Medvetenhet är vad kraften räcker till idag

Söndagspromenaden i verkligheten utanför Palm Meadows på tu man hand inbjuder till kontakt. Djupare kontakt.

Gatorna tycks lite renare idag. En aning lugnare också. Färre fordon, färre människor. För att det är söndag?  Inga kor alls idag. Och de enda getter jag ser är de som i solgasset väntar på slakt. Fyra fårskallar, på ett bord bredvid hönor i alltför trånga burar, vittnar om att några redan mött sitt öde.

Åtta sekunder. Ett nu i taget. Frågar. Lyssnar. Speglar. Lyssnar. Utåt och inåt. Berättar. Sakta. Utan agenda. Frågar hur det landar. Lyssnar. Och så från början igen.

När tystnaden lägger sig blir jag rastlös. Konstaterar-frågar; nu blev du tyst? Ja. Andas in i rastlösheten. Sakta. Steg för steg. Tystnad är något bra. Tystnaden ger utrymme. Det som behöver bli sagt, det kommer att bli sagt. Inser med varje cell i precis den stunden, att processen har sin gång. Även i tystnaden. Min rastlöshet kommer inte tillföra något. Så. Jag andas. Lyssnar inåt.

Det är svårt att ta ett sunt ansvar. Svårt att visa vem jag är och vad som faktiskt pågår inom mig. När jag ändå gör det bubblar sorgen upp. Och trycket lättar en aning, släpper sitt syrestrypande grepp och låter livet flöda. Inte fritt och obehindrat. Men ett sakta sipprande av liv genom den lilla öppningen då greppet lossar.

Jag fattar att det jag säger landar på ett annat sätt i dig än det jag avsett. Oavsett min intention landar det så som det gör hos dig, för att du har dina mönster och dina system. Precis så som jag har, precis så som det är för mig i relation till min omvärld. Fastän på mitt sätt.

Får så fatt i ansvaret. Det sunda ansvaret. Just det. Du är du och du har dina känslor. Det är ditt ansvar. Jag är jag och jag har mina känslor. Det är mitt ansvar. Och jag behöver finnas inifrån mig och ut. Ju.

Och för mig är det svårt. Svårt att ta ett sunt ansvar. Det kommer inte naturligt. Att jag får värna mig, att jag ska värna mig. Nej, jag vill hellre stötta dig, bära dig, finnas för dig, inte göra dig illa, få dig glad, jag vill orka och jag vill prestera och visa att jag duger. Och när jag ändå gör det, tar det sunda ansvaret för hur läget faktiskt är, då ser jag tydligt. I tydligt skarpt ljus ser jag den gångna veckans alla olika utmaningar. Utmaningar på olika plan; hemma, i skolan, på skypen. Då jag funnits inifrån och ut, med fötterna stadigt i min egen värdegrund. Skärpa också på att utmaningen kommer med ett tvivel på mig själv. Varje utmaning för med sig en självföraktande attack i det tysta inom mig. Ett vacklande. Först möter jag utmaningen. Sen faller jag lite. Kollapsar lite. Ibland mycket. Och jag blir så trött. Den där gråa mattan över pannan och ögonen, vilken gör att jag tappar kraft och livslust. Så klart jag är trött, säger medvetenheten, det har varit många utmaningar under veckan som gått, väldigt många.

Som om mina gamla mönster krigar för sig själva, för sin rätt att leva vidare, för sin rätt till existens. I min skalle skulle ett sunt ansvar komma med glädje, stolthet, grund och mer mod. Det som faktiskt händer, när jag provar nya grepp, är att självhatet får glöd, börjar pyra och små flammor slår upp. Jag vacklar. Dundrar ner mot botten då nattsvarta tankar stjäl hjärnans utrymme. Häpnar över tempot då jag susar neråt. Nya åtta sekunder lyfter in lite ljus, så jag mäktar kika över kanten. Som om gamla och nya mönster har oerhört svårt att komma överens.

Så. Jag berättar för dig. Var jag står, fastän jag vet att det gör dig rädd. Jag blir också rädd. Paradoxalt kommer ett lugn hos mig. För att jag är autentisk fastän det är svårt? För att jag uttalar vad jag har svårt med just nu? Att jag kämpar med att ta det sunda ansvaret i relation till min omvärld och stå kvar i det. Inte enligt gamla mönster landa i att du behöver förändra dig, för att jag ska må bra. Jag vill ta ansvar för det som händer med mig, oavsett din intention med det du uttalar. Det är svårt. Jag vill gärna tänka ut din välmening och hoppa över det som faktiskt händer med mig.

Och. En del av mig blir lugn. Jag lägger märke till ett litet lugn och tillförsikt mitt bland kaoset, som kommer med brytandet av gamla mönster. Ok:ar någonstans lite grand att det tar tid, att det går  sakta, att det är ostadigt och svajigt. Jo, någonstans finns ett uns av acceptens. Ett uns av vänlighet.

Så. Låt det kaosa, fastän det gör mig så rädd. Det lilla lugnet och tillförsikten finns där. Litet och ändå – det finns. När tilliten åter minskar, när kritikern åter berättar för mig, att jag ska dra nåt gammalt över mig, när jag väljer isolering framför utsträckande – så ser jag ändå det. Medvetenhet. Det är vad kraften räcker till idag. Medvetenhet.

Kämpande och glädjeämnen

Jag kämpar på. Vi kämpar på. Med vårt varande i Indien. Lyfter på locket genom att utan egen agenda fråga: Ska vi vara kvar i Indien eller inte? Varje vardag är en kamp. En kamp att komma iväg till skolan och att orka befinna sig på skolan. För två av barnen.

För två av barnen flyter det på. Det är tuffa dagar och det går. Det är till och med rätt kul. Så ok att planerna på att läsa in åk 9 på distans är lagda på hyllan.

Jag själv har kommit till en punkt, där jag börjar få nog. Inte av Indien. Men av kampen det innebär för barnen. Så vi diskuterar möjligheter på längden och bredden. Kommer fram till vilket nästa steg är: att få veta vilka möjligheter vi faktiskt har. Dags att börja rådda i det.

Jag tillbringar mycket tid på skolan. Finns. Bara så där i bakgrunden. Någon att komma till, när det svajar. Någon som tror på. Någon som orädd möter svårigheterna. Osökt kommer tanken: Stonehill med personal är utsänt för mig att öva på. Jag får öva mig på att möta en överhet, som jag med tidigare system valt att bara lyda, så klart de vet bäst. Jag befinner på skolan, trots att flera i personalen uttalat att det har motsatt effekt, när en förälder finns där och jag ler, när jag märker att det är min närvaro som hjälper min dotter att orka. Jag får öva mig i att söka kontakt. Söka upp dem, som jag behöver tala med. Jag får öva mig i att behålla grunden, när stressad personal bara vill få sagt det de vill få sagt och inte har tid att lyssna på mig. Jag får öva mig på att låta det ta tid. Jag har sagt öppet vad min dotter behöver och nu gör de något helt annat av det. Jag får bara vänta och se och därefter ta nästa steg. Jag kan inte kontrollera det här. Inte det här heller. Jag kan bara vara där med det som är jag, med min värdegrund och med det som jag tror på.

Linneas klass säljer allt möjligt till förmån för en fattig, statlig skola. Pengarna kommer att bidra till att stötta ett bibliotek under uppbyggnad. Försäljningen är klassens eget initiativ.

Hos frissan

Vi går på tekniskt museum. Indiens motsvarighet till Tom Tits 🙂

Johan hoppar in som pedagogisk ledare och berättar för nyfikna indier om en favorit, varför vattenstrålen byter riktning.

Vi avslutar dagen på Hard Rock Cafe med en massa god mat för inga pengar alls.

Många märkliga syner i trafiken. Det här är ett par av dem som jag har svårast för.

Fyra stycken på fordonet. Det yngsta barnet sover.

En annan dag åker vi till City Market. Det är bara så mycket av allt. Vi står ut i femtio minuter, då vi vandrar omkring och intrycken trycks in utan att vi kan komma undan. Det är trångt och var jag än står tycks jag stå i vägen för någon. Och oj, vad indierna kämpar. De bär och släpar och kånkar och drar för att få fram sina varor. Här vilar ingen lathet, bara full rulle.

 

En film från trappan innan vi går in i byggnaden.

Inne i byggnaden är det lite svalare och lite mer utrymme för oss människor. Varje utrymme i butiken är dock utnyttjat till max.

På golvet sitter ett gäng män och kvinnor och knyter blommor till girlander. En hund ligger kanelbulle och sover tätt intill.

En massa getter tuggar i sig grönsaker vid något som ser ut som en liten soptipp för grönsaksrens.

Från en ytterlighet till en annan. Vi andas ut på UB city, här är det rent och fint och dyra butiker.

Galet hungriga väntar vi på mat på en fransk restaurang. Vi räknar till att musiken vi hör kommer från tre olika källor. Nej, det är inte ett dugg tyst här, men det är det ju inte i Indien…Här vilar vi ut så gott det går från intrycken på City Market.

Trubbel behöver sitt. Här schamponerar tre glada tjejer gosnosen. Han är inte helt tillfreds med den är proceduren.

Det här däremot, kloklipp och tasshårklippning – det tar honom till drömmarnas värld. Njuter.

 

Tar en kaffe hos Karin. Plötsligt dyker den här tjuvlyssnaren upp. Så gör också mina ben. Jag håller stenkoll på den lille rackaren, så den inte ska äta upp mig.

När jag kommer hemcyklandes och ska ställa cykeln i garaget sitter en okänd indier och filosoferar på garageuppfarten…

 

En fredagskväll kommer med tacos och test av nytt spel – Jag ringer – tillsammans med Callins. Gott, roligt.

 

Igår åkte vi till Stonehill för den årliga Food fair:en. De här fåren åkte förbi i en rickshaw 🙂

Varje land, som finns representerat på skolan ordnar något typiskt från just det landet. Sverige hade kaffe och ”Swedish fika”. Från Japans bord äter vi god sushi till lunch.

En av de svenska papporna hade gjort superfina midsommarkransar.

Björn laddar för spelning.

Det är något med det här, som får mina tårar att rinna. Jag blir så rörd. Min son lär mig så mycket om livet. Han lär mig, att det är ok att vara precis som man är. Livet leder vägen, just då, när jag tillåts och tillåter mig, att vara den jag är. M4 och M5 spelar Boulevard of broken dreams med Greenday. Och mina tårar trillar.

Trötta efter en härlig lördag på skolan väntar vi på Victor. Ellen åker med en kompis för övernattning. Vi andra plus Björns kompis åker till Phoenix och förbereder Björns field trip till Himalaya om knappt två veckor.

Kvällen kommer med en skön trötthet. Johan och jag kollar på en film och jag har problem att hålla mig vaken. Sen när det är dags att sova, då har jag inga problem längre, att hålla mig vaken.

Söndagen kommer med två sjuka ungar. Björns och Ellens förkylning lägger i ytterligare en växel.

Söndag – måndag

Söndag – verklighetspromenad med Sir 🙂

Fin färg på huset.

”Körsbärsdalen”. Inte precis min bild av hur det ser ut i Körsbärsdalen, men ändå.

Mannen, som går först har den typiska ”kjolen”, som går att fälla ner.

 

Cykel med utrymme för mer last?

Söndagsbrunch på hotell Mariott

Måndag morgon

Jag vaknade under natten med fullt ångestpåslag för att jag skulle sätta barnen på bussen ut i stora Indien. Läste och lyckades somna om ganska snart.

Det går lätt att få upp barnen, till och med Björn. De flesta Wickbomsungar är förväntansfulla. Någon är dämpad. Bussarna har bytts ut till större och vita.

Trubbel väntar på sin morgonpromenad.

Björn sätter, sin vana trogen, på sig sina hörlurar. Då dimper kompisen ner på sätet bredvid. Nytt år, nya busskompisar, nya klasser, nya lärare. Ser hur Björn drar av lurarna och pratar innan bussen far iväg.

Ellen och Linnea sitter bredvid varandra idag. Maja hoppas att få sitta bredvid Linn och ser väldigt glad ut, när önskan går i uppfyllelse.

Strax far bussen iväg. Och min ångest? Jo, den finns där, vibrerar lite sakta under ytan. Mest en lättnad över att äntligen få ensamtid. Skriva, läsa och fortsätta mitt skrivprojekt via ”Kreationslotsen.se”, samtidigt som mitt hjärta är med barnen på Stonehill.

Nu har jag precis testat att göra en on line beställning från Big Basket. Någon gång mellan 17 och 19:30 ska varorna komma med hemleverans. Undrar hur det går?

Dagens tredje strömavbrott. Johan har köpt någon manick till routern (?), så nu slipper jag bli av med wi-fi varje gång strömmen försvinner 🙂