– Skype?
Frågan kommer från en av mina döttrar på kvällen, när vi redan skypat tidigare på dagen. Jag anar instinktivt. Det här är viktigt. Det jag möter berikar mig så oerhört, så ord räcker inte till. Och jag kommer att falla. Hårt. Snabbt. Överraskande. Och resa mig igen. Inte stelt leende, med ärmarna uppkavlade och nu är det bara att kämpa. Nej, trött, efter en hård strid och med mig eget jag i behåll. Med mitt eget, autentiska jag i behåll.
– Ska ni gå till skolan imorgon? frågar jag.
Blickar mellan mina flickor byts. Jag anar ett väldigt motstånd. Hos bägge. De har väldigt mycket frånvaro nu. Jag skymtar en otrolig ensamhet, två övergivna själar, som kämpar på varsitt håll, utan förmåga att förstå vad som händer, utan förmåga att sträcka ut. Eller är det bara mig själv jag ser?
– JAG hör ett motstånd, säger jag så. Vad är det där motståndet för något?
Stela ansikten håller krampaktigt god min.
– Nej, det blir bra med skola imorgon, säger en av de snabbt och glättigt.
– Och det här motståndet? Är det bara jag som anar ett motstånd eller? Jag är uppriktigt frågande. Är ni sjuka på riktigt eller är det något annat som händer? Jag fattar inte…
Tårar trillar. Samtal följer först med den ena. Sen med den andra. Ingen vill prata i närvaro av den andra. Påminns om min egen ensamma ensamhet. Vet inte vad som är mest mitt eget och vad som faktiskt händer hos dem.
– Så, säger jag, när vi blir på tu man hand. Om dina tårar kunde prata – vad skulle de säga?
Tystnad.
– Jag vet inte…
Tystnad.
– Får jag göra en gissning? säger jag sedan. Hon nickar. Jag gissar att dina tårar står för någon slags ensamhet, att du känner en oro inför något i skolan, att du kommer uppleva att du inte hör till och att du bär en oro kring det här. Något som din kropp instinktivt vet, men som du kämpar mot. Hur låter det?
– Jo, det låter som det är ungefär så…jag känner mig så ensam. Jag har ingen kompis alls nu. I måndags flyttade hon som jag brukar vara med…
Jag inser vad hon går och bär på. Ensam. Hon kan inte sträcka ut. Och ingen har hittat in.
– Det här är inget litet som du går och bär på…Det här är ju jättestort. Din enda trygghet har flyttat…
Så nystar hon upp en historia, som går tillbaka till hennes tid i förskoleklassen.
– Just det, säger jag, då när du kände dig så ensam och varken jag eller pappa såg eller hörde dig?
– Mmm…
– Och vi litade mer på dina fröknar, än på dig?
– Jaa…Stora tårar trillar.
Jag funderar. Önskar jag kunde teleportera mig till henne. Hålla henne. Vara nära henne.
– Så…lyssna lite på det här. Går det här att förstå? Kan det vara så här? Du upplevde en stor sorg i förskoleklassen, du blev ensam och ingen såg dig. Du överlevde sekund för sekund och jag såg dig inte, jag bara fortsatte lämna dig där, trots att du förklarade för mig hur ensam du var, utan att jag förstod ett dugg av det du gick genom. Så blev det ett trauma för dig, ett stort sår i din själ. Och nu…nu är det precis som att för att du ska slippa undan att det där händer igen, så ser du till att det händer direkt, du sätter dig utanför, vill inte bli ”en av dem” av rädsla för att du åter ska stå övergiven och ensam och ingen kommer att se, höra eller ta dig på allvar? Går det att förstå?
Jag ser en nickande flicka, som slappnar av och stilla tårar strömmar.
– Jo, det är precis så… och jag vill inte vara så här blyg mer!
– Vet du, jag borde ha sett dig. Jag borde ha hört dig. Det var mitt ansvar. Jag brast i mitt ansvar. Jag visste inte bättre. Du vet, jag blev ju sjukskriven…
– …ja…
– Det var för att jag trodde att jag måste kämpa mig genom livet. Om det är jobbigt, så kämpar jag bara lite till och lite till och lite till…Det här har du och dina syskon vuxit upp i. Så omedvetet från mig har ni lärt er av mig. Det är bara att kämpa, att bita ihop, le och vara stark. Nu lär jag mig, om ett annat sätt att finnas i världen. Och jag är här för dig. Nu. Jag vill hjälpa dig visa världen det du har inom dig, det som du vill dela med världen, all din kreativitet, spontanitet, nyfikenhet, din gräns, dina behov, allt det som är du. Och du ska inte bära det här ensam mer.
Så gör vi planer för återgång till skolan. Vad hon behöver. Att hennes kropp är klok, som leder henne. Att det går att lyssna till kroppen, lära sig förstå vad den behöver. Och. Hon är inte ensam.
Så. Nästa flicka. Jag ser att fler tårar trillat medan jag talat med hennes syster.
– Hur har du det?
– Mmmm, jag vet inte….
– Jag är här…
– Mmm…det är så svårt i skolan. De lärde sig gångertabellerna redan förra året och jag kan de inte ens nu!
– Jo, det går fort fram här. Och ditt värde ligger inte i om du kan tabellerna eller inte.
Jag märker direkt på henne, att jag inte träffar rätt. Jag tystnar. Väntar. Hoppas att hon ger mig en chans till.
– …och varje fredag när vi ska lämna läxan, då är jag jätterädd att läraren ska bli superarg på mig, för min bok är alltid tom och jag har nästan aldrig gjort läxan…
– Oj…Jag hör att du låter väldigt rädd…
– Jaa.
– Och det där är inte ditt fel. Det är jag som skulle ha gjort utrymme för dig och dina läxor, jag borde ha stöttat dig att hitta rutiner. Det har jag inte gjort. Jag har lämnat dig ensam. Det är mitt fel. Det är mitt ansvar och jag brast där…Förlåt…
– Och vet du, den där pojken, som jag tyckte var dum, han…alltså det började på lek. Han sprutade vatten på mig och två andra flickor. Och sen…(Här uppfattar jag inte riktigt vad hon säger.) Och då när jag hade varit sjuk och kom tillbaka, då sa de andra tjejerna Vet du vad vi har gjort mot honom när du var borta, och det känns inte bra nu…Och jag orkar inte vara i skolan för dagarna är alldeles för långa och om jag ska gå imorgon då vet jag att jag kommer att få gå och lägga mig hos Nurse Aby, för jag kommer inte att orka….
– Vet du vad jag hör?
– Neej…?
– Jag hör en nioårig flicka, som har burit alltför mycket ansvar, alltför länge ensam. Jag är så glad att du berättar det här. Så klart att dagarna blir långa, när du har så mycket oro inom dig, tänker jag.
– Jaa…
– Jag tänker spontant att jag kan skriva ett mejl till din lärare om det här med läxan, hur låter det?
– Det låter som en bra idé.
– Och sen tänker jag att du inte ska vara ensam mer nu. Nu vill jag ta det ansvar som är mitt. Det ska inte du göra. Vet du, att du är så klok? Minns du i våras, när du sa ”då kommer du bli ännu bättre på att hjälpa oss”, när jag sa till er att jag ville gå den här kursen jag går nu? Jag tror att det är det som händer nu, det som du pratade om då. Nu blir jag bättre på att hjälpa dig och dina syskon.
Hon ler genom tårarna. Kontakten finns där igen. Motståndet är borta. Och så gör vi också planer för hur hon ska kunna komma tillbaka till skolan, inte ensam utan tillsammans med en vuxen. Hon behöver inte och ska inte bära det här på egen hand.
Vi berättar om planerna för pappa, eftersom han är en del av dem. Han behöver bli det vuxna stödet, om flickorna behöver det. Går inte det, så får det vänta till januari tills jag kan följa med. Så är läget.
– Titta på motståndet imorgon, när pappa väcker er. Ibland känns det väldigt svårt på kvällen och nästa morgon känns det helt annorlunda. Så titta på motståndet imorgon bitti. Lyssna till det. Går det att ta en risk och åka till skolan? Gör det. Behöver du stanna hemma tills pappa eller jag kan stötta dig? Gör det.
– Och mamma, vi måste skypa imorgon!
Så går samtalet mot sitt slut. Många pussar skickas genom cybervärlden. Vi räknar till tre och trycker samtidigt av samtalet.
Tystnaden är total. Skärpan i att alla mina tre flickor bär mitt mönster är smärtsamt skarp. Och sonen, var står han i allt det här? Jag faller. Rakt in i en kraftig skamattack. Som träffad av blixten. Totalt överraskad finner jag mig hulkandes, fruktansvärt rastlös och med en enda tanke i huvudet. Nu gäller det att komma genom det här. Det är på liv och död. Jag låter. Jag skriker. Jag brölar. Står på alla fyra. Jag bankar mina tofflor kraftigt med ett smackande, hårt ljud i köksgolvet. Alltså, det här känns ju helt vrickat…jag är färdig för psykakuten. De får spänna fast mig, låsa in mig! Var i helvete kom det här ifrån? Bank. Bank. Bank. Men kanske ändå, att det är lite bra. Jag verkar ju arg. Det är nog något bra. Skrik. Snor. Tårar. Hulk. Vill du att jag ringer dig? Får frågan på chatten. Jag är inte pratbar, svarar jag. Slår lite på mig med ord, för att jag inte kan sträcka ut, inte ta emot. Riktar så mitt i allt lite mild vänlighet mot mig själv – det finns inte på kravlistan att du ska måsta kunna ta emot. Nu är det som det är, bara. Och med tveklös tydlighet förstår jag. Nu kan det bli farligt. Nu kan jag hamna i att jag inte vill finnas mer. Och jag ska finnas. Så är det bara. Det finns inget alternativ. Sträcker ut till Jojo. Hon svarar inte. Lämnar ett hulkande meddelande på hennes svarare. Det här är bara känslor, intalar jag mig. Det är inte vem jag är. De kommer snart att gå över. Som en våg. Hur ska jag kunna sova sen? Jag vet fan inte. Det måste gå. På något jävla vis måste det gå. Jag går runt, runt, hallen, vardagsrummet, köket. Runt, runt. Känner mig som en idiot. Inser att en tvätt behöver hängas. Gör det. Fumlar. Fyller diskmaskinen. Kroppen skakar. Tappar nästan porslinet. Värmer lite mat, bara för att gråtandes låta maten kallna. Fryser, trots raggsockor och en tjock yllekofta. Petar i mig maten. Sakta. Tugga för tugga äter jag den kalla kycklingen.
En stund senare ringer Jojo upp. Då har jag kommit genom det värsta. Jag har insett att jag åter gjort mig ensam. Inte klarat att ta emot. Och ändå. Jag måste finnas. Om inte för mig, så för mina barn. Punkt. Så får jag sätta ord på allt. Och sakta, sakta kommer jag ut på andra sidan skamattacken. Jag gjorde det. Och faktiskt, jag gjorde det inte ensam. Jag tog emot så mycket stöd jag mäktade med på chatten. Det var bra nog. Jag ringde Jojo. Jag kom genom. Ser mig förvånat omkring. Vad i helvete var det som hände? Jojo normaliserar. Förklarar. Ytterligare några andetag på Melas resa, må så vara hyperventilerande andetag, dock andetag. Ytterligare ett steg på Melas resa att göra mig kvitt skammen.
Och någonstans känner jag. Det var jag, mitt riktiga jag, i hyfsat godkännande av mina känslor, som vann den här striden. Det är med ett leende jag totalt trött och slut sätter mig och skriver.
Jag vann. Fan, jag vann den här gången. Det gjorde jag faktiskt. Någonting väsentligt håller verkligen på att hända inom mig. Jag förstår inte riktigt. Och det gör inget. Nu. Nu behöver jag vila.
Melas resa 
Senaste kommentarer