Snälla pappa, vänta på mig!

När du levde saknade jag dig. Särskilt saknade jag och längtade under barndomen och tidiga tonåren. Fastän ja, nästan alltid har jag saknat och längtat. Efter dig? Ja, jag trodde det väldigt länge. Jag väntade väldigt länge på bekräftelse från dig. Ju längre jag väntade, desto mer förstod jag att jag bara var larvig och barnslig, ältande och jobbig, någon som inte kunde se framåt, utan bara skulle peta i gammal skit.
Nu när du är död varken saknar eller längtar jag. Ingen ny skit läggs till den gamla. Och det var ju inte just dig. Inte just dig jag längtade efter. Ju. Det var ju tryggheten, stabiliteten och den villkorslösa kärleken jag längtade efter. Och behövde. Ju. Allt det, som du inte kunde erbjuda – det var ju det jag längtade efter. Jag fattar det nu.

Det är ju det hon fortfarande saknar och längtar efter ibland, hon, Lilla Mela. Ibland. Ibland ropar det lilla barnet inom mig ut sin rädsla och förtvivlan. Ibland ropar hon efter en trygg, varm hand och någon som tror på henne, någon som inte sätter villkor på kärleken och rätten att finnas. Marken under fötterna tycks rämna och hon vet inte hur hon ska be om hjälp. Bara tanken på att sträcka ut och ta emot väcker oron i bröstet i den vuxna. Märkligt bakvänt. Och inte bakvänt alls, egentligen. Det räcker inte, att förstå. Det hjälper, att förstå, och det räcker inte. Kroppen står på stand by och reagerar. Plötsligt händer det. Bara så.

Så. Jag håller inte på att bli galen. Ibland blir det bara lite mycket på en gång. Gamla mönster klickar in och en osund anpassning träder in. Och när den osunda anpassningen är påslagen blir det stora hål i skyddsnätet, allt går genom och jag finner flämtande marken rämna under mig. Lilla Mela gråter förtvivlat – ”Snälla pappa, vänta på mig”. Vuxna Mela biter ihop och ler – ”skärp dig!” och isoleringen börjar. Isoleringen – där ingen når in och hon inte når ut.

Snälla, pappa, vänta på mig. Och du gjorde inte det. Inte så som jag behövde. Det hade inte spelat någon roll ens, om jag så hade hittat allt guld i världen, om jag hade varit den allra snällaste lilla flicka, om jag aldrig någonsin hade varit i vägen eller till besvär, om jag hade…  – ingenting hade funkat. Det var så här det blev för mig. Och du, du väntade inte på mig. Så nu väntar jag på mig själv. Nu ger jag mig själv den tid jag behöver för att finna trygghet och tillit. Och jag har all tid i världen. Hela livet faktiskt. Det är inte lätt. Och det går. Myrsteg för myrsteg. Och med ilskans utlopp, med ilskan uttryckt kommer en lättnad. Och bakom den lättnaden vilar förlåtelse. Jag är inte där än. Men den finns där, redo att kicka in, när det är dags.

Here I go again

Du såg melankolin, sorgsenheten, blygheten, de introverta dragen hos lilla Mela och stod inte ut med det? Du blev rädd? Orolig? Skämdes?

Du såg den förstående, den kloka, den som lyssnar hos lilla Mela? Och du hamnade i ett obekvämt underläge? För det var ju du, som var den vuxna. Och ändå drogs du till mitt inkännande sätt och mitt lyssnande öra.

Du välkomnade mig, till det som i mina ögon borde ha varit mitt hem, sittandes i soffan med stickning, nedslagen blick och sur röst och min. Var lilla Mela ett hot för dig?

Du sa ”Du blev ändå aldrig nöjd”. Du själv blev inte tillräckligt bekräftad, fastän du var vuxen och jag var barn? Och inte heller än idag bekräftar jag dig tillräckligt? Och du har rätt, tänker jag. Jag kommer aldrig att bli nöjd. Inte på det sätt du förväntar dig i alla fall.

Du tog aldrig emot mig, så som lilla Mela var. Och därför blev jag aldrig till. Mitt psykologiska jag fick aldrig födas.

Jag släpper dig nu.

Jag släpper dig nu, för att ge mig själv utrymme, att bli till. Bli till inuti. Bli den jag redan är, fastän trygg i det.

Min resa handlar om att bli till. Att jag får vara här som den främmande fågel jag känner mig. Och jag vet – nu vet jag, jag är inte ensam – vi är många av den arten, främmande fågel.

För att du inte tog emot mig, älskade mig villkorslöst, så anpassade jag mig. För att du inte tog emot mig, bekräftade mig, blev jag någon som letade och sökte efter det där ”rätta jaget”. Jag blev någon, som jag hoppades att du skulle kunna tycka om. Jag gjorde allt för att bli älskad så som barnet gör – och du blev ändå aldrig nöjd…med mig. Ständigt något som kunde rättas till. Ständigt larvig. Ständigt för mycket. För känslig. För högljudd. För i vägen. För fel. För…allt.

Du sa till mig gång på gång, hur tjock jag skulle bli en dag. Du skojade. Du skrattade. Jag skrattade. Och. Det var inte roligt. Redan när jag var nio år visste jag att jag aldrig varit och aldrig någonsin skulle kunna bli – vacker.

Du skyddade mig inte, när jag som mest behövde. Nej, du kastade mig till vargarna. Jag lärde mig att skydda mig själv. Jag lärde mig att inte släppa in och jag lärde mig att inte behöva. Jag blev självförsörjande.

Jag tröstade dig, när jag själv var rädd och orolig för dig och ditt konstiga beteende. Jag lärde mig – det finns ingen där ute för mig. Jag finns för dig. Och inte tvärtom.

I min kropp och själ gick det inte ihop. Alla sa att jag hade det så bra. Så jag trodde på det. Så som ett barn gör. Du har det så bra. Men…ingen frågade. Ingen såg barnet. Och då förstod jag inte. Barnet i sin försvarslösa, maktlösa position anpassade sig. Jag är någon som inte syns, inte ska ta plats. Jag är någon man kan överge, jag räknas inte – så är det för mig, så är det, när det är bra. Jag utvecklade ett falskt jag, en falsk fasad. På insidan ständigt rädd. För det går inte att erkänna, att jag är någon, som det är ok att överge. Jag utvecklade ett falskt jag, som blev så sant för mig, att det blev jag.

Mitt hjärta visste. Det tvekade aldrig. Bara det, att hjärtats röst blev allt tystare, tills det enbart var en viskning. Mela – gör det ändå. Gör det ändå. Ändå.

Så. Jag gör det. Fastän det är läskigt. Fastän jag är rädd nu. Fastän jag är ruskigt nära att börja bära ansvar för dig och dina reaktioner. Så. Jag gör det. Jag gör det ändå.

Jag vet. Jag vet att kärleken finns där. Den skyms ”bara” av den giftiga skammen, medberoendet och det osunda ansvaret. Och jag säger nej nu. Den smärta jag känner – den tar slut med mig. Och jag vet – jag i min tur, har skadat mina barn. Det gör ont. Och jag kunde inget annat. Precis som du. Du gjorde också ditt bästa. Och. Jag är här nu. Min kropp och själ allt närmare varandra. Jag följer mitt hjärta, det jag tror på och min värdegrund. Jag ger mina barn så mycket jag mäktar av äkta närvaro och autenticitet. Och jo, det levererar. Det drar igång processer hos dem med. Förstås. Och det är gott att se, trots att processerna är svåra.

Jag hör din oroliga röst ”Det var så på den tiden”. Och uttalandet rubbar mig inte längre. Jag tror dig. Det var ”så” på den tiden. Och jag hör också – du är inte beredd. Inte beredd att axla det ansvar du faktiskt bär. Och.
Det gör inget. Jag är vuxen nu. Jag tar mitt eget ansvar. Jag söker den väg som jag behöver. Och. Jag älskar dig. Ja, jag älskar dig. Jag ser din glödande inre kärlek och längtan. Jag ser den. Genom skammen. Genom medberoendet. Genom det osunda ansvaret. Jag vet att du är en människa full av kärlek. Och vet du? Jag bär också en glödande kärlek, en inre längtan. Och jag går min väg. På mitt sätt. I min takt. Och jag tar ansvar för mig. På det trubbiga vis jag just nu förmår. Och vet du vad jag inte tar ansvar för? Jo, jag tar inte ansvar för dig och för dina reaktioner, känslor och behov. Så om du inte står ut med mig, utan vill rätta till mig, då drar jag mig undan. Jag är värd något annat.
”Det är fegt att skriva. Man ska prata öga mot öga.” Och skrivandet är min kanal. Mitt språk. Mitt verktyg. Här får jag i min takt sätta ord på. Jag kommer inte låta dig ta det ifrån mig. Du är bra på att prata. Jag är bra på att skriva. Och vill du prata så att mina öron hör – du är välkommen att fråga mig, om jag vill lyssna. Och om jag vill skriva och du har lust att läsa, så är du mer än välkommen. Och…det är på ditt ansvar.

Den famn som skulle älska barnet villkorslöst, skydda barnet från det onda, ge mod att låta barnet upptäcka världen och finnas där med outsinlig tröst och plåsterlådan beredd, när barnet mött något läskigt eller farligt därute- just den famnen fanns inte särskilt ofta.

Det fanns nån som drog mig hårt i örat. Jag förstod hur fel och misslyckad jag var. Vi har skojat om det många gånger. Och. Det var inte roligt.

Det fanns nån som slog mig över kinden, så jag åkte in i garderoberna. Jag lärde mig att det var ok att slå på mig, eftersom ingen sa förlåt, ingen berättade hur fel det var. Jag är någon, som det är ok att slå – jag hade säkert gjort något fel, som vanligt.

Det fanns nån som oupphörligen tog in nya människor i sitt liv, där jag aldrig hade någon självklar plats. Jag lärde mig att bli övergiven, övergivenheten blev som ett självklart inslag. Inget konstigt alls.

Det var någon som klädde mig i fula byxor, när jag längtade efter en klänning. Vi skrattar åt minnet. Och det var inte roligt. Jag blev någon jag inte ville vara. Blyga lilla Mela ville vara som de andra.

Någon berättade för sina och mina vänner om hur jag ”vrålade” sånger i mitt rum. Ingen såg min längtan efter orden texterna rymde. Jag lärde mig skämmas, både för sången och min längtan.

Det är därför, tror jag, som jag blir rädd, för den som står kvar. Mina överlevnadssystem vill känna igen. Och det jag vet och kan – det är att bli känslomässigt övergiven. Jag vet inte hur jag gör, när du står kvar…

För jag lärde mig att stänga av. Att inte ta in. Att lägga på hög. Alla obearbetad upplevelser som ingen vuxen orkade möta mig i. Jag lärde mig att leva utifrån och in. Jag klarade det i många år. På mina arbetsplatser fick jag så fina omdömen – det stressade mig. Hur behöver jag vara, för att leva upp till dina fina ord?
Livet gav inte upp. Livet gav aldrig upp. Till slut fick jag den fiffigaste gåvan livet kan ge – kraschen. Den stora kraschen, som verkade så orättvis, när den hände. Den stora, jobbiga, smärtsamma, fantastiskt fiffiga kraschen – jag kunde inget annat än att söka förändring. Och nu vill jag inte vara den utan. För ur kraschen reser sig sakta mitt trygga jag, mitt jag som har en självklar plats. Ur kraschen reser sig en längtan efter förlåtande. Ett förlåtande, som skulle lätta tyngden i bröstet och oket på mina axlar. Ett förlåtande som ger mig mer ren och äkta tillgång till nuet. Ur kraschen reser sig liv, flödande liv. Tack livet. Jag är här nu. Jag är här nu i all min trubbighet, med all min sorg, all min melankoli. Och jag är vacker, för livet är vackert. Och jag älskar. Och jag förlåter. Så. Är. Det. Bara.

Det var ingen slump – det var livet som ville visa mig något viktigt

Springer på någon av en helt random slump. Någon, som jag håller väldigt kär. Efteråt tänker jag – Det var ingen slump. Det var livet. Livet som ville visa mig något. Visa något viktigt. Så tänker jag. Efteråt.

Utifrån ser mötet ut som vanligt, gissar jag. Mötet ser ut som möten gör mest, tänker jag. Heeej och kram och men oj, att vi springer på varandra och några ord om ditt och datt.

Inuti händer något. Något som jag ser först efteråt. Något jag först refererar till som märkligt och konstigt och obehagligt och som snudd på drar i gång en skamattack. Något som jag sedan inser behöver hända och måste hända, om jag vill utveckling.

I exakt samma stund, om inte några sekunder tidigare, som jag ser denne någon, klär jag mig blixtsnabbt i min ogenomsläppliga rustning. Jag blir någon, som det inte går att nå fram till och någon som inte når ut. Jag klär mig i min mask, min leende jag-mår-bra-och-jag-behöver-ingenting-absolut-ingenting-av-dig-jag-är-mig-själv-nog-mask. Vad du än säger eller gör berör mig inte. Vad du än säger eller gör kan inte komma åt mig. Vad du än säger eller gör, så kan det inte göra mig illa. Det du säger är fel. Det är du som är fel, ful och misslyckad. Inte jag. Jag är snäll och stark. Det är så det är. Och nu behöver jag sticka. Ha det gott! Hej hej!

Mötet guppar runt för min inre bild om och om igen. Något stör mig. Fastän jag borde vara glad. Ju.

Och plötsligt, som vore det en film jag tittar på, ser jag rustningen. Jag ser Melas hårda, starka, välputsade rustning. Jag ser hur snabbt hon drar på sig den. Jag ser hur omedvetet hon iklär sig sin rustning. Hon har ingen aning, när det händer. Hon har inte en chans att hinna med. Det går så fort. Särskilt som mötet är så slumpartat, så överraskande. Det enda hon egentligen hinner lägga märke till är att hennes leende känns falskt, att hon faktiskt känner sig lite…rädd? Stressignalerna går igång. Så hon tappar bort sig själv. Hon gör det hon kan. Hon ler på utsidan. Hon är rädd på insidan. Det går inte att förstå. Här finns ingenting farligt. Hon borde inte vara rädd. Ju. Hon håller ju denne någon så kär.

Mela lyfter så sin reflektion lite senare med en mycket god vän. Outar. Så här kändes det. Så här blev det för mig i mötet. Och nästa dag igen. Berättar hon. Och lägger märke till, att hon inte känner sig dum, när hon berättar. Hon känner sig inte dum alls, faktiskt. Så. I telefon med en annan väldigt fin vän outar hon igen. Utan att känna sig dum. Hon känner sig hörd.

Och på en utandning. Så klart. Så klart måste det här hända. Igen och igen och kanske igen. Så många igen måste det hända tills Mela lyckas hålla sig själv kvar. Hålla sig själv kvar och ta sig själv på allvar i stunden, i mötet. Hålla sig själv kvar och inte dra med sig hela paketet av kvarvarande känslomässig energi från svunnen tid in i nuet.

Så klart lyckas hon inte med det idag. Det är så ovant för henne. Hon behöver öva.

En vänlig hållande hand sträcks ut från mig själv till mig själv. Det är lugnt. Du är ok. Ja, du reagerade med gamla system. De systemen är inte så trevliga, varken mot dig eller den du möter. So what? So fucking what? Du är i förändring. Det är gott. Det är gott nog. Du får trampa lite snett och komma igen. Det är ok. Du är ok. Du finns. Du ska finnas. Oavsett.

Jag vill utveckling. Jag vill vandra vidare på mina småstigar och möta livet så som det är, så som varje nytt nu utvecklar sig. Den först bittra insikten, att jag gjorde som jag alltid brukar, att jag tänkte elaka tankar, att jag tappade bort mig själv och blev någon som ingen når in till och någon som inte når ut, isolerad bakom min leende mask – den bittra insikten blir så till  – livet. Livet visar mig vägen. Titta, så här fungerar du. Det är det här du vill bryta. Det är bland annat det här som håller dig kvar i gamla hjulspår. Det är det här, som gör att det känns som du inte lever, bara existerar. Det är det här som gör att ditt handlingsutrymme krymper. Hur du kommer vidare? Genom att möta det. Igen och igen och igen. Tills. Tills du mäktar stå kvar med det som är du. Tills du mäktar dra ner tempot istället för att öka. Tills.

Livet visar mig vägen. Jag är på väg. Och längs vägen ramlar jag lite. Det är ok. Livet har visat mig något viktigt. Jag fortsätter framåt i min takt och på mitt sätt. Kanske behöver jag rustningen ibland. Den är kanske inte helt totalt fel? Om jag plockar fram den då jag behöver lite extra skydd? Så jag använder den för mig, inte mot mig? Jag vet inte. Jag bara vet. Jag är på väg. Och det är gott. Det är gott nog.

Under några ögonblick låter jag av osäkerhet ett leende maskera mitt ansikte

– Så…oroar det inte dig att flickorna blir beroende av dig? Att de vänjer sig vid att du är här på skolan? Berättar du nånsin för dem att du inte kommer att vara här alltid?

Frågan kommer lite överraskande, trots att jag vet var hon står. Hon har tidigare uttryck till min dotter ”nu kan mamma åka hem. Du klarar dig utan mamma”, min dotter svarade henne då jakande med ord ur munnen och nekande med hela sin späda, spända kropp. Frågan överraskar, eftersom jag letar upp henne för att fråga om trips week. Då min dotter ska åka med klassen och henne och tre andra lärare till Hampi under fem dagar och fyra nätter. Och det här får marken att gunga under min dotters fötter.

Hennes fråga överraskar. Grunden glider iväg. Min grund svajar. Hon ifrågasätter mig. Hon ifrågasätter mig och hon gör det med len röst och leende ansikte. Jag drar ett andetag. Blickar inåt. Lyssnar på de faktiska orden. Vill jag ens svara? Jo. Jag vill. Jag vill svara från min plats av grund, från det som är jag och det jag tror på, från min värdegrund. Med en aning darr på rösten svarar jag så.

– Nej, jag oroar mig inte. Det är det minsta jag gör. Jag vet att mina barn vill klara av skolan, utan att jag är här. Och just nu gör de inte det. Så jag ger dem av min tid, för att jag kan och vill stötta dem. Nej, jag oroar mig inte. Jag ser det som att vi bygger tillit. De behöver se att det finns någon i världen, som står kvar oavsett vad. Det fanns en tid, då de behövde mig, men jag hade inte tid, jag hade alltid bråttom vidare till nästa uppgift. Nu har jag tid. Nu är jag här. Och jag står kvar tills de inte behöver mer. Det är min uppfattning om att de lär sig självständighet.

– Så det här är din pay back-tid?

– Så kanske man kan uttrycka det.

– Jo, men hur blir det om de blir beroende av dig? Av att du är här?

– Jag tror inte de blir det. Jag ser det inte så. Det här är en process som tar tid. Till exempel pratade vi igår om att när min dotter inte har grund under fötterna och den här känslostormen ryter inom henne, då har hon svårt att tolka världen runt om henne, såsom den faktiskt är. Då blir det lätt att någons höjda ögonbryn beror på henne, trots att det handlar om något helt annat. Och det kunde hon känna igen.

Kvinnan ler. Fortsätter med len, mjuk röst:

– Jag hade en elev en gång, som kom till mig. Han sa att ”de där två pratar illa och skvallrar om mig på holländska”. Jag frågade hur han visste det. Kunde han holländska? Nej, det kunde han ju inte, men han sa att de pratade och tittade till på honom. När vi sedan hade rett ut det här visade det sig att de två ville låna färgpennor av honom, men de visste inte hur man sa på engelska. Så han lärde sig att nästa gång skulle han fråga direkt, om han kan hjälpa till på något sätt. Så kan de direkt svara ”pen” eller så kan de säga att ”vi skvallrar om dig”.

Jag märker att även jag ler nu. Det är min osäkerhet, som maskerar mitt ansikte. Jag vill inte le. Så jag grundar mig. Känner fötterna mot golvet, rumpan mot stolen, andas, låter mitt ansikte spegla min insida, vilket ger ett mer allvarligt uttryck och så säger jag:

– Jo, precis det är ju fint om man kan göra så. Det innebär också att man behöver vara väldigt grundad, för att våga ta den risken. Och det vet ju du, att där står inte min dotter just nu. Och jag oroar mig inte. Min dotter vill. Vill så gärna vara en del. Igår letade hon upp korta filmer på youtube ”How to be confident”. Sen pratade hon om idéer hon har, för att hitta tillbaka till sin plats av grund och stabilitet. Så, det tar tid. Jag har tillit till min dotter. Vi bygger tillit nu. Och hon inser också den svåra vägen hon behöver gå: Hon behöver vara på plats här i skolan, för att bli en del av gruppen. Hon behöver visa mer av sig själv, för att göra sig tydlig inför de andra, så att de vet mer vem hon är. Hon vet det nu. Hon går på vägen. Hon gör det på sitt sätt. I sin takt. Hon vet också att det är precis det hon försökt komma undan. Hon har inte velat visa sig, visa vem hon är. Hon har krupit in i isolering. De andra i gruppen tappar också tilliten till henne, när hon är borta mycket. Och vägen tillbaka går genom att någon tror på henne. Finns för henne. Och det är det jag gör. Det kommer inte vara för alltid. Det händer och det händer just nu. Jag upplever att hon tar steg mot självständighet. Och jag tror på henne.

– Så, om du har fler frågor kring trips week, så vet du var jag finns. Tveka inte att ta kontakt. Förresten blev jag så förvånad den där eftermiddagen då jag och kuratorn träffade dig och din man, då vi bjöd in era barn ett i taget. Då började din dotter gråta. Varför gjorde hon det?

Hennes fråga ger mig svar. Svar på varför jag upplever denna lärare så dubbel. Hon leker förstående. Hon är inte förstående. Bär hon månne på skam? Det skulle inte förvåna mig. Då står hon på en svår plats, tänker jag. Och jag har ingen lust att berätta något mer för henne, än det hon redan vet. Så jag säger med en röst som ska spegla ”men det vet du ju”:

– Alltså, du vet ju, hon är väldigt spänd inuti. Utsidan och insidan stämmer inte överens. Och jag hör av mig om jag har fler frågor. Tack, för att du tog dig tid. Jag uppskattar det.

Sätter mig så i bibblan med en känsla av att jag varit oärlig. Oärlig. För jag betedde mig imorse. Orkade inte när min yngsta inte ville till skolan och vägrade kliva på bussen. Så hon tog bilen med mig lite senare. Det gick ju fint. Och det var hennes behov, som hon inte kunde uttrycka. Och mamman…hon blev avstängd, sur och övergav sin dotter.

Oärlig?

Ja, mot läraren.

Är det så, Mela? Var du oärlig mot henne? Verkligen?

Inte egentligen? Kanske inte? Jag har ju ingen total redovisningsplikt, direkt. Så, nej, jag var inte oärlig mot henne. Det är mer att morgonen kom med den mamman jag inte vill vara och så satt jag hos läraren och verkade så klok.

Så. Vad händer? Om du gissar? Vad är denna känsla av oärlighet?

Om jag gissar, så tror jag att jag just nu har egna behov, som inte blir tillgodosedda. Så istället för att ta ansvar för dem, så reagerar jag med offerkoftan, drar mig undan, tar min kärlek och går från min dotter.

Ok. Då vill jag påminna dig om vad du gjorde vid köksbordet, där din dotter satt imorse. Då, när du hukade dig framför henne och sa:

– Jag vill säga förlåt till dig. Förlåt för att jag blev så avstängd och vände mig från dig. Det var för att jag blev så stressad. Det gick ut över dig och det vill jag be om förlåtelse för.

Då gav din dotter dig en lång, varm kram. Minns du det? Vem är du oärlig mot?

Jag kan inte riktigt sortera i det här. Kanske svajar min grund. Kanske på väg in i en skamattack? Jag vet inte. Det jag vet, är att jag behöver diskutera med flickorna mina behov och deras behov, så att vi kan mötas i det, inför imorgon och några dagar framåt.

Det låter som en bra plan. Ta ansvar för dina behov. Det kanske räcker att få uttala dem, så barnen vet var du står och att du i vissa situationer väljer deras behov framför ditt. Och. En tanke – kanske är det dig själv du är oärlig mot? Dags att lyssna inåt igen? Inte låta kritikern diktera sina borde och måste. För jag hör. Jag hör kritikern. Gör inte du det?

Jag skymtar två övergivna själar på andra sidan skypen

– Skype?

Frågan kommer från en av mina döttrar på kvällen, när vi redan skypat tidigare på dagen. Jag anar instinktivt. Det här är viktigt. Det jag möter berikar mig så oerhört, så ord räcker inte till. Och jag kommer att falla. Hårt. Snabbt. Överraskande. Och resa mig igen. Inte stelt leende, med ärmarna uppkavlade och nu är det bara att kämpa. Nej, trött, efter en hård strid och med mig eget jag i behåll. Med mitt eget, autentiska jag i behåll.

– Ska ni gå till skolan imorgon? frågar jag.
Blickar mellan mina flickor byts. Jag anar ett väldigt motstånd. Hos bägge. De har väldigt mycket frånvaro nu. Jag skymtar en otrolig ensamhet, två övergivna själar, som kämpar på varsitt håll, utan förmåga att förstå vad som händer, utan förmåga att sträcka ut. Eller är det bara mig själv jag ser?
– JAG hör ett motstånd, säger jag så. Vad är det där motståndet för något?
Stela ansikten håller krampaktigt god min.
– Nej, det blir bra med skola imorgon, säger en av de snabbt och glättigt.
– Och det här motståndet? Är det bara jag som anar ett motstånd eller? Jag är uppriktigt frågande. Är ni sjuka på riktigt eller är det något annat som händer? Jag fattar inte…

Tårar trillar. Samtal följer först med den ena. Sen med den andra. Ingen vill prata i närvaro av den andra. Påminns om min egen ensamma ensamhet. Vet inte vad som är mest mitt eget och vad som faktiskt händer hos dem.

– Så, säger jag, när vi blir på tu man hand. Om dina tårar kunde prata – vad skulle de säga?
Tystnad.
– Jag vet inte…
Tystnad.
– Får jag göra en gissning? säger jag sedan. Hon nickar. Jag gissar att dina tårar står för någon slags ensamhet, att du känner en oro inför något i skolan, att du kommer uppleva att du inte hör till och att du bär en oro kring det här. Något som din kropp instinktivt vet, men som du kämpar mot. Hur låter det?
– Jo, det låter som det är ungefär så…jag känner mig så ensam. Jag har ingen kompis alls nu. I måndags flyttade hon som jag brukar vara med…
Jag inser vad hon går och bär på. Ensam. Hon kan inte sträcka ut. Och ingen har hittat in.
– Det här är inget litet som du går och bär på…Det här är ju jättestort. Din enda trygghet har flyttat…
Så nystar hon upp en historia, som går tillbaka till hennes tid i förskoleklassen.
– Just det, säger jag, då när du kände dig så ensam och varken jag eller pappa såg eller hörde dig?
– Mmm…
– Och vi litade mer på dina fröknar, än på dig?
– Jaa…Stora tårar trillar.
Jag funderar. Önskar jag kunde teleportera mig till henne. Hålla henne. Vara nära henne.
– Så…lyssna lite på det här. Går det här att förstå? Kan det vara så här? Du upplevde en stor sorg i förskoleklassen, du blev ensam och ingen såg dig. Du överlevde sekund för sekund och jag såg dig inte, jag bara fortsatte lämna dig där, trots att du förklarade för mig hur ensam du var, utan att jag förstod ett dugg av det du gick genom. Så blev det ett trauma för dig, ett stort sår i din själ. Och nu…nu är det precis som att för att du ska slippa undan att det där händer igen, så ser du till att det händer direkt, du sätter dig utanför, vill inte bli ”en av dem” av rädsla för att du åter ska stå övergiven och ensam och ingen kommer att se, höra eller ta dig på allvar? Går det att förstå?
Jag ser en nickande flicka, som slappnar av och stilla tårar strömmar.
– Jo, det är precis så… och jag vill inte vara så här blyg mer!
– Vet du, jag borde ha sett dig. Jag borde ha hört dig. Det var mitt ansvar. Jag brast i mitt ansvar. Jag visste inte bättre. Du vet, jag blev ju sjukskriven…
– …ja…
– Det var för att jag trodde att jag måste kämpa mig genom livet. Om det är jobbigt, så kämpar jag bara lite till och lite till och lite till…Det här har du och dina syskon vuxit upp i. Så omedvetet från mig har ni lärt er av mig. Det är bara att kämpa, att bita ihop, le och vara stark. Nu lär jag mig, om ett annat sätt att finnas i världen. Och jag är här för dig. Nu. Jag vill hjälpa dig visa världen det du har inom dig, det som du vill dela med världen, all din kreativitet, spontanitet, nyfikenhet, din gräns, dina behov, allt det som är du. Och du ska inte bära det här ensam mer.

Så gör vi planer för återgång till skolan. Vad hon behöver. Att hennes kropp är klok, som leder henne. Att det går att lyssna till kroppen, lära sig förstå vad den behöver. Och. Hon är inte ensam.

Så. Nästa flicka. Jag ser att fler tårar trillat medan jag talat med hennes syster.
– Hur har du det?
– Mmmm, jag vet inte….
– Jag är här…
– Mmm…det är så svårt i skolan. De lärde sig gångertabellerna redan förra året och jag kan de inte ens nu!
– Jo, det går fort fram här. Och ditt värde ligger inte i om du kan tabellerna eller inte.
Jag märker direkt på henne, att jag inte träffar rätt. Jag tystnar. Väntar. Hoppas att hon ger mig en chans till.
– …och varje fredag när vi ska lämna läxan, då är jag jätterädd att läraren ska bli superarg på mig, för min bok är alltid tom och jag har nästan aldrig gjort läxan…
– Oj…Jag hör att du låter väldigt rädd…
– Jaa.
– Och det där är inte ditt fel. Det är jag som skulle ha gjort utrymme för dig och dina läxor, jag borde ha stöttat dig att hitta rutiner. Det har jag inte gjort. Jag har lämnat dig ensam. Det är mitt fel. Det är mitt ansvar och jag brast där…Förlåt…
– Och vet du, den där pojken, som jag tyckte var dum, han…alltså det började på lek. Han sprutade vatten på mig och två andra flickor. Och sen…(Här uppfattar jag inte riktigt vad hon säger.) Och då när jag hade varit sjuk och kom tillbaka, då sa de andra tjejerna Vet du vad vi har gjort mot honom när du var borta, och det känns inte bra nu…Och jag orkar inte vara i skolan för dagarna är alldeles för långa och om jag ska gå imorgon då vet jag att jag kommer att få gå och lägga mig hos Nurse Aby, för jag kommer inte att orka….
– Vet du vad jag hör?
– Neej…?
– Jag hör en nioårig flicka, som har burit alltför mycket ansvar, alltför länge ensam. Jag är så glad att du berättar det här. Så klart att dagarna blir långa, när du har så mycket oro inom dig, tänker jag.
– Jaa…
– Jag tänker spontant att jag kan skriva ett mejl till din lärare om det här med läxan, hur låter det?
– Det låter som en bra idé.
– Och sen tänker jag att du inte ska vara ensam mer nu. Nu vill jag ta det ansvar som är mitt. Det ska inte du göra. Vet du, att du är så klok? Minns du i våras, när du sa ”då kommer du bli ännu bättre på att hjälpa oss”, när jag sa till er att jag ville gå den här kursen jag går nu? Jag tror att det är det som händer nu, det som du pratade om då. Nu blir jag bättre på att hjälpa dig och dina syskon.

Hon ler genom tårarna. Kontakten finns där igen. Motståndet är borta. Och så gör vi också planer för hur hon ska kunna komma tillbaka till skolan, inte ensam utan tillsammans med en vuxen. Hon behöver inte och ska inte bära det här på egen hand.

Vi berättar om planerna för pappa, eftersom han är en del av dem. Han behöver bli det vuxna stödet, om flickorna behöver det. Går inte det, så får det vänta till januari tills jag kan följa med. Så är läget.

– Titta på motståndet imorgon, när pappa väcker er. Ibland känns det väldigt svårt på kvällen och nästa morgon känns det helt annorlunda. Så titta på motståndet imorgon bitti. Lyssna till det. Går det att ta en risk och åka till skolan? Gör det. Behöver du stanna hemma tills pappa eller jag kan stötta dig? Gör det.
– Och mamma, vi måste skypa imorgon!

Så går samtalet mot sitt slut. Många pussar skickas genom cybervärlden. Vi räknar till tre och trycker samtidigt av samtalet.

Tystnaden är total. Skärpan i att alla mina tre flickor bär mitt mönster är smärtsamt skarp. Och sonen, var står han i allt det här? Jag faller. Rakt in i en kraftig skamattack. Som träffad av blixten. Totalt överraskad finner jag mig hulkandes, fruktansvärt rastlös och med en enda tanke i huvudet. Nu gäller det att komma genom det här. Det är på liv och död. Jag låter. Jag skriker. Jag brölar. Står på alla fyra. Jag bankar mina tofflor kraftigt med ett smackande, hårt ljud i köksgolvet. Alltså, det här känns ju helt vrickat…jag är färdig för psykakuten. De får spänna fast mig, låsa in mig! Var i helvete kom det här ifrån? Bank. Bank. Bank. Men kanske ändå, att det är lite bra. Jag verkar ju arg. Det är nog något bra. Skrik. Snor. Tårar. Hulk. Vill du att jag ringer dig? Får frågan på chatten. Jag är inte pratbar, svarar jag. Slår lite på mig med ord, för att jag inte kan sträcka ut, inte ta emot. Riktar så mitt i allt lite mild vänlighet mot mig själv – det finns inte på kravlistan att du ska måsta kunna ta emot. Nu är det som det är, bara. Och med tveklös tydlighet förstår jag. Nu kan det bli farligt. Nu kan jag hamna i att jag inte vill finnas mer. Och jag ska finnas. Så är det bara. Det finns inget alternativ. Sträcker ut till Jojo. Hon svarar inte. Lämnar ett hulkande meddelande på hennes svarare. Det här är bara känslor, intalar jag mig. Det är inte vem jag är. De kommer snart att gå över. Som en våg. Hur ska jag kunna sova sen? Jag vet fan inte. Det måste gå. På något jävla vis måste det gå. Jag går runt, runt, hallen, vardagsrummet, köket. Runt, runt. Känner mig som en idiot. Inser att en tvätt behöver hängas. Gör det. Fumlar. Fyller diskmaskinen. Kroppen skakar. Tappar nästan porslinet. Värmer lite mat, bara för att gråtandes låta maten kallna. Fryser, trots raggsockor och en tjock yllekofta. Petar i mig maten. Sakta. Tugga för tugga äter jag den kalla kycklingen.

En stund senare ringer Jojo upp. Då har jag kommit genom det värsta. Jag har insett att jag åter gjort mig ensam. Inte klarat att ta emot. Och ändå. Jag måste finnas. Om inte för mig, så för mina barn. Punkt. Så får jag sätta ord på allt. Och sakta, sakta kommer jag ut på andra sidan skamattacken. Jag gjorde det. Och faktiskt, jag gjorde det inte ensam. Jag tog emot så mycket stöd jag mäktade med på chatten. Det var bra nog. Jag ringde Jojo. Jag kom genom. Ser mig förvånat omkring. Vad i helvete var det som hände? Jojo normaliserar. Förklarar. Ytterligare några andetag på Melas resa, må så vara hyperventilerande andetag, dock andetag. Ytterligare ett steg på Melas resa att göra mig kvitt skammen.

Och någonstans känner jag. Det var jag, mitt riktiga jag, i hyfsat godkännande av mina känslor, som vann den här striden. Det är med ett leende jag totalt trött och slut sätter mig och skriver.

Jag vann. Fan, jag vann den här gången. Det gjorde jag faktiskt. Någonting väsentligt håller verkligen på att hända inom mig. Jag förstår inte riktigt. Och det gör inget.  Nu. Nu behöver jag vila.

Förlåt mig

Förlåt mig, för alla fina ord och ömhetsbetygelser, som jag aldrig hörde, som jag aldrig kunde ta in. Förlåt mig, för mitt trubbiga sätt och ”vatten på en gås”, då du uttryckte det du kände för mig. Jag såg dig bara, som krampaktigt hållande fast vid mig, som faktiskt inte är något att ha. Jag trodde hela tiden, att du egentligen ville säga något annat, berätta för mig hur patetisk jag är, men att du inte vågade. Förlåt mig, jag förstår att jag har sårat dig, sårat dig enormt. Jag förstår nu, att dina ord är och har varit uppriktiga och ärliga. Jag förstår nu, att mitt föraktfulla sätt mot dig var ett skydd för mig. Jag är rädd för trygghet, närhet och vänliga ord, hur konstigt det än låter… Så jag måste skydda mig. Dina ömhetsbetygelser blev som ett hån inom mig. Blev till något som hamnade på min kravlista, något som jag visste att jag aldrig skulle kunna nå upp till. Skapade stress och frustration hos mig. Allt det du ville uttrycka, för att du upplevde det inom dig, blev jag tvungen att slå ifrån mig. Jag förstår att det är svårt att förstå det här. Och jag vet – det här är min upplevelse, det är sant för mig. Jag förstår nu, att jag gjort dig illa, att jag kan till och med ha suddat ut dig en del, kanske en hel del. Jag visste inte bättre. Förlåt mig. Förlåt.

Känner mig larvig, kanske är jag inte så larvig ändå? Kanske? Tänk om det är som de säger –  vännerna jag fått, som också letar sig fram, experimenterar, testar – att jag är modig. Jag andas in, ljudligt, med tänderna hårt hopbitna. Jag är modig – svårt att skriva, svårt att säga. Rädd, larvig och vilse, patetisk och misslyckad – det är ord jag känner mig hemma och trygg i. Och ändå…Tänk om…Tänk om…

Terapi i grupp – det är som en liten värld i den stora världen, där jag får prova mig fram, testa, leka, experimentera på en plats där det ges tid, trygghet och utrymme för det. Där någon ser, när det blir för mycket och låter mig landa, lämnar mig inte ensam kämpandes. Så att jag lär mig, jag får sträcka ut, jag får be om hjälp, jag få be någon hålla mig en liten stund – jag är inte larvig. Så att jag lär mig, jag får bli mottagen, jag får säga nej eller ja, jag får lyssna till mina behov – det är inte tecken på svaghet. Så att jag lär mig – jag är ingen patetisk, misslyckad förrädare – jag är en människa bland alla, som gör så gott hon kan. Och det kan hända, att det finns någon, någon enda människa, som gillar mig, som tar emot mig, för att jag är jag, med allt mitt tvivel, all min vånda, all min skam, all min sorg, all min rädsla, allt mitt sökande, all min värme, all min glädje, all min humor, all min nyfikenhet – ja, allt det som lever i mig. Det kan hända. Det kan hända att det är så. Jag vet inte. Kanske.

Så. Jag vågar prova tänka –  jag är modig. Har ju sett så oerhört mycket mod hos mina kurskamrater. Även sett skammen slå till, lite så där, som den gör mot mig. Då kan det ju kanske vara så, att även jag är lite, lite modig?

Har känt mig så berikad av deras väsen, av deras berättelser, av deras sårbarhet, av deras skörhet, av deras styrka, av deras sätt att ta sig fram i livet, av deras sätt att bryta gamla mönster. De belastar inte mig. Inte alls. De ger livet skiftningar. De ger livet möjligheter. De ger mig…mod att också våga hitta nya vägar, att inte bara tänka, fantisera och hoppas, utan faktiskt prova, testa och följa en annorlunda stig.

Tänk om…kanske, kanske, det faktiskt kan vara så…att även jag berikar någon? Tänk om, det är sant för dem, det som de säger om mig? Alla värdefulla ord jag fått. Tänk om de inte ljuger? De verkar inte vara några lögnare. Tänk om det på riktigt är deras upplevelse? Wow….Utandning från tårna…Svårt att ta in. Det får vibrera lite utanför mig. Jag får titta lite på avstånd. Så där som jag lärt mig nu, att avstånd, liksom närhet är fiffiga tillstånd. Och att jag kan välja, välja utifrån vad jag behöver just nu.

Vet inte vart jag är på väg nu efter dessa fyra omtumlande, insiktsfulla och skamvibrerande dagar på grundkurs i personlig utveckling på gestaltmetodisk grund. Vill leva ärligt och uppriktigt sann mot mig själv, vara min egen vän. Jag vill leva. Leva med allt vad det innebär. Finnas med mina behov och mina gränser levande. Inte be om ursäkt för att jag finns. Och jag vet, det här tar tid. Och jag vet, jag går på stigen, hur smärtsam den än är emellanåt, stigen som leder vidare åt ett annat håll. Och här vill jag fortsätta strosa. Det här är vägen på Melas resa.

Min önskan att kunna säga nej och inte påverka någon, inte beröra någon, den uppfylls inte. Så klart.

Det har gått några veckor nu, en månad ganska precis. Sedan jag uttalade ett nej, ett oerhört svårt nej. Det svåraste av alla svåra nej. Det kom ut plumpt och med en ton av försvar. För det var svårt. Så svårt att jag känner hjärtat klappa igång nu, när jag sitter och skriver. Och. Det levererade. Så att jag höll på att gå i bitar och känna mig mer tydlig än någonsin. Samtidigt.

När tiden går ramlar vi tillbaka i gamla hjulspår, inser jag med ett starkt stråk av vemod. Men vi har varit där. På den ärliga, autentiska platsen. Vi kommer att hitta dit igen. Oavsett vart livets resa för, vilken väg livet än väljer. Hoppas jag.

 

– Om jag blir tvungen att svara i detta nu, så är svaret nej. Nej! Nej, jag vill inte mer! Nej!

Jag pressas att inte krypa undan, att inte klä mig i mitt otydliga offerskap, att ta mitt faktiska ansvar. Något behöver komma upp på bordet, synliggöras och Jojo backar inte här.

Väldigt dubbelt.
Balanserar på bergstoppen. Och. Störtar ner i avgrundsdjup.
Ljusaste vitt. Och. Mörkaste svart.

Nej:et påverkar. Så klart. Min önskan att kunna säga nej och inte påverka någon, inte beröra någon, den uppfylls inte. Så klart. För jag lever. Jag finns. Så jag berör. Jag påverkar. Oavsett om jag vill eller inte.

Så. Jag. Jag påverkar någon, som störtdyker ner i sin egen avgrund. Det gör så galet ont. I mig. Det är så obeskrivligt svårt och läskigt. Jag vill blunda. Gömma mig. Springa min väg och aldrig stanna. Och. Samtidigt. För första gången på lång, lång tid upptäcker jag blinkade mot solljuset, trots alla motstridiga känslor:
– Jag ser dig. Ja, jag ser dig… Jag hör dig. Ja, jag hör dig nu… Jag tar dig på allvar. Jag tar din upplevelse på allvar… Jag fattar att mitt nej kastar omkull dig. Jag fattar att du behöver ta hand om dig nu. Och jag önskar att inte jag var orsaken. Och nu – nu ser jag dig tydligt, så tydligt.

Jag kan inte sortera. Jag kan bara leta grund. Båda fötterna får inte plats på marken där jag står. Jag vacklar och vacklar, får lite fotfäste, vacklar sen till igen. Det är ingen skamattack. Det är bara svårt. Svårast. Jag vill ta tillbaka. Få osagt. Och jag vill inte ta tillbaka. Vill inte få osagt. Det här är vägen. Jag känner det, trots stormen som ryter kring mitt rufsiga hår, svalkar min sommarvarma svettiga kropp. Här står vi nu. Båda två. Nakna inför varandra. Sårbarheten blottad. I samklang med det inre. Det är så fint, att vara här. Det är så outhärdligt svårt, att vara här.

Du är du. Jag är jag. Du har dina känslor. Jag har mina känslor. Du har inte ansvar för mig. Jag har inte ansvar för dig.

– Ge dem fria. Släpp ansvaret, sluta bära andra och ge dem sin frihet, hör jag Jojos röst.
– Får jag det? Får jag verkligen det? Är jag inte egoistisk då?

Så. Jag litar på orden. Så som jag gjorde även tidigare. Jag får släppa fri.

Släpp fri. Släpp fri. Tårar av lättnad trillar. Tårar av sorg trillar. Tårar, renande tårar. Jag ger dig fri. Jag ger mig fri. Och jag ska minnas – ha tillit till processen. Det som behöver hända, det kommer att hända. Jag kommer inte att gå sönder. Det bara känns så.

Jag kan påverka, men inte kontrollera.
Jag kan beröra, men inte styra.
Jag kan ta ut en riktning och gå mot den, följa livets skiftningar, flexibelt, livfullt, men jag kan inte hålla kursen med våld.
Jag kan ta ansvar för mig (och mina barn) och jag kan inte bära dig, för du både kan och vill gå själv.

Så jag släpper dig fri – dig, som jag omedvetet manipulerat, misstrott och inte litat på, inte heller haft tillit till på grund av min rädsla, mitt omedvetna kontrollbehov. Jag släpper dig fri.

Det betyder inte att jag inte bryr mig. Det betyder att jag bryr mig mer än någonsin.
Det betyder inte att jag inte vill ha med dig att göra. Det betyder att jag behöver kunna se dig på lite avstånd.
Det betyder inte att jag inte finns kvar här. Jag finns kvar här. Just nu.
Det betyder inte att det är lätt. Det är oerhört svårt att bryta gamla mönster.
Det betyder att jag inser vikten av att ta hand om mig. Vikten av att vara sann mot mig, så att jag kan vara sann mot dig.
Det betyder att jag kommer att säga ja till mig och ge dig ett ärligt, sant nej, om det är det som behövs, i stället för ett ja med ord och ett tydligt nej med kroppen och mitt väsen.

Jag ger dig fri och jag ber dig om förlåtelse. Jag visste inte bättre. Förlåt. Förlåt mig.

Jag ger dig fri…Jag ger mig fri. Kanske möts vi igen?