Livet ska bara levas. Så enkelt är det.

Jag har långa stunder av levande liv, varvat med trassliga tankar, låsningar, fastfruset, tvivel, tvekan, skamspiral, skamattack.
Kokar i min egen skit, drar på mig offerkoftan, energin läcker, inser sårbarheten som ska skyddas, hänger koftan på kroken och sakta fylls energin på igen.

Livet lever sig själv, när jag släpper det krampaktiga, spända taget. Den här spänningen i kroppen jag aldrig lagt märke till. Spänningen, som blivit en normalitet. Som ett naturligt sätt att vara. Så klart det är svårt att lägga märke till något som är så naturligt som luften jag andas.

Livet lever sig själv, när jag möter ödmjukheten inom mig. Jag kan se min egen historia utan förtecken av att jag är en förrädare, anklagande, elak. Acceptens? Ja, kanske. Ur acceptansen reser sig modet att se människorna från förr som de perfekt operfekta människor de är. Liksom jag själv är.

Jag behöver inte längre hinna med. Det är inte längre viktigt. Livet ger det det ger. Varken mer eller mindre. Punkt. Och så. Så paradoxalt. Plötsligt bär jag känslan att jag hinner med. Att stanna upp ger mer vind under vingarna.

Jag har inte bråttom längre, inte den där eviga bråttomhetskänslan a la hur-jag-än-skyndar-mig-kommer-jag-inte-bli-tillräcklig-så-jag-skyndar-mig-ännu-mer-för-rastlösheten-det-skapar-att-inte-vara-tillräcklig-inte-duga-är-ett-jävla-gift-som-jag-inte-står-ut-med. Ibland kan jag ha lite bråttom – det drar inte gång den eviga spiralen av rastlöshetens eviga jagande.

Jag behöver inte leverera längre. Jag börjar känna en kreativitet inom mig, en nyfikenhet på livet och dess möjligheter, vad vill jag bidra med? Vad kan jag bidra med? – och plötsligt levererar jag. En sund kapacitet som inte urlakar mig.

Jag känner mig inte egoistisk, när jag lyssnar inåt och söker mina gränser och behov. Jag fyller mig med så mycket syre jag bara kan och orkar därmed räcka till för fler. Och när jag bara räcker till för mig själv – då ok:ar jag det.

Jag tycker inte jag är larvig och sjåpig, nån som bara måste rycka upp sig. Jag tar mig själv på allvar och kan därför ta mig själv med en nypa salt. Jag är en droppe, en del av det vida havet.

Jag skäms inte för min egen person längre. Det är nåt annat att finnas i världen nu. Det är nåt annat att finnas med den inre tillförsikt och trygghet som spirar och väcker liv i mitt liv.

Det är något annat nu. Jag rör mig mot att finnas i världen inifrån och ut. Det är något annat nu.