”Alltså, jag kände honom knappt alls.”

”Alltså, jag kände honom knappt.”
Plötsligt blir jag så berörd. Det kommer så plötsligt. Skälver till i kroppen. Lutar mig bakåt i stolen. Andas. Andas djupt.
”Han kom till oss ibland. Han hade alltid glass med sig. Typ så, känner jag honom. Han dök upp någon gång ibland. Bara.”

Dagen har bjudit på samtal. Av den djupare sorten. Känt mig… Stadig. Stadigare än den senaste veckans svajande och pickande, tjatande av kritikern. Hela lördagen gick i frånvaron av min inre kritiker. Söndagen med. Nästan.

Bara trött. I skallen. I kroppen. Stundtals vill jag bara hänga upp ”Error. Out of Order” om halsen. Jag gör ändå vissa medvetna val. Ok:ar status. Andetag för andetag. Med Jojos stöd och önskan om att värna min egen gräns, nära, nära. Så nära, att jag kan vara min egen vän ibland. Lutar mig och litar på henne. Jag behöver värna min egen gräns. Jag behöver hitta min egen gräns. När jag kör över den…blir det inte så bra.

Stundtals kan jag värna mig egen gräns.  För att jag behöver. Jag behöver inte ”rätta till mig”. Jag behöver göra det jag behöver göra. Inte för att det är fel på mig. Inte för att jag är på fel humör. Inte för att jag inte platsar. Jag kan värna min egen gräns, ok:a den. Stundtals. Enkelt och paradoxalt kommer den känslan och acceptensen med större frihet, mer utrymme och lite mer ork. Och. Kritikerns frånvaro är avgörande. Frånvaron möjliggör min känsla av självklar plats på jorden, möjliggör att känna mina egna behov och gränser. Och respektera dem.

På förmiddagen kommer hushållerskan till oss. Inte för att arbeta. Utan för att sonen misslyckats med två ämnen i slutexamen. Hon förtvivlad. Sonen pressad. Planen att Johan ska stötta honom i studierna faller snabbt. Det blir ett samtal kring motivation, studieteknik, mål, motstånd, utmaningar och livsvillkor. Jag lyssnar. Jag känner energin runt bordet. Jag känner vibrationerna. Behov som krockar hos mor och son.

Jag vaktar noga min gräns. Väljer vad jag vill säga. Väljer noga hur mycket jag vill ”investera” i det här samtalet. Märker att sonen vaknar till liv, får en glöd i blicken under samtalet, när Johan eller jag pratar med honom. Så fort hans mamma pratar kryper han ihop, glöden slocknar, munnen blir spänd.

”Jag vill att du ska få ett bättre liv än vad jag har. Det är allt. Och då måste du kämpa. Kommer du att välja den här skolan?” säger hon och nickar åt en broschyr på bordet.

Han har berättat om koncentrationssvårigheter och lässvårigheter. Att han inte hänger med. Att han är blyg, inte vågar be om hjälp. Han berättar om hur nervös han blir när det är examen. Hur svårt det är att få ner något på papperet. Jag häpnar över hans mod.

”Det är inget fel på dig. Ok?” Han möter blygt min blick. Ser på samma gång frågande och hoppfull ut. ”Jag tror inte att du är lat. Jag tror inte att du kör på tentorna, för att retas med din mamma. Jag tror att du gör precis det som du kan. Det är inget fel på dig. Du kanske behöver längre tid än vissa av dina vänner, att läsa en text, du kanske behöver fråga fler gånger än vissa av dina vänner för att förstå något ämne, du är blyg – det betyder endast bara det – att du behöver lite mer tid än vissa andra, att du är lite mer tillbakadragen än vissa andra. Det är inget fel på dig. Du kommer att nå dina mål på ditt sätt, i din takt, förutsatt att det är DINA mål, inte någon annans, så att du hela tiden måste söka motivationen utifrån.”

Samtalet löper på. Vi pratar om vad som är viktigt på riktigt. Han slappnar av så länge hans mamma är tyst. Men hon är spänd. Vill så gärna. Att det ”ska bli något av honom”. Hushållerskan tycks skrämma sin son med sin kärlek och sin enorma vilja att det ska gå bättre för honom i livet, än vad det gjort för henne. Det får motsatt effekt. ”Tänk på fröken Söderlund, hon kysste faktiskt bort sin hund” dyker upp i skallen på mig. Hon tycks inte alls lägga märke till, att det är hennes egen ångest, som till största delen tycks hindra sonen. Det är svårt att förstå, hur det är för henne, i detta land utan skyddsnät. Och ändå. Sonen tycks reagera precis som vem som helst, när jag tänker på de elever jag mött under mitt lärarliv.

Plötsligt hör jag, att jag talar till mig själv. ‘Är läraryrket ditt enda alternativ eller finns det andra alternativ? Du behöver sätta upp ett mål. Och sakta, dag för dag, steg för steg, göra val, som leder dig ditåt. På ditt sätt. Med ditt väsen, din energi. Det är inget fel på dig. Du gör det på ditt sätt. Precis som alla andra gör det på sitt sätt. Vi har alla olika förutsättningar. Du har din plats på jorden.’

Ja. Ett mål. Delmål. Ja. Det känns viktigt. Och. Avgörande är, att inse, att när min inre kritiker hälsar på, då tappar jag greppet, då tappar jag min bedömningsförmåga, då är allt svart eller vitt, då finns ingen plats alls för mig någonstans eller någonsin. Och ändå. Just nu. Ta lite sikte. Lite riktning. Jag kan alltid styra om efter hand. Och. Med visshet om, att kritikern kommer tillbaka, om och om igen. Och att jag, kommer att ha bättre grund, bättre verktyg, för att hitta tillbaka till fast mark.

”Alltså, jag kände honom knappt alls”, säger en av mina döttrar senare på söndagen, när vi tar igen oss mitt i fixet inför Sverigeresan. Samtalet har glidit från vad det betyder att leva på existensminimum till deras morfar, morfar Leif. ”Vad jobbade han med egentligen? Va? Scania? Han också?”

Barnen frågar om morfar Leif. Jag svarar. Plötsligt så berörd. Plötsligt skälvandes. Så nära. Så nära ‘Något’. Känner sorgen över att han aldrig förstod. Förstod hur viktig han var. Att han alltid kröp ihop. Liksom ursäktade sig och samtidigt spydde galla på andra. Svåråtkomlig. Svårtillgänglig.

”Han gick alltid ut och rökte. Med Micke. Med farmor. Men han sa inte så mycket. Han var nästan aldrig där. Han var nästan aldrig hos oss. Varför var han nästan aldrig hos oss?”
Jag försöker följa samtalet, svara på frågorna, för barnens skull, för min pappas skull. ”Alltså, jag kände honom knappt” – kan det sägas tydligare? Kan reflektionen bli skarpare?

Och kritikern, som varit tyst, börjar lite sakta, men med väldig tydlighet, röra på sig. ”Värna din gräns” hör jag Jojos röst inom mig. Så. Jag lutar mig tillbaka. Andas. Andas djupt. Det här är djupa, mörka vatten för mig just nu. Det är oerhört svårt, att sitta på ett fik i Indien och prata om min pappa. Jag tittar på barnen. ”Jag är så glad att jag har er. Vad roligt det är att ni har blivit så stora. Det är så härligt att kunna diskutera allt möjligt med er. Jag gillar att höra om era tankar och frågor, i stort och smått.”

Samtalet glider vidare. Så även kritikern. Nästan. ”Alltså, jag kände honom knappt alls…” skvalpar omkring i bakhuvudet.

Kommer du att finnas kvar?

Jag bär en sorg. En väldig sorg. Jag släpper ut den. Sakta, när jag vill, på mitt sätt. Kan det få vara en sorg? Kan jag få sörja? Kan jag få låta kroppen och själen läka? Utan att hoppa över mig själv? Utan att snabba på, för att få det överstökat. Låtsas läkning. I stället sakta välkomna medvetenheten och med den även sorgen jag bär.

Kan jag ge mig själv lov, att känna det jag känner? Kan jag ok:a, att jag inte är som förr? Inte samma driv, samma nyfikenhet, samma intresse, samma uthållighet, samma livsglädje, samma närvaro. Kan det vara ok?

Kan det vara ok, att livet glimtar till? Då och då? Mycket mer än på länge, faktiskt. Kan det bara få vara så? Kan det vara ok? Att så här, precis så här är mitt liv just nu? Jag är inte så som jag en gång var. Och. Jag vet inte vad som finns för mig framåt. Nu är det nu. Bara så enkelt. Kan det få vara så? Jag finns. Alltså har jag en plats här. Precis som jag är.

Kan du stå ut med det? Kan du ok:a, att jag inte är som förr? Inte samma driv, samma nyfikenhet, samma intresse, samma uthållighet, samma livsglädje, samma närvaro. Eller behöver du ge mig råd? Lösningar? För att jag ska le och vara glad, orka? För att du ska må bra?

Kan du bara låta mig känna det jag känner? Eller är jag bara ok, när jag är ”mitt vanliga jag”?  Vill du få mig att bli, så som jag en gång var? Eller får jag vara så som jag är nu? Vet du, det är svårt nog för mig, att svara ja. Jag bär en idealbild ännu, av hur jag bör vara, bör må, bör, bör, bör. Hur är det för dig?

Så, jag märker, att jag inte är ok, på ditt sätt att tala till mig. Ditt sätt att leverera lugnande ord, lösningar. Jag hör det på stressen i din röst. Det är svårt nog för mig ändå. Så, jag undrar, kan du hjälpa mig? Kan du acceptera mig så som jag är? Kan du välkomna mig, oavsett?

Hur är det för dig, när jag är som jag är? När jag inte förställer mig? Blir du stressad av att ”det” tar sådan tid? Blir du stressad, när du märker, att jag är ”låg”? Det är svårt nog för mig, ändå, vet du. Att acceptera. Att det är som det är. Att jag är som jag är.

Kan jag bara få vara precis som jag är? Och duga ändå? Är jag välkommen, när sinnet är tungt, utan att du behöver förändra mig, få mig att må bättre, hitta lösningar? Kan du välkomna mig och livet i mig, precis så som det är? Utan viljan att förändra? Bara acceptera? Ok:a?

Paradoxalt är det då, när du låter mig vara som jag är, utan att bli stressad, utan att bli rädd, utan att känna press att få mig att må bättre, när du lyssnar aktivt utan egen agenda, det är då, som jag får utrymme att bli allt det som du vill, fast på riktigt, inifrån, för att jag känner, att jag duger, alltid, oavsett. Så paradoxalt är det.

Kan du välkomna mig, nu när min inre resa sakta går över i en ny fas? När jag ger mig ut på sank mark? Testar mitt nya sätt att finnas i världen? Tar nya risker? Provar mig fram? För att hitta mina behov. Hitta mina gränser.

Kanske blir jag trubbig? Kanske upplevs jag som otrevlig? Annorlunda? Jag kanske blir rädd, drar mig undan, slickar såren isolerad enligt gamla mönster?

Kan du finnas för mig? Kan du hjälpa mig? Kan du förstå, att det är livet, som lever mig? Jag vill ingen något illa. Jag vill bara leva. Och. Det absolut svåraste för mig. Det är att be om hjälp. Jag förstår inte, NÄR jag behöver hjälp. Jag förstår inte, ATT jag behöver hjälp. Jag förstår inte, att jag KAN BE om hjälp. Jag bär en förhoppning. Att du kommer att finnas kvar, när min inre resa tvingar mig att pröva mina vingar. Min inre resa, som handlar om, att identifiera mina behov och gränser, ta ansvar för mig och endast mig. Jag hoppas att du orkar finnas kvar. Men det. Det är ditt ansvar. Ditt ansvar. För dina behov. För dina gränser. De känner endast du. Liksom endast jag kan känna mina. Och jag kommer att respektera ditt val. Oavsett.

Carola / ”Gör det någonting”

Samtal med doktor Björn om svullen knöl på hals, migrän och dyslexi

Har ännu inte vågat googla. På sköldkörteln. Och de problem han nämnde kring den. Eller cancer.

Ringde doktor Björn igår. Kände mig lite obekväm. Som jag ofta gör i patient-läkar-möten. Så. Han frågade ut mig. Om min svullnad på halsen. Lugn och sansad. Saklig.

”Två veckor är kort tid. Problem med sköldkörteln är vanligt, särskilt hos kvinnor och man lever vidare som vanligt, eventuellt med behandling beroende på vad det är”. Eller vad han nu sa. ”Sök upp en endokrinolog, om den inte minskat om en vecka”
”Endo-vadförnågot?”
”En läkare som är specialiserad på körtlarna i kroppen. Då gör han nog ett prov, för att se vad det är. Och håll kontakten med mig, så att jag får höra hur det utvecklar sig.”

Jo. Han nämnde cancer. I sköldkörteln. Efteråt insåg jag att jag inte ens skrev upp det. Jo. Jag är vettskrämd för cancer. Så fort något känns i kroppen – ”Så, nu har jag fått cancer och jag kommer att dö”.

Minns vagt att stress kan ge problem med sköldkörteln. Det vore ju inte så konstigt. I så fall. Hela Melas resa och flera år innan dess – enormt och ganska konstant stresspåslag. Och att jag liksom vant mig vid det tillståndet. Inte märkt när kroppen signalerat ”vila”. Så. Min hormonproduktion är nog ur balans. Det är nog inte cancer.

Just nu. Just precis nu lever jag. I allra högsta grad. Just precis nu. Lyssnar jag in. Vad kroppen signalerar. Jag lyssnar in, utan att värdera det, konstaterar bara. Du vet, jag har ju så lätt annars, att bortförklara, löjliggöra, släta över – bita ihop, ta i lite mer, skratta bort och le. Jag är expert på att lura mig själv att tro, att jag måste klara av, inte får vila. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, på något jävla vis har jag lärt mig att det är jag som ser till att solen går upp varje morgon. Så jäkla galet. Jag är ju bara en av alla. En av alla små droppar, som bildar det stora havet. I det stora hela är jag inte så viktig. I det lilla, i min värld med min familj, är jag bland det viktigaste av allt.

Jag pratade också migrän med doktor Björn. Skojade med Ellen häromdagen. Så där som jag gör. Skojar, om allvarliga saker.
”Ellen, ska jag ringa doktor Björn och be om ett läkarutlåtande? Han kan bekräfta att du inte ska göra alla läxor, inte förstå allt i skolan, att du ska vila på kvällen? Hahahaha…”
Ellen svarade allvarligt, inte ett dugg skojsamt:
”Ja, mamma. Faktiskt. Det är precis vad jag behöver.”

Pust. Wow! Och doktor Björn tog det hela med stort allvar, inga inslag av att mina frågor var löjliga eller onödiga. Och när jag nämnde hennes dyslexi…
”Ja, då blir det ännu jobbigare. Är lärarna införstådda?” Och så pratade han på om hur dyslexi kan påverka.

Och jag blir så tacksam. För vår Indienvistelse. För jag får komma så nära mina barn. Ellen och jag har knappt kunnat prata dyslexi under alla år. Blotta ordet får henne att stänga ner, backa undan. Skämmas? För igår, när jag berättade om vad Björn sagt, då…oj, nu kommer tårar. Tårar av tacksamhet…Då kunde Ellen och jag prata om dyslexin, utan skygglappar, bara direkt och uppriktigt, äkta och ärligt.

”Jag tror inte att man skulle anse dig vara dyslektiker nu, Ellen. Men om du gjorde alla test, så tror jag att det skulle synas där, ändå. Du har jobbat hårt med din svenska. Och nu står du inför utmaningar, som triggar dyslexin. Du är så van, för det här är ditt liv, så du tänker kanske inte ens på det. Och jag tänker att du kan få perspektiv, om du lyfter blicken och inser, att det faktiskt tar mer energi för dig, än för någon som inte har dyslexi. Och att du genom att tänka ur ett dyslektiskt perspektiv kan planera bättre. Om du har ett prov framför dig, så vet du, att nu kommer det här kräva mer av mig, och då kan du planera in vila efteråt. Du kan vila i, att en dag på Stonehill kräver enorm koncentration och energi av dig, ge dig själv vila på kvällen, utan dåligt samvete. Och du kan börja testa olika appar och andra hjälpmedel, för du vet vad som tar din energi.”

Vi pratade om hur svårt det var. Då, när hon var nio år. Och jag började upptäcka hennes svårighet. Hur svårt det var för mig att hantera, för jag nådde inte fram, upplevde jag. Varken till henne eller till hennes lärare. Så, jag litade på lärarna – det är inga problem – i stället för att lyssna inåt, se verkligheten för vad den faktiskt var…Vi pratade om utredningen, hos Pelle Lindblå. Hur kränkt hon måste ha känt sig, trots Pelles fina sätt och stora kunnighet.

”Ja, jag hatade det där. Och jag vill aldrig någonsin göra sådana där test igen.”
”Jag borde ha hanterat det annorlunda, Ellen…men jag visste inget annat. Så här efteråt är det lätt att se, att det blev ett övergrepp på dig.”
”Och ändå, mamma…fast jag var så arg, när jag jobbade med det där programmet, Trädet,  (jag blir helt upprörd inuti även nu, när jag bara säger namnet), så tror jag att det hjälpte mig en hel del.”
”Jag tror också det, Ellen. Och det var så svårt för dig. Vi bråkade varje dag. Jag borde ha gjort annorlunda. Det är svårt att vara mamma ibland. Att veta om jag ska trycka på, vara neutral eller släppa efter. Det är svårt ibland, att ha ansvar för någon annan. Jag vill så väl och ändå blir det så fel.”
”Mamma, du är en bra mamma. Nästan alltid 🙂 . Jag är glad för att du gjorde, som du gjorde. Jag förstår att det inte var lätt för dig.”

Så jag berättade. För henne. Hur skönt det var för mig att höra. Och vi gjorde upp en plan. Hon sa själv, att ”jag vill prata med lärarna om det här. Jag märker att det är svårt med engelskan, att det tar så mycket energi.”  Vi pratade om hur det känns att spänna sin hand. En minut. Tio minuter. Sju timmar. Hon log. Insåg. Hur koncentrerad och spänd hon är. Varje dag i skolan.

Så fint. Så skönt. Så nära. Tack vare Indien. Kommer vi nära varandra. Kan prata om saker som varit så svåra. Ger ett djup. I relationen. Ger en närhet. I relationen.

Så igår…för att ta något helt annat, visade Victor, the driver, mig en fin matbutik ”Good food”. Kan du fatta? Rent och fint. Inga oregelbundna travar. Inget synligt skräp eller damm. Alla varor i fina rader på hyllorna. Inga kartonger på golvet. Min haka är fortfarande nere i golvnivå. Jag köpte salami. Och njöööööt av min frukostmacka idag, trots att salamin inte var jättegod 🙂 .

Så igår…var det oerhört varmt. Skönt med air condition i gymmet. Och svettigt… På vägen hem…varmt…och hela vår gata spruttade vatten, vattenspridare, som spred sitt vatten på gräsmattan och asfalten. Mindes samtalet från morgonen. Kring det förgiftade grundvattnet, kring hur man försöker hitta lösningar för att få dricksvatten, hur svårt det är…

Igår fortsatte temat ”laga svensk mat”. Tomatsoppa med bacon, pasta och vitlöksbröd. Och barnen hade inte fått så mycket snack med sig på bussen :), så de var hungriga och åt som vargar.

Idag började morgonen för Linnea riktigt illa och ledsamt. Så hon stannade hemma från skolan. Här letar hon upp appar som Ms Lis, hennes Extra Language Learning teacher, rekommenderat. Ms Lis är Linneas trygga punkt och andningshål på Stonehill.

Jag är imponerad av Linneas kunskaper i engelska. Hon har uppfattat flera ord på no-lektionen i skolan. De ska lära sig om enkla maskiner och uppfinningar, som hävstång, talja och liknande. Och hon börjar sakta prata, trevande och med stolthet. Hon börjar märka. Att hon kan.

Så. Det är skönt att skriva om gymmet, vattenspridare och salami och dyslexi. Då håller jag tankarna borta. Från vad svullnaden på halsen kan vara. Så. Ivrigt påhejad igår. Bokade jag tid för massage. Swedish massage 🙂 . Så kl 11.30 ska jag på min 50:e dag i Indien äntligen lägga mig på massagebänken. För att jag kan. För att jag behöver. För att jag vill. Just nu är det nu. Just nu. Är allt bra.

När den inre kritikerna kamouflerar sig, får Maja ta smällen

Ångesten började krypa lite i huset igår kväll. Den sköna helgen – redan slut. Helgen, då vi sa nej, till en rolig tillställning på skolan, för att säga ja, till oss själva. Ja, jag behöver bara vara. Ja, jag behöver ensamhet. Ja, jag behöver göra något jag gillar med familjen. Ja, jag behöver vara hundvakt.

Tårar och kramar. Hemlängtan. Det var ju inte så här det skulle bli? Och jag hör mig själv säga, det som jag hört så många gånger från min terapeut det senaste året:
”Det är jobbigt nu. Det kommer inte att vara så här för alltid. Just nu är det bara jävligt tungt. Jag ser det på dig. Det är en del av livet. Precis som glädje och skratt är en del av livet. Så är tårar och sorg också det. Du kommer inte att gå sönder. Det bara känns så. Försök låta det vara precis så jobbigt som det faktiskt är. Kan du prova?”

Och jag tänker på, hur sant det är. Det där om paradoxen, när jag kan låta allt vara precis som det är, så lättar det tunga, nästan automatiskt. När acceptensen träder in, så släpper det hårda greppet sitt tag. Situationen är densamma, sinnesstämningen ofta förändrad. Och det är det som gör den stora skillnaden.

På morgonen. ”Går det ganska bra för oss”, bedömer min inre kritiker med torr röst, inser jag efteråt. Efteråt, när jag fått backa undan. Sätta mig ner för att skriva. Fundera över vad som hände. Först då inser jag. Min inre kritiker visade sig. Den rösten var inte sann. Rösten såg bara, att barnen gjorde det som förväntades av dem. De gick upp, klädde sig, borstade håret, åt lite frukost, borstade tänderna, packade väskan, tog på sig skorna… Den inre kritikern nöjd. Så, ja! Den inre kritikern tog inte reda på, vad de, barnen, var och en, egentligen kände. Vad som egentligen rörde sig på insidan. Hon såg till att passa sig för det. För tänk om? ”Tänk om något av barnen inte orkar då? Hur skulle det se ut? Och jag orkar inte ta mer just nu. Lika bra att bara hålla god min. Så att barnen gör det de ska och inte konstrar.”

Så. Idag svek jag mina barn, genom att hålla inne, med det som var allra viktigast. Jo, jag laddade gosedjur och armband med mammakärlek och ‘Jag tror på dig och jag finns här’. Och jag höll inne. Med den viktigaste frågan. Min inre kritiker lurade mig att tro, att Mela gjorde det hon behövde. Och det var Maja som fick ta smällen. Plötsligt, när hon satt på bussen, kom känslostormen, rädslan, oron, ängslan. Pang! Hon klev av bussen. Stel. Sa om och om igen:
”Snälla, mamma, inte i dag. Låt mig bara vara hemma idag! Jag klarar inte det här.”
Jag ville hålla om henne. Jag fick inte ta i henne. Hon backade undan. Behövde sitt utrymme. Mela försökte göra sig hörd, men den inre kritikern tog över om och om igen, blixtsnabbt och Mela kämpade för utrymmet:
”Maja, nu blir jag jävligt stressad! Du behöver ”bara vara” i skolan. Jag menar inte ”bara” som i att det är enkelt för dig. Jag vet att det är jättejobbigt. Jag menar det som att du ska släppa prestationskraven. Du ska befinna dig på Stonehill. Din kropp ska vara där. Prio är att lära dig språket. Om jag kunde skulle jag gå dit i ditt ställe, men Maja, du behöver ta varje steg själv. Och jag finns här för dig. Ok?”
”Mamma, jag vågar inte gråta där…”
”Maja, vågar du ta risken? Att prova? Alla vet hur det är. Även om de inte låtsas om det. Så här är det för dig nu. Och jag tror på dig, Maja. Vad tror du? Kan du pröva?”
”Snälla, mamma, bara inte idag! Jag vill inte! Jag kan gå i morgon?!”
”Maja, jag blir helt jävla stressad nu! I morgon kommer det att vara ännu jobbigare. Kan du inte bara sätta dig på bussen?”

Linnea kom ut från bussen, jag hörde inte vad hon sa. Pappa föste flickorna framför sig och Maja gick motvilligt med in. Ingen vink från Maja. Bara en lång besviken blick. Pussar skickandes genom luften från de andra. Kärlekstecknet med händerna formade som ett hjärta. Och bussen for iväg…

Och den inre kritikern, hon blabbar på. Nu. Om hur fel jag gjorde.

I det här är det inte ”rätt eller fel”, skulle Mela säga. I det här behöver jag ha modet, att lita på barnen. Lita på att de vet vilka behov de har, för att klara den här tuffa tiden. Lita på att det bubblar över, inte ”rätt i tid”, utan när det faktiskt inte går längre. Jag kunde ha tagit mig tid med Maja. Kanske åka med henne till Stonehill? Komma efter med bilen? Hennes känslostorm kom, precis när bussen skulle gå. Så var det för henne idag. Och vad gjorde jag? Bara kände stressen av att hon ytterligare en dag skulle vara hemma. Som om inga andra möjligheter fanns…

Alltså, ett barn ”konstrar” inte för skojs skull. ”Konstrandet” står för något. Och jag vill vara en sådan, som tar det på allvar. Som försöker förstå. Att för ett barn känns det precis likadant, som för en vuxen. När jag är så där rädd, vill jag också komma undan, till varje pris. Det har det senaste halvåret verkligen lärt mig. Jag har också lärt mig ”Det finns många sätt att göra på rätt sätt”, som ’Mamma Mu’ så enkelt och mjukt uttrycker det. Och under minsta stress, dyker min inre kritiker upp blixtsnabbt, mer lik ‘Kråkan’ i sitt utryck med sin kraxiga röst: ”Det finns bara ett sätt som är rätt sätt!”

 

Så till min inre kritiker vill jag högt säga:
”Ok, du tog över idag. Nu vill jag att du kryper undan från mig. Just nu behöver jag inte dig.  Du gör mig så stressad, så orolig. Jag har tillit till Maja. Jag har tillit till mig. Jag vet, att vi kan komma tillbaka till varandra. Genom kontakt. Just nu kan jag bara hoppas, att dagen ger henne lite frid, lite mod, lite ork, lite styrka. Att livet är mjukt mot henne. Och jag hjälper inte Maja genom att låta dig hacka på mig nu. Genom att få dåligt samvete. Jag behöver ta hand om mig. För att orka. Ta hand om mina barn. Och det är ok. Det är precis så det ska vara. Jag gjorde det bästa jag kunde den här morgonen. Och det är allt. Det kanske inte räckte. So what? Det är så som det blev. Jag gjorde mitt bästa. Det räcker. Så stick nu!”

Min utmattning. Hela min inre resa började med någon slags insikt i mitt utmattningsläge. Därifrån har resan tagit en helt annan väg, än vad jag jag någonsin hade kunnat fantisera om. Ett skamuppvaknande, som inte är en särskilt enkel match. Två processer som pågår. Både vid sidan om varandra och hand i hand. En inlärningsprocess. Och en läkningsprocess. För mig är det här guldläge. Att få tiden i Indien. Inte fokusera på mitt jobb till 180%. Fokus på mig och familjens välmående. Och jag tror, att jag behöver hålla i minnet. Att min stresströskel ännu är väldigt låg. Så ser mitt liv ut just nu.

   Lite bad och lek i poolen söndag eftermiddag

Sällskap i os-soffan. Finalen Sverige-Kanada

Flickan skriker. ”Neeeeeeeej! Mammaaaaaa?!”

Tidig morgon. Efter en kväll med många tårar, mycket frustration, ångest, hemlängtan, bedrövelse. Hos min flickor. Pojken min håller sig i bakgrunden. Jag tänker, att jag vill ge honom mer tid. Bara finnas hos honom. Ge honom möjlighet. Att berätta. Om han vill. Och orkar. Om han behöver.

Tidig morgon. Mörkt ute. Tyst i huset. Knäpper på varmvattnet, så duschen blir varm.

En efter en tassar de in i köket. Barnen. Sitter. Trötta. Ängslan letar sig fram. Vibrerar. En svag röst: ”Jag vill inte gå till skolan…”

Jag plockar i köket. Vi sitter runt köksbordet. Stämmer av dagen. En svag röst: ”Jag vill inte gå till skolan.”

Tårarna nära. Hos min äldsta och min yngsta. De försöker finnas för varandra. Och dras in i sina egna djup. Har nog av sitt eget.

Det blir dags att gå till bussen. Min äldsta har det jobbigt och kämpar. Det går. Och det är så jävla svårt för henne, samtidigt. Min yngstas steg blir allt långsammare, fötterna släpar. Jag tar henne i handen. Märker strax att hon håller emot, att jag drar. En svag röst: ”Jag vill inte gå till skolan.”

Bussen står redan inne, när vi närmar oss. Tårar bubblar ur min yngsta tös. Kroppen gör motstånd. Den vibrerar av utmattning, frustration, ångest. Jag föser henne mot bussdörren. Hon vägrar. Jag gör ett försök att lyfta in henne. Och minns måndagen. Nej, där går gränsen. Jag vill inte lyfta och pressa in henne. Jag backar undan. Flickan smiter undan.

Pappan griper in. Det går rätt våldsamt till. Han lyfter in henne. Hon gör våldsamt motstånd. Försöker få henne ner i sätet. Hon gör sig så tung hon kan. Glider ner på golvet. Jag står och ser på. Klumpen i magen hårdnar. Det här känns inte bra. Ser stressen hos pappan. Ser ångesten och maktlösheten hos mitt barn. Ser maktkampen. Efter en lång kamp ger pappan upp. Flickan försöker komma ut ur bussen. Hennes storasyster och storebror sitter redan på plats. Iakttar. Med ögon som bryr sig om.

Jag och pappan utanför bussen. Bussvärdinnan, som ser vänlig ut, ställer sig i vägen för min flicka. Tar tag i min flicka. Och flickan gör motstånd. Svetten rinner. Paniken i hennes ögon. Bussdörren går igen. Min tös inne i bussen. Jag utanför. Motorn går upp i varv.

Flickan skriker. ”Neeeeeeeej! Mammaaaaaa?!” Jag skriker. Bankar på bussdörren. Skriker ”Open the door!. Det här går inte, Johan! Det här går fan inte! Jag klarar inte det här. Öppna dörren!”

Jag hinner tänka tusen tankar på hur dåligt hela situationen utvecklat sig. Att jag inte kan ställa upp på det här. Att jag kommer att gå i tusen bitar, om bussen åker nu. Och min flicka, i panik, övergiven. Inne i bussen. Maktlösheten, inför allas blickar.

Samtidigt inom mig. Min inre kritiker, min skamröst fullkomligt vrålar.
”Backa undan. Låt henne åka. Du hjälper inte henne genom att mjäka. Det är bättre att hon får känna på hur det blir, när man gör sådant motstånd. Hon förstår inte sitt eget bästa! Och tänk på alla runt omkring! Vad tänker de, tror du? Vad tänker de, när du ger efter? Står där och skriker ’Öppna dörren!’ Du gör dig till åtlöje. De har alla fått släpa in sina ungar. Nu är det din tur. Ge inte efter. Stå på dig….”

Och Melas hjärta, mitt hjärta, vrålar tillbaka. Ännu högre, överröstar:
”Jag fullkomligt skiter i dig, din förbannade, jävla skitröst. Håll käften! Jag låter inte min flicka åka iväg genom Indien i det här tillståndet. Jag skiter i vad alla andra tänker. Jag vill bara hålla om henne. Jag är hennes mamma, för i helvete! Och om alla tänker att jag är en idiot? Ja, då skiter jag i det. Och vet du? Jag tror inte de tänker så. De lider med oss. Det vet hur svårt det är. Och du!!! Jag har viktigare saker för mig, än att kriga med mig. Backa undan. Stick. Lämna mig i fred. Jag har en flicka att ta hand om.”

Bussdörren glider upp…Åh….Ut kommer min flicka. In i mina armar. Syskonen sitter kvar. Dörrarna går igen. Bussen åker.

Åh…min lilla flicka…tack och lov att chauffören öppnade. Vi kramas och kramas. Går sakta hemåt. Bara hon och jag. Pappan försvinner i förväg. Behöver nog tid för sin pausknapp. Vi småpratar. Eller jag småpratar. Hon nickar. Lugnare nu.

”Du vet, Linnea, jag ser hur du kämpar. Jag ser hur svårt du har…Vad skönt att bussen inte åkte. Jag hade inte stått ut med det…Och du…Pappa blev väldigt stressad. Det är inte ditt fel, att det blev så tokigt på bussen. Ok? Du gjorde det du behövde göra. Pappa tar ansvar för sig själv. Det behöver inte du göra…Jag tänker att vi går hem. Tar det lite lugnt. Sen pratar vi…Om hur vi ska göra idag…Ok?”

Det blir ett samtal som rör sig mellan skratt och tårar. På både Linnea och mig.

Plötsligt förstår jag, att Linnea har dåligt samvete, för att hon lämnade Ellen på bussen. Ögonen fylls till brädden av tårar på henne. Jag gör ett försök. Att lätta hennes börda.
”Vet du, Linnea? Ellen ville ha dig på bussen. Hon behövde dig idag. Hon var ju också ledsen. Och samtidigt. Hon såg hur svårt du hade det. Hon såg hur du kämpade. Hur jobbigt det var för dig. Och Ellen är femton år. Hon är sju år äldre, än vad du är. Hon har lättare att förstå vad som händer, att sortera. Hon vet att du inte övergav henne. Jag vet att du bryr dig oerhört mycket om Ellen. Idag behövde du ta hand om dig själv. Och det är ok. Det är din uppgift, att ta hand om dig. När Ellen kommer hem i kväll, så pratar jag med henne. Jag stöttar henne. Det är inte ditt ansvar. Och du kan också prata med henne. Berätta hur det blev för dig. Fråga hur det blev för henne. Ok?”

Jo. Det är ok. Tårarna trillar på oss båda. Hon ser orolig ut, när jag blickar ut genom mina tårar.
”Du berör mig, Linnea. Jag gråter för att jag tycker om dig och dina syskon. När jag ser hur svårt ni har det, så gör det ont i mig med. Och jag tar hand om det. Det är inte farligt, att jag gråter. Ok?”

Efter dividerande hit och dit, om hur vi ska göra, så bestämmer vi, att Linnea är hemma idag. Hon kunde knappast ha talat om det tydligare, att hon behöver en paus.

Så. Var står jag nu? Jag lider. Ja, det är sant. En hård knut i magen. Ja, det är sant. Och ändå. Jag tror att det kommer att ordna sig. Vi ger det tid, samtal, allvar och tårar, humor och skratt, och närhet. Om och om igen. Och en dag. Kanske, när vi minst anar det, så har vi gått genom tunneln. Vi står i det klara, varma ljuset. Det är vad jag tror. Ja, det är svårt för mig. Och ändå. Jag tvingas hämta min kapacitet, min styrka, mitt driv. Jag tvingas samla min kraft, för att finnas för barnen.  Jag tvingas säga: ”Tror du, att du kan låta det vara precis så svårt, som det faktiskt är?” både till barnen och till mig själv. Och. Ja. Jag tror det. Faktiskt, så tror jag det. Jag kan låta det vara så svårt, som det faktiskt är.

”Modersvingen” / Carola

Jag hejdar mig…Känner livet

Tappar boken i golvet. Somnar och sover djupt. Vaknar till en enda gång under natten. Vaknar med ett ryck, när mobilens väckarklocka drar igång efter tio och en halv timme. Det är över tjugo år sedan jag sov så länge i ett streck.

Kroppen är skakig. Hjärnan är seg. Märker att alla i familjen är trötta, trots lång och god nattsömn. Johan dyker inte upp till frukosten kl 8 som vi bestämt. Maja piper iväg ”hem” till Villa 12, för att kolla läget. Jag har förstås redan mitt katastroftänk igång. Kanske han har halkat och slagit sig, blivit liggande? Blodet rinner ur huvudet, som i vilken thriller som helst? Hjärtinfarkt? Kanske blivit överfallen? Kanske…nej, nej. Efter en stund dyker de upp, Johan och Maja. Han hade försovit sig 🙂

Två saker händer med mig. Jag vill städa, plocka och fixa i huset. Och jag vill vila. Samtidigt. Minns kommentarerna på Facebook, här på bloggen och ekot av rösten från de svenskar som redan gjort den här resan. ”Ta det lugnt.” ”Chilla vid poolen.” ”Du har gott om tid.”

Så. Jag hejdar mig. Mitt i mitt ”frukost-slukande”. Andas. Känn livet. Känn smaken. Känn doften. Ljuset. Ljuden. Och känslan av att befinna sig här. På plats. Dag 2. Efter sju månaders samtal och förberedelser. ”Rehab för dig i Indien” – läkarens röst dyker upp i ett minne. Ja. Just det.

Och här skulle det ha varit en bild, men tekniken är inte med mig :(. Det är som det är med det. Nu drar vi och handlar lite kom-igång-prylar till köket.

Antidepressiva läkemedel – ja tack eller nej tack?

Vissa stormar. Vissa stormar behöver jag rida genom. Så enkelt. Och så svårt. Och ändå. Svagheten blir min styrka. Att återvända. Till det som är viktigt. Viktigt på riktigt för mig. För mig. Följa hjärtats röst. Gång på gång. Genom stormen. På Melas resa.

Antidepressiva läkemedel var det läkaren ville ordinera, när jag träffade henne i augusti 2013. Jag ville inte. Hon ville. Jag ville inte. Hon ville. Jag blev så trängd. Kunde inte riktigt förklara, varför jag inte ville. I mitt utmattade, utsatta läge. Tappade jag orden. Tårarna strömmade först. När läkaren framhärdade stängde jag av. Kunde inte titta på henne. Slöt mig. Gömde mig. I mitt välmurade torn. Blicken tom. Mina svar oerhört kortfattade. Fortsatt utan ögonkontakt. Stela ansiktsdrag. Andningen upphörde. Bara väntade på klartecken att få lämna rummet. ”Är det här verkligen jag?” vet jag att jag tänkte. Hon skrev ut piller. Ändå. Olika sorter. Jag kände mig väldigt ‘inte lyssnad på’, väldigt osedd, väldigt ingen. Jag kände att relationen till henne började trasas sönder.

Jag gick därifrån. Oerhört pressad. Visste. Att de där pillren kommer jag inte hämta. Inte i första taget. Inte andra eller tredje heller. Sen. Kanske.

Uppföljning en månad senare. Min ångest inför mötet påslagen redan ett par veckor innan. Inför denna ”överhetsperson”. Att jag inte följt läkarens ordination. Skämdes. Och kunde bara inte. Hämta ut pillren. Johan följde med. Till läkaren. Bara fanns där. Jag bad honom ”ta rollen som en chef”, om det behövdes. Det gjorde det inte. Han kunde stötta mig, som Johan. Och läkaren mötte mig med respekt. Som hon alltid gjort tidigare. Berättade att hon blev väldigt orolig. Gången innan. För min status. Innan vi skildes åt var relationen återupprättad. Min förståelse för hennes utsatthet som läkare, kort om tid, med en patient som uppenbarligen mådde väldigt dåligt. Och samtidigt. Hennes respekt för mig tydlig igen.

Jag vill inte. Äta ”lyckopiller” eller antidepressiva tabletter. Det är ingen principsak. Det är bra att de finns, pillren. Och jag vill inte. Jag. Följer. Mitt. Hjärta. Jag gör min resa.

Min resa. Min resa innebär bland annat, att tillåta mig själv att känna. Känna det jag känner. Känna annat än glädje. Jo, jag är en i grunden glad person. Har nära till skratt och humor. Bara det. Jag glömde en sak. Jag måste inte alltid vara glad. Jag måste inte. Alltid. Vara glad. Jag har liksom gömt mig bakom mitt glada ansikte. Mitt glada ansikte blev en tjock välmurad del av tornet. Mitt glada ansikte lurade mig. Mitt glada ansikte speglade inte insidan. Alls.

Min resa. Innebär också att jag känner skiftningarna. Känner signaler och sensationer från olika delar av kroppen. Lär mig. Sakta. Ibland plågsamt sakta. Koppla kroppens signaler och sensationer till vilka tankar jag har. Ser sambandet. Mellan tankar som skapar skam. Tankar som skapar ro. Lägger märke till att kroppen lever nu och hjärnan lever mycket då, mycket sen, längre fram. Och väldigt lite nu. Min resa innebär, att leva mer nu och lita på att livet bär, för att på så sätt våga se dörrar som öppnas. Våga öppna nya dörrar. Anta nya utmaningar. Leva. Liksom.

Min resa. Innebär att jag finner en självreglering. Hittar former som passar för mig. I olika situationer. Som för mig tillbaka. När jag tappar fotfästet. Som för mig. Till balans. Till att vara min egen vän.

Min resa. En utmaning i att jag är ok. Precis som jag är. Glad. Ledsen. Arg. Besviken. Lycklig. Stolt. Full av skam. Nöjd. Lugn. Upprörd. Presterande. Eller i vila. En utmaning i att välkomna mina tillstånd . Och mina egenskaper. Egenskaper som alltid funnits där. Välkomna dem, utan negativa tankar. Jag är som jag är. Jag är som jag ska vara. Jag hittar min plats.

På min resa vill jag känna dalarna. Och topparna. Och. Ja. Det har varit många dalar. Djupa dalar. Det har varit oerhört jobbigt hela hösten. En så gott som ständig skamvibration påslagen. Som skapat rastlöshet. Meningslöshet. Likgiltighet. Panik. Bara få, korta stunder av lugn. Av glädje. Av liv på riktigt.

Och. Ändå. I det mörkaste mörkret. Visste jag. Jag är inte redo. För piller. När till och med den person, som jag känner den allra största tillit till. Tyckte jag skulle överväga. Att ta piller. Ett tag. Ett tag bara. Så visste jag. Jag är inte där. I mitt hjärta. Visste jag.

Jo. Jag har övervägt det. Flera gånger. Längs denna resa. Och ändå landat i. Nej, inte nu. Och inte nu. Och. Inte. Nu.

Min rädsla för dessa piller är. Och har varit. Att jag inte ska känna dalarna och topparna. Precis som det var innan den 14 augusti 2013. När jag bara försökte le och göra mina plikter, mitt jobb. Bara härdade ut. Då kanske jag luras av ett ”falskt inre lugn”? Tror att allt är fint. För att ”vakna upp till” att jag inte kommit framåt alls. Jag vill inte riskera det.

Om min resa innebar en förlust av en närstående, en fruktansvärd olyckshändelse. Om min resa innebar en annan slags sorg, ett annat slags trauma, en annan sorts djup dal. Då skulle kanske sådana piller vara mig till hjälp. Att kapa dalarna. För att ta mig genom. För att orka. Sekund för sekund. Kanske. Skulle det vara så. Men min resa är inte så. Just nu.

Min resa. Melas resa. Så som den är. Nu.

Jag vill känna. Jag vill smaka. Jag vill höra. Jag vill se. Jag vill känna doften. Jag vill följa. Jag vill möta. Livet. Livet och dess skiftningar.  Det går upp. Och ner. Och upp igen. Äntligen.

Laleh / ”Just nu”

Processen kommer med nya prioriteringar

Den där känslan. När jag plötsligt kan ringa en vän.

Eller höra av mig på chatten. En lördag eftermiddag. Ta bilen och Trubbel till henne, gå en promenad. Bara så där. Välja bort städning, tvättning. För att jag vill. Känslan av hopp. Av att inse. Det här har jag inte klarat på flera år. Glädje. Styrka. Och insikt i hur dåligt jag mått. Utan att ens förstå det.

Under de senast fem åren har jag sakta, men alltför säkert prioriterat bort det som är viktigt på riktigt. Valt bort. En slags omedvetenhet kring att välja bort. Rusat på. Och rusat på. Och trott en jäkla massa saker. Trott att jag måste en massa. Borde en massa. I en aldrig sinande ström.

Och nu. Så förstår jag inte. Hur trodde jag att jag skulle hinna? Orka? Man, fyra barn, fem djur, hus, heltidsarbete som lärare. Lärare, som ju är ett yrke utan några tydliga begränsningar. Hur kunde jag inbilla mig, att jag skulle orka och hinna med allt det? Och vart fan tog jag själv vägen?

Började med att välja bort mig själv, tog inte hand om mig, levde inte, bara existerade, höll god min. Därefter den sociala biten. Slutade så gott som att ringa mina vänner, än mindre träffa dem. Slutade sen titta min man i ögonen. Slutade titta mina barn i ögonen. Slutade ta hand om djuren. Slutade ta hand om huset. Till sist var jobbet det enda som jag skötte. Som en robot. På rutin.

Jo, ”eleverna först”. Det har ju varit mitt motto de senaste fyra åren. Smärtan. Insikten. Jag finns för andras barn. Får enorm uppskattning för det, av både elever, föräldrar, kollegor och skolledning (uppskattning, som jag inte kan ta in, för de vet ju inte hur misslyckad jag är. Egentligen.)

Och. ”Jag längtar tills mina egna barn blir stora. Så att jag kan vara trött i fred efter jobbet”. Och ”Fan, Johan, vad livet känns långt nu…” Det var den stora kraschen. Insikten i. Det går inte. Jag lever inte, fastän jag finns. Det var onsdagen den 14 augusti 2013. Och. Det har inte varit ett lätt halvår. Många gånger har jag varit nära att ge upp. Helt. Sluta finnas. Vissa stunder har det känts lättare att ta den slutgiltiga smitvägen.

Så. I lördags. Känslan. När jag inser. Jag har hört av mig till min vän. Jag är på väg till henne. För att gå ut på en promenad. Hon finns för mig. Jag finns för henne. Så fint. Och. Jag tar in den. Jag tar in vänskapen. På riktigt. På riktigt viktigt. För att jag ska leva. Inte bara finnas här. Jag, som alltid städar på lördagar, jagar mina barn att städa. Planerar veckan. Gör inköpslistor. Planerar veckans arbete i bakhuvudet, snurrar, snurrar, många varv. Tvättar. Vattnar. Lagar mat. Jagar på barnen att ta hand om kaninen. Uttrycker mitt missnöje över att:
”Du har ju inte städat!”
”Jo, mamma, jag har plockat undan allt det här. Jag behöver en paus.”
”Jag vet hur dina pauser fungerar! Fortsätt nu. Jag vill också vila. Tänk om vi alla bara skulle vila hela tiden!”

Så. Känslan i lördags. Inget tjat. Inget missnöje. Den som vill städa – varsågod. Jag åker iväg ett par timmar. Går en promenad. Med en vän. Rastar gosnosen. Win-win-win.

Ja. Det är måndag. Och jag njuter ännu. Jo. Stundtals är det smärtsamt. Att se. Hur jag hållit på. Brutit ner mig själv. Grusat mitt hjärta tills det nästan inte fanns något kvar. Och känt skam över det. Samtidigt.

En tår trillar plötsligt ner. Tänk. Vad jag hållit på. Levt på låtsas, liksom. Varm tacksamhet i hjärtat. För att livet bär mig. Livet visar mig en annan väg. En vacker skogsstig. Solens strålar mellan träden. Skön mossa under mina bara fötter. Varje andetag är en ny början. Och. Jag behöver. Börja om. Igen och igen och igen.

Och jag börjar ana. Att jag får finnas, som jag är. Tänk. Jag får finnas. Som jag är. På riktigt viktigt. Det är stort.

Ted Gärdestad / ”För kärlekens skull”

Små steg mot Indienflytten

Visumansökan. Väntan. På vår tur. Efter en timme, besked:
”I den här ansökan står namnen i fel ordning. Det kan bli problem i Indien”
Väntan. På en ledig dator. För att ändra ’Linnea Christina Mikaela’ till ’Linnea Mikaela Christina’. Bara det, att hela blanketten måste göras om… Trötta barn. Efter många sena kvällar. Gör väntan svår.

Lite slagsmål

Vill inte vara med på bild

Ger igen

Väntar tålmodigt. Lilla mamman håller modet uppe. Tills en unge får för sig att rymma! Aaaa!

Sura miner från ett par i 60-årsåldern. Gör mig först stressad. Känner knuten i magen. Andas. Släpper deras blickar. Släpper taget, om vad de eventuellt tänker om mig, mamman med barnen som låter och är rörliga. Väntan. Tittar på filmen om ”Incredible India” om och om igen, på fiskarna i akvariet, på skrivhörnan, som för tillfället är tom, spelar ”hänga gubbe”.

 

Efter ytterligare drygt en timme. Vår tur. Fotograferas. Lämnar fingeravtryck. Klart. Nåja, tills de hör av sig. Då måste någon hämta visum och pass. Klart för idag.

Hämtar Trubbel hos mamma. Och får lunch. Ah, härligt. Känns som att fortsätta på jultemat. Samma platser vid bordet.

Kommer till dukat bord. Lyxigt.

Därefter spricker julledighetsbubblan på riktigt. Kör Johan till jobbet…Själv tippar jag av barnen hemma. Drar till Gröndal och tränar. Det var inte igår precis…Så tungt. Så skönt efteråt. Och med Hans Rosling i lurarna flög tiden iväg.

På väg hem hämtar jag Johan från jobbet. Vi svänger in till Djurmagazinet. Kollar flygbur till Trubbel. Dyrt, dyrt. Efter att blivit välinformerade beslutar vi, att komma in med Trubbel imorgon, för att testa buren. Det blir spännande att se. Se hur han reagerar. Min lille hare, som ska med till Indien.

Trubbel på morgonpromenaden i helgen

Islossningen kommer med kaos och insikt

Islossning, säger Jojo, när vi pratar om vad som händer. Ja. Precis. För det som händer. Inom mig. Det är som islossning.

Spänningar, stress sedan lång tid tillbaka. Sitter som fastfrusna i musklerna.

Spänningar, som släpper med TRE.

Spänningar släpper sakta, sakta. Oron och vilsenheten ökar emellanåt. Kaoset tilltar. Jag vet att det funkar så. Trygg i det. Att kaoset ofta ökar till en början, när en förändring ska ske. Samtidigt kan jag titta lite mer utifrån. Acceptera mer att skamattacken slår till. Hitta vägen tillbaka, utan att skämmas. Utan att skämmas.

Jag sträcker ut. Ibland. När jag behöver. Det som är svårast av allt. För mig. Be om hjälp. För mina behov. Jag sträcker ut. Berättar lite om min rädsla. Och får stöd. Det stöd jag behöver. Den här resan klarar jag inte ensam. Och jag vill inte vara ensam.

Jag får också stöd att se, vad som hände i attacken. Jag får hjälp att se nya insikter. Sakta, sakta.

Kommer otålighet. Kommer rastlöshet. Information till mig. Nu säger kroppen något. Lyssnar till informationen. Den kanske betyder något helt annat, än jag hittills trott. Den kanske betyder ”ta det lugnt, det tar tid, ge kroppen tid” och inte ”skynda dig vidare nu till nästa uppgift, till nästa bråttom, visa att du klarar av, visa att du är någon att räkna med”.

Otränad i att lyssna till kroppen. Otränad i att förstå vad den vill. Vältränad i att följa skallen. Alla impulser. ”Vidare. Vidare. Du ska framåt. Framåt. Rör dig. ” När det i själva verket. I mitt läge. Är att stanna upp, följa känslan, även den obehagliga. Lyssna inåt. Att det är det. Som ger utveckling. För mig framåt. Stillheten för mig framåt.

Jag landar tungt på jorden, efter TRE. Behöver inte hålla i mig. Behöver inte spänna mig. Behöver inte studsa någon centimeter ovan jord. Jag står här. Stadigt. Och svajar. Jag svajar stadigt. Ja. Precis. Rotad i marken.

Så. Jag. Svajar. Stadigt. Medan. Islossningen. Pågår. Kommer. Med. Nytt. Kaos. Och. Nya. Insikter.