker, som sedan inte händer. Och det är inte mitt ansvar. Jag kan bara berätta för er och hoppas att ni tar det ansvar som är ert.” Och jag är stolt som en tupp. Wow!

– Min dotter bär en fråga, säger jag, så som vi kommit överens om innan mötet. Hon undrar om hennes lärare tycker att hon är lat eller om någon faktiskt ser hur mycket hon jobbar?

Svaret kommer från en självklar plats i läraren mittemot. Tydlig, inte förvåning, mer ”vad bra att du tar upp det här, så att jag får berätta för dig hur jag upplever det”.
– Oh, nej, det är motsatsen jag hör från dina lärare. Alla lärare är så nöjda med dig och väldigt imponerad av hur du hittar din väg genom skolan. Några uttrycker också att du kanske jobbar för hårt, att du kan sakta in lite. Nej, det finns ingen som tycker att du är lat här. Vi ser alla hur du vill lära dig och att du arbetar hårt. Du arbetar hårt. Och du är modig.

Orden kommer med en ström av nya tårar. Gråt du, säger jag till henne. Jag och pappa pratar för dig, tills du orkar. Ok? Ok.

– Jag blir så otroligt ledsen, när en av lärarna ger oss en uppgift, som vi elever inte förstår, så jobbar vi hela lektionen med den och gör så gott vi kan och han (läraren) är ju där hela tiden. Sen när lektionen nästan är slut säger han ”Jag är så besviken på ert sätt att arbeta med den här uppgiften.” JAG är besviken på HONOM! Varför hjälpte han inte oss? Ordet ‘besviken’ för mig är ett väldigt kraftfullt ord. Det här är bara ett av alla tillfällen, då en lärare slösar med min viktiga tid. Och då är han besviken???? Och så finns det ingen tid att prata, för vi alla måste iväg till nästa lektion…

Vi pratar om att det är svårt att gå från en sådan lektion till nästa. Att hon börjar i starkt uppförslut då. Att just denna situation hände för någon vecka sedan och den lever ännu kvar inom henne. Att sådan här situationer behöver mötas, levas genom, för att få ett avslut.

Vi gör high five efter mötet. Ett bra möte. Bra överenskommelser. Vi vet vilka resurser som finns. Vi vet vad vi behöver göra, när stöd behövs. Hoppas det inte rinner ut i sanden nu. Det vi kommit överens om. För då? Ja, då får jag ta det till nästa nivå. Jag har kapaciteten. Jag vet nu, hur jag vill finnas för mina barn. Jag står på mina barns sida. Jag har full tillit till dem. Allting finns inom dem. Det behövs bara någon som lyssnar och står kvar. Det är allt.

Min andra dotter. Vilar sig hemma. Kan inte äta. Har inte fått ner ordentligt med näring på flera dagar. När kvällen övergår i natt börjar hon prata med mig. Äntligen. Jag har väntat. Hon pratar. Och berättar. Hennes blå ögon tårfyllda. Snoret rinner. Hon kämpar med sin stress, med sitt sätt att möta världen, som tyvärr påminner alltför mycket om mina egna. Finns där för henne – det fyller mig med energi, att se avslappningen komma hos henne. Läget är ännu detsamma i skolan och nu hör någon henne. Hon vet att hon inte är ensam. Hon vet att hon svalt ansvar, som egentligen ligger på lärarna. Det är allt. Det berikar mig. Vilken kraft det ligger i att bli hörd. Hon har alla lösningar. Jag behöver bara fråga. Finnas. Lyssna. Bekräfta henne i att hon behöver vila. Att hon är ok. Att hon är ok, även när hon glömmer. Att hennes kropp är så klok, som tjatar på henne, om att vila. Att den inte ger sig, förrän hon gör som den ber henne om. Att kroppen blir glad nu, när den inser att nu har skallen äntligen fattat.
– Jag tänker att du har så mycket nyfikenhet, kreativitet och spontanitet i dig. Det ska du vara rädd om. Det finns inte alltid utrymme till att du också ska komma ihåg allt du ska ha med dig till lektioner eller allt du behöver ta hem för att kunna göra läxan. Så. Du är människa. Människor glömmer. När läraren skäller på dig för att du glömt en bok, så tänker jag att hon har mycket att lära än… Och din kreativitet är långt viktigare än att komma ihåg allt material. Om du vill och om det är viktigt för dig, så kan vi tillsammans titta på hur du ska kunna komma ihåg bättre.

Snart börjar berättelser flöda ur henne. Berättelser om arbeten i skolan hon är så stolt och glad över. Berättelser om de lärare hon har, som hon verkligen gillar och varför, vad de gör, vad de har för egenskaper, för att hon ska känna sig trygg.
– Hon är så bra, för hon är rolig och så kan hon också vara väldigt bestämd. När hon tittar på mina arbeten och förklarar hur hon tänker, då vill jag förbättra. Då väcks lusten inom mig. Då vill jag! Hon kommer också ibland och bara pillar mig lite i håret, fnissar min dotter. Det är mysigt.
– Så. Du behöver bli lite ompysslad?
– Mmm…
– Och vet du? Det finns inga krav på att du ska må tillräckligt dåligt, för att få bli lite ompysslad. Det räcker med att du behöver bli det. Om du sedan är på topp, på botten eller mitt emellan – det har ingen betydelse. Sträck dig ut efter det du behöver. Jag vill pyssla med dig. Jag har inte riktigt orkat det på några år. Jag har inte sett, för jag har själv mått dåligt. Och det har drabbat dig och dina syskon. Nu orkar jag. Nu vill jag. Jag finns här för dig. Och även när jag åker till Sverige snart. Så finns jag här för dig. De fyra kursdagarna viker jag till bara mig. Utöver det vill jag finnas på skype eller på chatten eller vad du behöver. Som en tanke inom dig, att jag står på din sida.

De är inte så många. Lärarna min dotter gillar. Två stycken är de. Så vi tar fasta på den känslan. Så här känns det, när jag är trygg och då vågar jag ta plats. Så somnar hon. Till slut.

Sömnen kommer inte för mig. Jag tror först att jag tagit ut mig, när jag funnits för barnen. Att det blev för mycket idag. Men så får jag fatt i vad det är. Vad det faktiskt är. Jag guppar runt i ”fel och misslyckad”, för att jag gör min resa på mitt sätt, i min takt. För att jag inte bara kan sluta nedvärdera mig och börja älska mig själv. Sträcker ut till Jojo på chatten. Kan släppa taget lite grand, när jag fått ur mig vad som äter mig från insidan. Och på morgonen läser jag hennes svar, som kommer med ytterligare lite grund.

Och när jag ser på Skavlan fylls jag av inspiration då jag hör Angelique Kidjo berätta 41:45 minuter in i programmet. Mer grund.

Så. Jag gör det på mitt sätt. Jag gör min resa. Jag plockar ur min ryggsäck, för att förstå. Om jag bara kunde sluta nedvärdera mig själv och börja älska mig – då skulle jag göra det, så klart, jag är faktiskt inte dum. Den här resan är inte av ondo. Det kanske upplevs så för andra. Den kanske upplevs av andra, som att jag sårar mina nära. Och så klart – det gör jag. För jag behöver finnas på ett annat sätt nu, från en annan plats inom mig. Det påverkar. Det berör. Så klart. Och. För mig är den här resan livsavgörande. Om jag inte gör den här resan, så kan jag lägga mig ner och dö. Och jag vill inte det. För. Den här resan är resan till livet. För mig. På mitt sätt. I min takt. Hur onödigt du än tycker att det är.

Det här  väcker min glädje och lusten att dansa:

Trots att frustrationen är obehaglig, så kommer den med handlingskraft och ett värnande av mig själv

På tre dagar har jag funnits för och tröstat tre ungdomar. Allt skolrelaterat. Har också funnits för mig själv. Tröstat mig själv och försökt hitta vägar ur frustrationen. Vägar ur, utan att falla för en skamattack. Vägar, där jag behåller min grund. Vägar, där jag både finns för mig själv och för mina barn. Vägar, där jag orkar.

Någon vill hem till Sverige. Så vi diskuterar. Talar om möjligheter och svårigheter. Vänder och vrider. Jag upplever tonåringen som lugnare. Litar på att det som behöver hända kommer att hända. Kvällen efter möts vi vid köksbordet. Min frustration har varit hög under eftermiddagen. Skolrelaterad. Så hög, att en rastlöshet intagit min kropp. Jag vill vara ensam. Och. Jag vill finnas för barnen efter skolan. Jag vill finnas för henne. Jag ser hennes uppgivna, sorgsna ansikte. Hon uttrycker ilska över det personliga projektet. Tårar utför hennes kinder. Jag håller hennes hand. En irritation knycker till i min mage. Åh, vad jobbig hon är. Varför kan hon inte bara gilla skolan? Just precis så där, som jag själv inte vill bli bemött. Så jag säger:
”Jag ser att du är ledsen. Jag gissar att du känner dig frustrerad. Vill du prata om skolprojektet eller vill du prata om något annat?”
”Jag måste ju göra det här!” säger hon ilsket med en gest mot pappren.
Så. Jag läser på. Om skolprojektet. Känner en lust vakna. Irritationen är borta. Jag har full tillit. Vi spånar på idéer kring ett tema, som skulle passa för henne.
”Du är ju intresserad av fair trade, av orättvisor och så. Skulle det kunna vara något?”
Vi spånar vidare. Snart säger hon:
”Våld i nära relationer. Jag hörde ett radioprogram om det. Tror du att jag skulle kunna göra målningar till?” säger hon med upphetsning i rösten.
”Wow, det låter spännande. Berätta mer vad du får för tankar.”
Lite senare.
”Det känns inte så farligt just nu med projektet. Känns rätt kul, faktiskt.”
Hennes kropp speglar orden. Den ser avslappnad och lugn och glad ut. Just nu.

Någon råkar ut för en kränkande situation i skolan. Berättar för oss alla vid middagsbordet. Gråter. Jag gapar. För jag förstår inte hur en del människor är funtade, i synnerhet inte pedagoger, som ska kunna ge tid. Ge tid till processerna.
”Han verkar inte höra dig?”
”Nej, han hör inte mig. Han bara säger att jag måste gör mer, att det jag gör inte är bra nog, att jag inte är tillräckligt bra. Han säger att jag måste göra läxan. Att han inte kan hjälpa mig, om jag inte skriver något alls.”
”Han har inte svarat på pappas frågor om den där läxan. Har du fått svar i skolan?”
”Nej.”
Fler tårar faller. De tillåts falla. Han berättar att han inte tänker gå i morgon. Jag ojar mig över det.
”Synd att vara borta en hel dag, för en lärares skull. Bla, bla och bla.”
Han berättar att läraren fick honom att gråta inför engelskagruppen. Jag backar. En pedagog pressar en fjortonåring, som han känt i tre veckor till att gråta inför språkgruppen? Pust.
”Jag fattar att du inte vill gå i morgon. Det är ok. Vi försöker få tag i din lärare per telefon. Sen får vi se. Och du. Minns du berättelsen om musslan? Musslan som är svår att öppna, som tar tid att öppna. Om du gör dig besväret att öppna den, ger det den tid och möda som krävs, så kommer du att få se en glimrande vacker pärla där inne, en ovärderlig pärla. Sådan är du för mig. Och jag vet, det tar tid att lära känna dig. Det är synd om pedagogen, som inte förstår bättre, vilken pärla som gömmer sig i dig. Jag känner dig, så jag vet.”
”Mmm, jag vet. Och läraren är nog bra, egentligen. Det är bara det att han inte hör mig. Han tror att jag inte förstår, att jag inte vet själv vad jag behöver. Det är det. Jag vill att han ska lyssna på mig, men han har inte tid.”
När Johan inte får tag i läraren stiger min frustration. Efter diverse mejl och en syrlig kommentar från koordinatorn, så har vi ett möte inbokat på fredag. Med läraren i fråga. Ett möte, som tar hela min fredag i anspråk, för att en pedagog inte kan klara upp situationen han själv har ordnat. Jag gör det så gärna för min unge. Det är inte det. Jag önskar bara att de kunde ta vissa saker i telefon, när avstånden är så förfärliga här. Och. Jag behöver ge tid. Tid att lära känna lärarna. Förstås. Frustrationen lättar lite, när mötet är bokat och när jag har andats ut den syrliga koordinator-kommentaren. Den hör inte hemma i mig.

Någon bryter ihop på morgonen. När tårarna väl tillåts flöda finns ingen hejd. Ingen frukost går ner i den magra kroppen. Jag känner stress. Känner frustration. Vinkar av de andra barnen vid bussen. Därefter yoga. Ger grund. Ger mer stabilitet. Ger en stolt hållning och jämna andetag. Redo att möta henne. Vi pratar skola hit och dit. Stress. Överväldigande. Bra nog. Tillräckligt tillräcklig. Äter frukost i sängen tillsammans och kollar på Idol. Jag mejlar två lärare och homeroom-läraren. Jag får fina, välskrivna, trevliga mejl tillbaka. Jag vill skriva ut dem och knöckla ihop pappren. Trött på fina ord och fraser. Säg bara som det är. Rakt ut. Så att jag fattar. Det händer inte, förstås. Jag skriver. Rakt ut. Vad som behövs. Får fina inlindade svar, att nja det går inte bla, bla, bla. Jag skriver igen. Och igen. Korta svar. Till slut enas vi. Till slut hör hon mig, läraren i andra änden av mejlkonversationen. Och min unge har en återhämtningens dag. Verkar mer avslappnad. Jag frågar.
”Gömmer du något inom dig nu? Något som behöver komma ut?”
Skratt och nekande svar. Jag låter det landa i mig. Jag håller ett öga på henne. Modershjärtats oro. Vill finnas för henne. När hon är redo. Jag får vackert vänta.

Dagen efter vinkar jag av fyra Wickbomstroll vid bussen. Med i en av väskorna ligger tre handskrivna sidor om den grekiska scenen. Tre sidor skrivna på engelska, av en dyslektiker. Hoppas läraren begriper vilken prestation det är. Går hem. Försöker skriva på min bok. Finner inte ro. Läser. Läser om läxmyten och om skam. Läser högt på engelska. Gör ett nytt försök att skriva. Klickar upp ett tomt ark. Något vill ut. Inte till boken. Till bloggen.

Påminnelsen om den ensamma kvinnan lockar fram min mjuka styrka

Vaknar flera gånger under natten. Det stressar mig inte. Idel trötta Wickbommar kliver upp tidigt. Gäspar sig genom morgonsysslorna. Björn tar skolbussen, trots att bilen går till skolan idag, han vill umgås med sin kompis på bussen.

Möte på skolan. ”Kring Ellens program”. Så. Vi andra åker bil.

Kor på väg.

I bilen till mötet på Stonehill säger Linnea:
”Vem vill vara med på leken där någon säger ett ord och så ska de andra sjunga en sång med ordet i?”
Ett par stycken av oss drar igång leken. Vi ger ord och sjunger sånger. Snart dras alla in. Vi sjunger för full hals. Ju närmare skolan vi kommer, desto fortare går leken. Vi måste bara hinna en till. Och en till. Om Victor tänker något om oss, så ger han i alla fall inte sken av det.

Vi tittar på elev-alster på Stonehill medan vi väntar på att klockan ska bli åtta.

Koordinatorn för learning support säger, när vi samlas till möte, att Ellen ska gå tillbaka till sin lektion.
”Jag vill vara med. Det handlar ju om mig.” säger Ellen. Vi möts av en funderande blick.
”Hon vill vara med”, säger jag. ”Det framgick inte av mejlet, att hon INTE skulle vara med, så…”
”Just nu vill vi prata med er två”, säger koordinatorn då. ”Jag söker upp dig sen och berättar”, säger hon vänd till Ellen.
Ellen går iväg. Modershjärtat berättar att situationen gav Ellen en törn. ”Vad sjutton är det de vill ta upp”, tänker jag, ”som inte Ellen kan vara med på?”

Vi sätter oss ner i ett par tvåsitssoffor; Johan, jag koordinatorn och skolpsykologen. Biträdande rektor tar en stol och sätter sig mitt emot. Biträdande bollar direkt över till koordinatorn. Jag skriver samtidigt i min anteckningsbok en påminnelse till mig själv.

Sen följer ett samtal som säger mer om dem, än om mig och min familj. De är oroliga över Ellens frånvaro torsdag och fredag.
”Vi vill verkligen inte att det ska bli som i våras. Nu låg Ellen hos syster från halv elva och hela skoldagen (hon syftar på torsdagen).”

Ett utvecklat resonemang kring det här följer. Jag bara gapar. När hon tystnar berättar Johan och jag att hon var sjuk. Spydde i två dagar. Då menar koordinatorn att elever som är sjuka brukar bli hämtade av föräldrarna. Så vi förklarar att vi hade svårt att få till det med chauffören, försökte hitta nån annan som kunde köra o s v. Det gick inte att lösa och Ellen fick lov att stanna för skolsyster tills vår chaufför kunde komma. Då tittar de lite förvånat på varandra ”Jaså, ni hade kontakt med sköterskan? Ja, jo, vi vet alla hur det är med transporter här i Indien.”

Samtalet snurrar på. Runt samma tema. Kring Ellens närvaro och frånvaro. Kring hur Ellen mår. Och kring läxor. Läxor, som var en del av det, som sköt oss i sank förra terminen. Jag berättar, att jag kommer inte att låta läxorna frustrera mig eller mina barn. Jag behöver kommunikation. Typ kontaktuppgifter till lärarna.

Jag ok:ar mig. Om och om igen. Och jag står stadig i mig själv. Jag står stadig i att jag känner mina barn. När de har snurrat in sig ordentligt andas jag, kommer från platsen av sårbarhet och autenticitet. När de tystnar säger jag:
”Det känns inte som att ni har tillit till oss som familj.”

Det tar skruv. Biträdande och koordinatorn går igång. Har massor att säga. Snart kommer även psykologen igång. Bla bla bla…

”Alltså, nu växer en liten sak (om det ens finns en liten sak från första början) till något väldigt stort”, säger jag. ”Ellen var sjuk. Finns det inte utrymme för det? Jag kan nämligen inte lova er att det aldrig kommer hända igen.”
En min dyker upp i koordinatorns ansikte. En min av ”Det här mötet går inte så bra.” Och jag står stadig. Jag läser av omvärlden som en kamera, registrerar. Den där minen har inte med mig och mitt värde att göra.

Och faktiskt, Stonehill har inte riktigt levererat det de tidigare sagt sig göra.
Det var Stonehill som sa, att de kunde ta emot elever när som helst under året. Det kunde de inte. Fyra nyanlända ungar blev nersläppta mitt i pågående termin, utan stöd. De förväntades bara sätta igång och delta.

Det är dessa tre människors oro, dessa tre i ledningen, som gör att vi sitter i det här mötet. De säger att de har tillit. Det har de inte. Nästan varje ord, som kommer ur deras munnar bekräftar det. Så även kroppsspråket.

Jag är stadig och stabil, trots att jag vid ett tillfälle har väldigt nära till tårarna, trots att jag blir upprörd och visar det. Och för mig – är det väldigt, väldigt stort, att fortsätta att stå stadig. Det handlar inte ett dugg om, vad de kommer att tycka om mig. De har sin agenda, jag har min upplevelse. Punkt.
De pratar på. Johan bryter in och ”håller ställningarna”. Jag andas. När skolpsykologen riktigt kommer igång överväldigas jag totalt. Jag lyssnar. Jag andas. Och uttalar.

”Alltså, Ellen mår bättre än i våras. Hon mår inte tillräckligt bra. Hon mår bättre. Det ska vara vårt fokus. Inte att hon ska skriva listor på när hon är frånvarande. Det hjälper inte. Att vi alla finns här, att vi lugnar situationen, har tillit till Ellen, har tillit till processen, ger processen tid – det kommer att hjälpa Ellen.”

”Hur ska vi veta om hon är sjuk på riktigt?” säger koordinatorn då. Jag ramlar nästan av stolen. Känner en ilska fara genom kroppen. Lejoninnan vill till varje pris försvara sitt barn. Och jag andas. Jag har inget att försvara för dessa människor. Ingenting.

Så. Jag håller min blick kvar vid henne några sekunder. Ok:ar hennes oro, hennes rädsla, hennes väsen. Hon är också en människa, som gör så gott hon kan. Och det är jag med. Och jag är upprörd. Samtidigt. Och just nu. Just nu möts vi.

Plötsligt minns jag kvinnan i terapistolen, den ensamma kvinnan, utan förmåga att sträcka ut, så svår att nå in till. Och jag vet, att oavsett deras uttryck och uttal, vill jag jobba med min mjuka styrka.

”Lita på Ellen. Det är så enkelt. Prata med henne. Ring mig. Var rak. Fråga, det du behöver fråga.”

Då drar skolpsykologen i nästa växel. Hon drar upp ramar för hur Ellen ska kontrolleras, men uttryckt som ett tillgång för Ellen att styra själv. Och jag andas. Lyssnar. Andas. Orkar inte vänta. Avbryter:

”Vet du att det här kan slå undan fötterna helt på en människa, på en ung tonåring? Avsikten är god, men det finns ingen tillit i det här. Ellen behöver tillit. Om hon känner att vi vuxna oroar oss och inte uttrycker klart var vi står, om marken vi står på är sank, så blir det lätt att hon tolkar det till att det är fel på henne, att hon inte ÄR bra nog. Känslor är inte farliga.” Och nu talar jag långsamt och med eftertryck. ”Panikattacker är inte farliga. Ellen behöver möta sina känslor med nyfikenhet, välkomna dem som information. Och här kan du verkligen stötta henne”, säger jag vänd mot skolpsykologen. ”Att ok:a, att välkomna, att hitta vägar ur, att hitta sätt att märka när det är på gång.” Hon ser överkörd ut, skolpsykologen, märker jag. ”Det är inget FEL på Ellen. Hon har en svår tid bakom sig, hon har det ännu svårt, hon är tonåring. Hon behöver mötas med en balanserad respekt och tillit. Inte kontroll och makt. Fokusera på det som fungerar. Fokusera på det Ellen vill – hon vill lära sig.”

Biträdande lyfter då och då samtalet. Han tycks lite rädd för konflikter, rädd för att det hettar till. ”Vi har ingen dold agenda”, säger han vid flera tillfällen. Och det tror jag inte ett dugg på.

Samtalet avslutas så småningom. Med en god ton, som sig bör. Jag har mitt förtroende kvar för Stonehill. Jo, så är det. Jag drar tre slutsatser. Utan inbördes ordning.

1. Jag känner mina barn bäst.
2. Skolan bör avskaffa läxor nu.
3. Dessa människor är utsända för mig att öva på.

Och idag – gick det bra. Att öva. Ännu när jag skriver det här står jag stadig. Jag är nöjd med min insats. Trygg i tilliten till mig, till barnen. Vi kommer att få ordning på det här. HUR vi får ordning på det – det är vår sak, inte skolans. I vissa frågor kan vi samarbeta. Men en sak är säker, att när lärare skickar hem läxor, så händer en massa märkliga saker i familjen. Och då får jag som förälder agera på det. Oavsett var på jorden jag befinner mig.

En av låtarna vi skrålade på väg till skolan 🙂 :

Indien kräver sin energi av människorna

Trött. Trött igen. Sover dåligt. Urdåligt.

Indien kräver sin energi. Så annorlunda. Så väldigt annorlunda. Allt är så väldigt annorlunda.

Alla sinnesintryck är så mycket mer, än i Sverige. Det luktar mer. Det är så mycket att titta på, att ta in med ögonen. Så många människor. Så många djur. Det hörs högre ljud och mer ljud. Allting smakar annorlunda. Har bett maiden utesluta chilli, när hon lagar mat. Vattnet är inte gott.

Pratar med indier och det är fan inte lätt att förstå vad de säger alla gånger. Frågar om ett par gånger och ler sedan. Utan att förstå. Det är svårt att inte förstå. Eller att låtsas förstå.

Det är varmt. Fuktigt. Känns inte som kläderna blir riktigt torra.

Trött hela dagen. När kvällen kommer, så ligger jag vaken. Känner mig pigg. Och kissnödig. Jo, för ”man ska ju dricka ordentligt.”

Hittar så fram till Big Basket och kan köpa livsmedel on line. Hemleverans om du handlar för mer än 100 kr. Varorna kommer i tid och allt fungerar strålande. Det här kommer att underlätta.

Yogan ger balans och energi.

Jag skriver på kreationslotsens ”Skriv din bok nu”. Inte för att det nödvändigtvis ska bli en bok. Men för att jag ska må bra.

Barnens första skoldag går i det stora hela bra. Känns fint att det börjar med flyt.
Det är bara så många regler. Inte använda nagellack, ha håret uppsatt, inte använda smink, inte komma försent och gör du det är det alltid ditt eget fel, inte bära med dig din väska in i klassrummet, inte si och inte så. Mina barn blir en i mängden, osynliga. Ett av alla ljus, som ska stöpas i samma form. Skoluniform. Ingenting på kroppen som skiljer dig från någon annan. Samma. Lika.

När jag är på hundpromenad dyker Jojos röst upp. ”Hur mår du just nu?” Jag börjar svara för mig själv. Ett långt, slingrande svar, som inte alls handlar om hur jag mår. Mer om hur det är här. Att det pågår många saker i mitt huvud.

Så. Hur mår jag? Jo, jag är trött. Jag har ont i hälen, hälsporren är sämre igen. Jag har ännu kvar viss nackspärr. Oro i magen. Biter ihop käkarna. Har gråt som vill ut. Igen.

Energin jag hade förra veckan har flugit iväg med den dåliga nattsömnen. Bråkar med ett av barnen, så huset gungar. Tänker samtidigt ”Vad fan håller jag på med?” men förmår inte agera som en vuxen. Vi kramas en lång stund. Försonas. Till slut. Säger förlåt. Jag älskar dig. Vad tokigt det blev.

Märker att jag drar mig undan lite mer. Inser att det är en varningssignal till mig, men jag orkar inte bry mig om det. Behöver också ensamheten. Det är bara svårt att se var den sunda ensamheten börjar och var den osunda tar vid.  Det finns en skillnad sen tidigare. Rädslan intar mig inte. Och jag känner mig tillräcklig. Tillräcklig i all min trötthet. Min inre kritiker är lugn.

Så. Hur mår jag? Något är på G inom mig. Och jag mår bra. Samtidigt.

Första gången Linnea gör tummen upp för maidens matlagning och äter med god aptit 🙂

Bussen är tio minuter sen på tisdagsmorgonen.

”Alltså, jag kände honom knappt alls.”

”Alltså, jag kände honom knappt.”
Plötsligt blir jag så berörd. Det kommer så plötsligt. Skälver till i kroppen. Lutar mig bakåt i stolen. Andas. Andas djupt.
”Han kom till oss ibland. Han hade alltid glass med sig. Typ så, känner jag honom. Han dök upp någon gång ibland. Bara.”

Dagen har bjudit på samtal. Av den djupare sorten. Känt mig… Stadig. Stadigare än den senaste veckans svajande och pickande, tjatande av kritikern. Hela lördagen gick i frånvaron av min inre kritiker. Söndagen med. Nästan.

Bara trött. I skallen. I kroppen. Stundtals vill jag bara hänga upp ”Error. Out of Order” om halsen. Jag gör ändå vissa medvetna val. Ok:ar status. Andetag för andetag. Med Jojos stöd och önskan om att värna min egen gräns, nära, nära. Så nära, att jag kan vara min egen vän ibland. Lutar mig och litar på henne. Jag behöver värna min egen gräns. Jag behöver hitta min egen gräns. När jag kör över den…blir det inte så bra.

Stundtals kan jag värna mig egen gräns.  För att jag behöver. Jag behöver inte ”rätta till mig”. Jag behöver göra det jag behöver göra. Inte för att det är fel på mig. Inte för att jag är på fel humör. Inte för att jag inte platsar. Jag kan värna min egen gräns, ok:a den. Stundtals. Enkelt och paradoxalt kommer den känslan och acceptensen med större frihet, mer utrymme och lite mer ork. Och. Kritikerns frånvaro är avgörande. Frånvaron möjliggör min känsla av självklar plats på jorden, möjliggör att känna mina egna behov och gränser. Och respektera dem.

På förmiddagen kommer hushållerskan till oss. Inte för att arbeta. Utan för att sonen misslyckats med två ämnen i slutexamen. Hon förtvivlad. Sonen pressad. Planen att Johan ska stötta honom i studierna faller snabbt. Det blir ett samtal kring motivation, studieteknik, mål, motstånd, utmaningar och livsvillkor. Jag lyssnar. Jag känner energin runt bordet. Jag känner vibrationerna. Behov som krockar hos mor och son.

Jag vaktar noga min gräns. Väljer vad jag vill säga. Väljer noga hur mycket jag vill ”investera” i det här samtalet. Märker att sonen vaknar till liv, får en glöd i blicken under samtalet, när Johan eller jag pratar med honom. Så fort hans mamma pratar kryper han ihop, glöden slocknar, munnen blir spänd.

”Jag vill att du ska få ett bättre liv än vad jag har. Det är allt. Och då måste du kämpa. Kommer du att välja den här skolan?” säger hon och nickar åt en broschyr på bordet.

Han har berättat om koncentrationssvårigheter och lässvårigheter. Att han inte hänger med. Att han är blyg, inte vågar be om hjälp. Han berättar om hur nervös han blir när det är examen. Hur svårt det är att få ner något på papperet. Jag häpnar över hans mod.

”Det är inget fel på dig. Ok?” Han möter blygt min blick. Ser på samma gång frågande och hoppfull ut. ”Jag tror inte att du är lat. Jag tror inte att du kör på tentorna, för att retas med din mamma. Jag tror att du gör precis det som du kan. Det är inget fel på dig. Du kanske behöver längre tid än vissa av dina vänner, att läsa en text, du kanske behöver fråga fler gånger än vissa av dina vänner för att förstå något ämne, du är blyg – det betyder endast bara det – att du behöver lite mer tid än vissa andra, att du är lite mer tillbakadragen än vissa andra. Det är inget fel på dig. Du kommer att nå dina mål på ditt sätt, i din takt, förutsatt att det är DINA mål, inte någon annans, så att du hela tiden måste söka motivationen utifrån.”

Samtalet löper på. Vi pratar om vad som är viktigt på riktigt. Han slappnar av så länge hans mamma är tyst. Men hon är spänd. Vill så gärna. Att det ”ska bli något av honom”. Hushållerskan tycks skrämma sin son med sin kärlek och sin enorma vilja att det ska gå bättre för honom i livet, än vad det gjort för henne. Det får motsatt effekt. ”Tänk på fröken Söderlund, hon kysste faktiskt bort sin hund” dyker upp i skallen på mig. Hon tycks inte alls lägga märke till, att det är hennes egen ångest, som till största delen tycks hindra sonen. Det är svårt att förstå, hur det är för henne, i detta land utan skyddsnät. Och ändå. Sonen tycks reagera precis som vem som helst, när jag tänker på de elever jag mött under mitt lärarliv.

Plötsligt hör jag, att jag talar till mig själv. ‘Är läraryrket ditt enda alternativ eller finns det andra alternativ? Du behöver sätta upp ett mål. Och sakta, dag för dag, steg för steg, göra val, som leder dig ditåt. På ditt sätt. Med ditt väsen, din energi. Det är inget fel på dig. Du gör det på ditt sätt. Precis som alla andra gör det på sitt sätt. Vi har alla olika förutsättningar. Du har din plats på jorden.’

Ja. Ett mål. Delmål. Ja. Det känns viktigt. Och. Avgörande är, att inse, att när min inre kritiker hälsar på, då tappar jag greppet, då tappar jag min bedömningsförmåga, då är allt svart eller vitt, då finns ingen plats alls för mig någonstans eller någonsin. Och ändå. Just nu. Ta lite sikte. Lite riktning. Jag kan alltid styra om efter hand. Och. Med visshet om, att kritikern kommer tillbaka, om och om igen. Och att jag, kommer att ha bättre grund, bättre verktyg, för att hitta tillbaka till fast mark.

”Alltså, jag kände honom knappt alls”, säger en av mina döttrar senare på söndagen, när vi tar igen oss mitt i fixet inför Sverigeresan. Samtalet har glidit från vad det betyder att leva på existensminimum till deras morfar, morfar Leif. ”Vad jobbade han med egentligen? Va? Scania? Han också?”

Barnen frågar om morfar Leif. Jag svarar. Plötsligt så berörd. Plötsligt skälvandes. Så nära. Så nära ‘Något’. Känner sorgen över att han aldrig förstod. Förstod hur viktig han var. Att han alltid kröp ihop. Liksom ursäktade sig och samtidigt spydde galla på andra. Svåråtkomlig. Svårtillgänglig.

”Han gick alltid ut och rökte. Med Micke. Med farmor. Men han sa inte så mycket. Han var nästan aldrig där. Han var nästan aldrig hos oss. Varför var han nästan aldrig hos oss?”
Jag försöker följa samtalet, svara på frågorna, för barnens skull, för min pappas skull. ”Alltså, jag kände honom knappt” – kan det sägas tydligare? Kan reflektionen bli skarpare?

Och kritikern, som varit tyst, börjar lite sakta, men med väldig tydlighet, röra på sig. ”Värna din gräns” hör jag Jojos röst inom mig. Så. Jag lutar mig tillbaka. Andas. Andas djupt. Det här är djupa, mörka vatten för mig just nu. Det är oerhört svårt, att sitta på ett fik i Indien och prata om min pappa. Jag tittar på barnen. ”Jag är så glad att jag har er. Vad roligt det är att ni har blivit så stora. Det är så härligt att kunna diskutera allt möjligt med er. Jag gillar att höra om era tankar och frågor, i stort och smått.”

Samtalet glider vidare. Så även kritikern. Nästan. ”Alltså, jag kände honom knappt alls…” skvalpar omkring i bakhuvudet.

PYP – Student-led portfolio conferences

I tisdags hade inte primary några vanliga lektioner. Hela dagen ägnades åt att eleverna fick visa sina föräldrar vad de arbetat med den senaste tiden. Så Linnea, pappa Johan och jag tog bilen upp. Och kom försent, då vi i vanlig ordning inte riktigt klarar planeringen här. Det gick lika bra ändå.

Att det ännu bor en lärare i mig , trots att det snart är ett år sedan jag arbetade, kunde jag snabbt konstatera. Började genast jämföra med svenska systemet och insåg att vi håller på med ungefär liknande saker. Spindeln här innehåller sådant som eleverna behöver klara av, samt frågor som barnen ska söka svar på. Så både läraren och eleverna själva har skrivit på lapparna. Allt för att synliggöra för både lärare och elever.

 

Linnea är en mycket bra, tydlig och inspirerande ledare. Hon visar oss sitt arbete med stolt hållning och nöjd röst. Allteftersom prickar hon av på sin lista vad hon har visat oss. Hon tar god tid på sig för varje arbete och slarvar inte över någonting.

Linnea läser en berättelse hon hittat på om hur giraffen fick sina fläckar. Hon har skrivit närmare två A4-sidor. På engelska, by the way 🙂 Snacka om imponerad Mela och stolt morsa.

De har läst om djur och natur. Här är en näringskedja. Den var lite rolig, tycker läraren i mig. ”Sun – grass – grasshopper – frog – owl”.

En flip-floppare om grodans livscykel. In English, of course. Och, ja, det finns några ord som jag måste fråga Linnea vad de betyder. Och, ja, hon har svar.

Här är en rolig matte-maskin.

Blev bara tvungen att fota det här. Bilden blev rätt dålig, men här står i alla fall till exempel vad det betyder att eleven kan reflektera. Känns igen från svenska systemet.

På väg till musiksalen.

Linnea spelar introt till ”Smoke on the water” på xylofonen. Pappa måste prova också. Och mamma.

Ellen ligger hos nurse Aby med huvudvärk. Hon ber att få följa med hem i bilen när vi är klara. Bara det att Linnea och jag ska till Phoenix. Till min glädje orkar Ellen följa med, så vi äter och shoppar. Avslutar med att ta med cappuccino och äppledryck från Star Bucks.

Linnea visar vad hon har handlat. Ellen och jag orkade inte vänta på henne, utan gick i förväg till Star Bucks.

Sen ringer Ellen till Victor, chauffören, och säger att vi är klara för hemfärd. Jäklar, vad hon är bra på engelska. Nu ligger jag hästlängder efter…Sånt är livet.

 

Ett oersättligt pärlband

Under kvällen skriver vi till varandra. Efter flera dagar av avvaktan, isolering och tystnad. Han bryter äntligen isoleringen, när jag säger: Skriv till mig, om du vill, om det är svårt att prata. Alla sätt är bra. Alla kanaler är bra. Vi skriver sms efter sms.

Senare berättar han för mig. Jag lyssnar. Jag frågar. Om vad som pågår med honom. Inom honom. Jag lyssnar. Jag känner varm tacksamhet. Lugn. Förtroende. När han väljer att bryta sin tystnad, sin isolering och berätta. Berätta för mig.

Och jag fattar. Jag fattar. Glasklart varför han inte är i skolan. Just nu.

Först blir jag stel. Skräckslagen. Andningen plötsligt strypt. ”Tillit till processen”, ringer i huvudet. ”Minns alla föräldramöten. Då du i trygg förvissning talat om processerna, som behöver få ta sin tid. Svaja lite. Minns allt lugn föräldrarna kände då. Minns allt lugn dina elever känt. I din tillit. Du kan inte forcera. Du VILL INTE forcera den här processen.” Andningen går igång. Ett lugn sprids i kroppen. Rädslan mattas av. Bara några salivstänk kvar, som bevisar att den var här. Och vände.

Jag fattar. Glasklart. Varför han inte är i skolan. Och vad det gör med honom. Just nu.

Han är fantastisk på att formulera sig. När han gör det på sitt sätt, i sin takt. När någon lyssnar. Utan att vilja förändra. Bara lyssnar. Tror på honom. Någon som tror på hans upplevelse. Någon, som bekräftar. Jag hör dig. Jag ser dig. Jag tar dig på allvar. Jag är här. Allt det där, som jag själv fått uppleva det senaste året. Hur viktigt det är. Att bli sedd, hörd och tagen på allvar. Att någon finns där. Oavsett känsla. Och han, han vet precis vad som pågår. Och han har svårt att dela det. Han är rädd. Jag är inte rädd.

Det går rakt in i mig. Det skär i modershjärtat. Och. Så här är det för honom nu. Precis så här är det för honom nu. Just nu. Jag håller rädslan på avstånd. Lyssnar in. Oavsett smärtan i hjärtat. Oavsett hans sorgsna ögon. Oavsett hans spända kropp. Oavsett hans vilsna uppsyn. Oavsett bristen på lösningar. Jag älskar den här grabben. Precis exakt som han är. Varje stund. Precis som jag älskar mina flickor. Varje stund. Precis som de är, var och en på sitt sätt.

Så älskar jag.

Avskalat. Enkelt. Kravlöst. Rakt upp och ner. Villkorslöst.

Ibland tydligt.
Ibland otydligt.
Ibland med full uppmärksamhet.
Ibland sluten och inåtvänd.
Ibland från en ny plats inom mig.
Ibland från den plats inom mig, som jag är mest van vid, den som inte funkar för mig längre.
Ibland glad.
Ibland ledsen.
Ibland sorgsen.
Ibland lycklig.
Ibland med väl valda ord.
Ibland med helt fel valda ord.

Precis som den operfekta människan jag är. Så älskar jag. Jag är här. Och det räcker. Jag är här. Så som jag är. Just nu. Det är allt. Och det räcker.

”Du är som en mussla”, säger jag, när vi simmar tillsammans nästa dag.
”Va? Jaha…Mmm, jag vet…”, säger han med sitt tonårsmummel. Han ser sorgsen ut. Huvudet lågt. Axlarna insjunkna. Ansiktet tomt. Kroppen spänd. Olustig. Signalerar obalans.
”Du är som en mussla. Just nu är du väldigt sluten. Visar inte mycket av dig. Du gömmer dig i ditt skal.”
”Mhm…”, säger han med ett sorgset uttryck.
”Och jag, jag har känt dig länge. Hela ditt liv, har jag känt dig. Så jag vet. Jag vet vad som gömmer sig inuti dig.” Han möter mina ögon med förundrad blick. ”Inuti dig finns någonting otroligt fint. Inuti i dig finns en vacker, glänsande pärla.”
”Öh, nej du…det finns musslor utan pärlor.” Först blir det tomt i min skalle. Oj?! Vad ska jag säga nu? Min älskade pojke – jag vill ju inte att han ska känna så här! Jag måste få honom att känna annorlunda, bättre. Jag andas. Jag tittar på honom. Jag måste ingenting. Det är som det är. Jag är här. Och det räcker. Min fina. Precis så här känner han. Han. Känner. Precis. Så. Och det är precis så som det är för honom. Just nu. Mitt hjärta visar vad jag vill säga honom.
”Ja, det gör det. Det finns musslor utan pärlor. Du verkar känna dig sådan just nu, utan glans, bara ett skal? Just den här musslan har jag känt så länge. Och jag vet, att i den här musslan finns den mest dyrbara, glimrande och vackra pärla. Och det är du. Du är min dyrbara pärla. Du känner dig inte sådan, kanske, nej. För mig är du det – den allra dyrbaraste glimrande pärlan på jorden. Den allra dyrbaraste, glimrande grabben på jorden.”

Alla dessa stunder. Med barnen. Dessa täta sekunder. Av närhet. Av sårbarhet. Som fanns även i Sverige. Som vi tvingas till om och om igen, ofta, här i Indien, vare sig vi vill eller inte, för att orka. Orka ta ytterligare ett litet steg. Alla dessa till synes små stunder. Varje stund – en gåva. En oändlig gåva. En pärla. Bildar ett vackert, glimrande, dyrbart och fullständigt oersättligt band. Ett oersättligt pärlband. Osynligt för ögat. Synligt, tydligt, glimrande, dyrbart och skälvande för hjärtat. Detta pärlband. Av gåvor. Från barnen. Från livet. Livet. Livets glimrande, skimrande, skälvande, sårbara pärlband.

Marie Fredriksson / ”Så skimrande var aldrig havet”

Då och nu

Som om jag intar min kropp. Igen.

Som om jag bor i min kropp. Igen.

Som om jag känner. Igen.

Som om jag förstår. Nu.

Som om jag verkligen inser. Nu.

Som om ytterligare något faller på plats. Nu.

Då. Gick jag omkring med mitt huvud, som om kroppen inte fanns därunder.

Då. Ville jag leverera. Hela tiden. Varje stund. Glänsa.

Då. Ville jag vara någon att räkna med. Någon som alltid ställer upp.

Då. Ville jag vara perfekt, fastän jag inte alls såg det så, just när det hände.

Då. Ville jag orka allt. Dygnet runt. Hela tiden.

Då. Ville jag vara allas vän. Verkligen allas.

Då. Ville jag vara en fantastisk lärare. Se alla elever. Hela tiden. Och föräldrarna.

Då. Ville jag vara en underbar, omtänksam mamma. En sådan som inte glömmer något. Någonsin.

Då. Ville jag vara en fin fru. Glad. Förstående. Duktig. Fin.

Då. Ville jag vara en perfekt, förstående dotter. Inte vara i vägen. Bara finnas där.

Då. Ville jag vara en syster. Som förstod. Som alltid fanns där.

Då. Ville jag. Inser jag nu…Inget annat än utplåning. Inget utrymme fanns kvar. Till slut. Jag drev mig själv. Till utplåning. Nästan…

Så. Till sist. Trots en underbar sommar. Full av vila. Så. Föll jag. Och det gick fort. Så jävla fort.

Då. Kunde jag inget annat. Än att falla. Och falla. Och falla. Djupt. Så djupt.

Då. Kunde jag inget annat. Än att följa mitt hjärtas svagt viskande röst.

Då. Kunde jag inget annat. Än att lita på Jojo. Hennes ärliga, äkta, trygga, rättframma, tillitsfulla sätt.

Då. Kunde jag inget annat. Än att gå. Kilometer efter kilometer. Med hunden.

Då. Kunde jag inget annat. Än att släppa taget. Göra ingenting.

Då. Kunde jag inget annat. Än att känna misslyckande för min patetiska, lilla figur.

Jag föll och föll och föll och föll…Ner i ett kolsvart, kladdigt mörker.

Då. Kunde jag inget annat. Än att önska mig död. Begraven. Icke-existerande.

Och en dag. Så omärkligt. Att jag inte märkte det först…Vände det. Några svaga solstrålar hittade ner i mörkret.

”Titta. Där ligger någon. Smutsig, lerig, trött och utsliten. Kom. Låt mig värma dig.”

Några strålar. Värmde. Några droppar vatten. Tvättade rent. Så pass. Att livet verkade möjligt. Möjligt att leva. Igen. På Bambis staplande ben. Reste jag mig. Svajigt.

Nu. Ser jag. Jag har en kropp nedanför halsen.

Nu. Känner jag. Signaler från ”bihanget” under halsen.

Nu. Hör jag inte. Min inre kritiker. Hon tycks vara på semester. Några dagar. Det kan hända. Att jag byter ut låset. Så att hon inte kommer in.

Nu. Förstår jag. Hur jävligt illa ställt det faktiskt var med mig. Och till viss del ännu är.

Nu. Kan jag inget annat. Än att tacka livet. För varje ny dag. Varje dag är en gåva.

Nu. Kan jag inget annat. Än att tacka för Melas resa. Och det vägskäl där jag står.

Nu. Kan jag inget annat. Än att känna stolthet. Över att jag står där jag står.

Nu. Kan jag inget annat. Än att leva. Leva livet. Med lite mer medvetenhet.

Nu. Nu. Nu. Och nu. Varm tacksamhet. Jag lever. Igen.

Fred Åkerström / ”Jag ger dig min morgon”