Så, äntligen, får vi besök i Indiens hemmahus och vårt nuvarande hemland. Det blir precis så som jag föreställt mig och ändå lite härligare. När vi kommer in genom ytterdörren klockan fem på morgonen och medan Victor bär in vår tunga packning, så vaknar den ena Wickbomsungen efter den andra, kommer tassande i nattsärken och blinkar sömnen ur ögonen – är de på riktigt här nu eller är det en dröm? Och, förstås, kramkalas, återseendets glädje och kärlek värmer mitt hjärta.
Mormor har med en present från grannungarna
När barnen utan knot åkt till skolan installerar vi oss, äter frukost, vilar. Vi är minus en natts sömn, ju. Dagen lunkar på. Någon sover djupt. Någon cyklar till närica. Märkligt – på ett kick är det som om de alltid varit här.
Verklighetspromenad på onsdagseftermiddagen
Torsdag morgon är yogamorgon. Mamma och Bobban följer med. Leker med sina kroppar, testar vad de klarar, vad som känns. Det är så fint att få dela med dem. Yogan som kommit att betyda så mycket för mig. Just yogan med Manish. Han ger hela stunden sin energi bara genom sitt sätt att röra sig, att uttrycka sig. Med vördnad för livet. Han både ok:ar varje yogi och stöttar hen att testa vidare, klarar jag det här? Eller det här? Prova! Lek! Jag känner mig alltid sedd och lite ompysslad, när han visar på positioner och ”Don’t give up! It is only your body.” När han med en enkel, lätt tryckning får någon att orka, att sträcka ut sina möjligheter.
Ett enormt åskoväder drar förbi på kvällen. Trubbel söker stressad lite skydd.
Mycket att prata om vid middagen. Mycket närhet att passa på att få och ge.
Morfar är sugen på att besöka ett shoppingcenter. Maja följer med och håller sällskap.
Med sin vanliga, charmiga stolthet visar Appa, trädgårdsmästaren, lotusen i dammen. Bilden gör den inte rättvisa. Så vacker. Så skör. Så ensam bland alla blad. Påminner lite om någon…
Vijji ber att få bli fotograferad med ”mama”. Våra mammor är rätt korta. Vijji med. Mr Trouble vill vara med 🙂
Jag ska på informationsmöte på Stonehill. Då passar farmor, mormor och morfar på att följa med och titta på var barnbarnen håller till på dagarna.
Här pustar vi ut i luftkonditionerade biblioteket.
Jag åker skolbuss med Linnea, som har ECA (Extra curicculum Activity) photo fun. Buss nr 1 blir lite sen. Vi tar skydd under tak då ytterligare ett spöregn störtar ner. Regnperiod – ja. Indierna glada åt regnet, som äntligen kommer.
Vattnet rinner längs kroppen, trots den lilla sträckan mellan tak och buss. Värmen i Indien låter regnet svalka. Linnea plockar upp sitt snacks, farmors kanelbullar 🙂 och kiwi.
Ac:n i bussen är trasig. Det finns dock fina fläktar längs hela långsidan.
Ta kort på det där, säger Linnea, det är Stonehill. Så i bakgrunden syns berget (?) Stonehill.
Torsdagmorgon. Solen på väg upp.
Exhibition – vi shoppar lite väskor, lite småprylar.
Väntar på Victor.
Mamma och Bobban drar till Forum. Marianne stannar hemma. I Trubbel har hon en trogen rökkompis 🙂
På väg till Stonehill för möte med ELL läraren. Yttre och inre förberedelser. Klär mig lätt och ledigt. Drar på en sjal, som får hålla mig under mötet. Sminkar mig till och med, maskerar mig lite. Ok:ar mig och min upplevelse. Oavsett. Jag är jag. Och jag har min upplevelse. Mina förberedelser visar sig behövas.
Med på mötet är MYP’s typ koordinator. Hon är med för att hon träffar alla våra tre barn, Maja, Björn och Ellen olika lektioner. Jag tror hon är med som moraliskt stöd. Båda två pratar. En i taget och ibland båda två samtidigt. Berättar för oss, om vår son, hur han är, vad han behöver. De, som endast känt honom några veckor, de berättar för oss. De frågar inte oss. De berättar för oss. Hur vår son är, vilka bekymmer han har. När de äntligen tystnar säger jag:
”Do you think it is possible, that we tell you a little about our son?”
Johan berättar om alla år, alla år då lärare har oroats. Oroats över Björns tystnad. Av hans iakttagande sätt. Av hans önskan att inte stå i centrum. Av hans önskan att vara ensam ofta, endast då och då träffa någon. Ibland har lärarna lurats att tro, att Björn inget förstår. I alla år i skolan, har vi suttit på dessa möten. Endast en gång har vi mötts av förståelse direkt och utan oro – i år 6 i Sverige.
Så vi berättar, igen och igen. Ni förstår, Björn har inget behov av att stå i centrum, han är mer den iakttagande sorten och han TRIVS med det. Det tar tid, att lära känna Björn. Det tar tid för honom att lära känna andra. Vi får inte berätta färdigt. ELL läraren kan inte lyssna klart. Han vill berätta för oss. Hur vi ska göra. Hur vi ska tänka. Han vill planera upp läxtiden i Wickbomshuset. Jag gör en stor gest med hela kroppen. Jag faller framåt och låter huvudet slå lätt i bordet. Läraren gör inte en min, han fortsätter prata. Efteråt tänker jag, att jag förmodligen stressade honom av att göra så. Jag vet inte. Då hör jag Björns röst inom mig.
”Egentligen är han en bra lärare. Det är bara det att han inte hör mig.”
Precis. Just. Så. Han hör mig inte. Han hör inte mig eller Johan. Han vill höras. Så han pratar och pratar. Trots att jag sagt att jag har ett annat möte kl 15, så drar han över tiden med tio minuter. Till slut går jag bara, för han slutar inte att prata 🙂
Med mig hem följer ett gnagande. Jag är inte nöjd. För han lyssnade inte. Johan och jag dividerar lite hit och dit om mötet.
”Men du!? Vet du?”, säger jag till Johan. ”Jag är ju en sådan där, som behöver gå på ett möte och sen få lite tid till reflektion för att sedan ÅTERKOMMA. Sådan är jag.”
Insikten kan tyckas banal. För mig är den inte det. För den ok:ar mig och mitt sätt. Jag kände mig inte hörd. Och det är ok. Att lämna mötet betyder inte att det är över och kört och nu blir det aldrig bra. Det betyder bara, att jag kan fundera på mötet och så kan jag återkomma till ELL läraren. Det betyder också, att jag hör honom. Jag hör hans glädje i att undervisa, att leda elever. Så länge det sker gnisselfritt. Så länge de gör så som han säger, utan att ifrågasätta, utan att gå sin egen väg, gå hans väg. Så, jag förstår tydligt och klart – den här mannen, han är utsänd för mig att öva på.
Så. Det har jag gjort idag. Jag har med ett mejl återkommit till ELL läraren. Och jag väntar med nyfikenhet på OM och i så fall vad hans svar blir. Jag gav honom också länken till TED-talket The power of introverts. Se den om du inte har gjort det 🙂 Det är en hyllning till människorna och våra olikheter. Så fint.
Fredagskvällen blev en tacokväll med glada toner. Jag hade någon slags förväntan, att en skamreaktion skulle dra igång, enligt gamla mönster, under eller efter mötet. Det hände inte 🙂
Lördag 6 september
Yogamorgon med Manish. Johan, Ellen och Maja deltar också. Familjeyoga? Till Manish’s röst andas vi, värmer upp, gör asanas och positioner tills musklerna skakar och svetten droppar. Jag klarar huvudstående några sekunder idag. Tror nog det är trettio år sedan jag stod upp och ner sist 🙂 När vi ska testa en för mig omöjlig position hör jag Manish säga med ett leende:
”Ni vrider ansiktena, som om det här är något som måste bli rätt. Det gör inget om ni faller, rullar runt. Titta på Maja. Hon leker med kroppen. Provar sig fram. Klarar jag det här? Eller det här? Så ska ni göra. Om ni kunde leka med kroppen, som Maja gör, så skulle ni inte behöva komma till mig på yogalektion.”
Just det. Det är inte blodigt allvar. Det handlar inte om prestation. Det är en lek. En lek med kroppen. Befriande.
Två indier klipper gräs i Palm Meadows. Med en enkel sax.
Förbereder besöket av våra kära gamlingar genom att köpa på oss lite fler täcken och kuddar. Försäljaren är ihärdig. Vill du ha påslakan? Örngott? Lakan? Finaste kvalitet. Titta, titta. Och jag är van nu. Jag tittar honom i ögonen, ler och säger. Nej tack, snälla du, nu har jag precis det jag behöver. Då får jag en typisk indisk huvudskakning, som jag inte vet vad den betyder. Jag kommer loss i alla fall.
Somliga hundar gnager på ben. Trubbel gnager på sitt ben! Pysslar om honom. Undrar bara vart plåstret tog vägen. En timme senare satt det inte på hans ben.
Söndag 7 september
Idag fyller min mormor 110 år. Nej, hon lever inte. Men om hon hade gjort det. Halsbandet jag bär, som kommer från henne, gick sönder idag 😦 . Tar det med mig till Sverige för reparation. Det är ett mycket fint halsband. Och ett mycket kärt halsband ♥
Verklighetspromenad med Karin och Johan. Det syns inte på bilden, men det är två kråkor bredvid denna kossa. De gör små utfall mot kossan, retas som fan med den. Tyvärr skrämmer vi dem, när vi vill fotografera. Kossan verkar dock inte tycka att det är tyvärr. Den ena kråkan har precis dubbelkickat henne i sidan, som värsta ninjakråkan.
Fina kossan. I fina gräset. Och lite ledningar, som går härs och tvärs på indiskt manér 🙂
Några indier bygger en vacker portal av blommor. Undrar vad det står. Om det står något?
Väl hemma blir det tio minuter solhälsningar i det vackra vädret i trädgården.
Lite senare går jag och Karin till Lake View, oasen på gångavstånd härifrån. Jag shoppar lite kläder till mig och lite småpryttlar till barnen – på bortskämmarhumör 🙂 . Köper också schampoo och honung och peppar.
Ett linne till Ellen, som är febrig och förkyld.
Och lite annat smått och gott. Bara för att.
På vägen hem går jag och tänker på alla hemma i Sverige. Plockar upp telefonen för att visa en del av min vardag. Jag har vissa problem att överrösta trafikbullret.
När jag kommer hem håller Björn och hans kompis på att städa efter nattens datorspelande. De fraktar datorn på sina skateboards.
Söndagen börjar med en ”Reality check” utanför muren med Ellen, Johan och Karin.
Under natten har det regnat massor. Det är ganska lerigt.
Människor på väg.
En av alla små affärer.
En fin skylt käckt på sned bakom en massa bråte talar om ”luxury”.
Marken har givit vika på fler ställen.
Kalven står under tak den här morgonen.
Mamma mu hittar vi lite längre bort. Uppgraderad till sjöutsikt står hon bakom busken.
Ett tempel
Statyn med mannen i skyn står mitt i vägen. Funderar lite kring varför den ska stå mitt på och inte vid sidan av…
Vid hemmahuset försöker jag förstå varför denna blomma finns på busken, som bara har mindre och en annan sorts blommor…Inympad?
Vi åker till ”Commercial street”, som vi har hört så mycket om. Jag får intrycks-koma och ser ingenting. Det luktar. Massor och olika. Det hörs massor och olika. Jag ser massor och olika. Pust! Fotar och filmar i alla fall. Vi bestämmer att åka hit en gång till innan hemresan.
Försäljning av kokosnötter. När jag ser hur männen hugger med en vass …vad-det-nu-är-för-något …för att öppna nöten, så undrar hur många fingrar som fått sätta livet till. Chop, chop, chop!
Ellen får ett infall av beslutsamhet, när vi passerar den här butiken. ”Mamma, jag tycker du ska köpa den där Ganescha du pratar om hela tiden.” Vi går in och handlar. Mannen i kassan kan berätta om alla de vanligaste gudarna och vad de bringar med sig; visdom, lycka, pengar….
Den berättande mannen kom med till hälften i bild till höger.
Små gudar.
Sådan här masker ser jag på många byggnader. De ska skrämma bort…onda andar? Jag är inte sugen på en sådan.
Stora gudar.
Flickorna shoppar lite.
Jag skrapar ihop mig själv och övar på selfies. Flickorna klagar på mina selfies ännu.
Minaret på ”Commercial street”
Filmer
Sen drar vi till UB city och äter lunch. I bilen får jag ett halsband, som flickorna smygköpt, då någon skvallrat om att det är mors dag.
Lunch på Toscano. Vi sänder tankar till alla våra mammor.
Hemma igen. Packar upp Ganescha.
Äntligen köpte jag en aromalampa, på Good Earth.
Det här borde väl stå i ”bönerummet”, men det är belamrat med diverse annat…
På väg till munk-frossa-fika hos Karin söndag eftermiddag. Bara tjejmaffian. Grabbarna på bio. Trubbel hängde med tjejorna och han tog med sig det som fanns kvar av hans tuggben – den ena knuten. Han insåg redan tidigt att ingen munk skulle tillfalla honom 😦
Måndag
Köpt ”klänning” till vår dricksvatten-mojutt. Nu slipper jag se de behållare som ser skruttiga ut.
Svettas i trädgårdsgungan med eftermiddagskaffe. Inser att jag måste köpa en dyna tills morfar kommer hit och hälsar på. Det här kan bli ett av hans favoritställen för den dagliga middagsluren (läs de dagliga tupplurarna).
Kexet är äckligt och åker i soppåsen. Hittar choklad 😀 Läser ”Shantaram”. Kan rekommenderas. Återkommer till den på bokbloggen ”Melas böcker” senare, när den är utläst.
Liljor slog ut idag. Doftar gott. Trädgårdsmästaren glad.
Möter barnen vid skolbussen. Linnea har bestämt träff med en indisk klasskompis här i Palm Meadows. Jag och Trubbel följer henne dit. Jag börjar känna igen den Linnea som jag kände i Sverige. Hon blir inbjuden direkt och tvekar inte i steget. Jag tror hon börjar landa lite smått, minsann. Lilla mamman glad.
Lilla pappan glömde att det är han som ska ”laga middag” idag = beställa hemkörning. Här sitter vi nu hungriga som vargar och väntar på mat, som inte kommer. Tack och lov för klubben och restaurangen.
När växterna är planterade, dagen efter inköpet, pratar Victor med mig. Det hör inte till vanligheterna. Han är väldigt tyst vanligtvis.
”Ma’m, de där pelargonerna ska du plantera i en mindre kruka och ställa bredvid.”
Jag ler. Överraskad av hans intresse av växterna. Lite otippat. Men egentligen – jag vet just INGENTING om honom.
”Hur så?” undrar jag.
”De kommer att dö, ma’m. Det är för starkt solljus där.”
”Tror du?”
Han nickar och ler lite försynt.
”Vi har pelargoner i Sverige. På sommaren står de mitt i solen, utan att dö. Jag tror de kommer att klara sig fint. De står ju i skuggan större delen av dagen i alla fall.”
Han fortsätter att nicka och le. ”Nej, de kommer inte att klara sig, ma’m.”
Jag skrattar och utbrister:
”Då får vi se sen, vem som har rätt.”
”Ja, ma’m”, säger han.
På fredagskvällen går vi till en svensk familj på middag. Vi hamnar mitt i mosquito-mannens utryckning 😦
Johan har tagit en promenad utanför muren och köpt blommor till värdparet. För inga pengar alls.
En shoppingtur till Phoenix på lördagen. Skylten sitter på toalettdörren. Den gör mig lite glad 🙂
Lunch på ”Noodle’s bar”. Linnea köpte en macka på Starbucks och tog med sig. Så kan man också göra. Det finns många sätt, som är rätt sätt 🙂
Jordgubbsdrink. Svartavinbär- med lime-drink. Linnea håller sig till äppeljuice.
Hur gör man med pinnar egentligen?
Fantastiskt god efterrätt, där chokladsåsen rinner ut i den varma pannan och antar en aning bränd ton.
Väntar på Victor för hemfärd.
En massa skrivböcker köptes.
Utflyktsmål i närheten av Bengaluru + receptböcker – Indian food.
Femton Roald Dahl – böcker ”in English” 🙂
På söndagen var vi på brunch. Tänk – jag glömde min arm hemma! Och kunde således inte fotografera. Och – det var rätt skönt.
Annorlunda påskafton. Annorlunda är ett bra ord. I skolan använde jag det ofta, för att få elever att våga, att ta en risk: ”Det blir inte fel, det blir bara lite annorlunda. Och förmodligen sitter någon annan i klassrummet och tänker ‘vågar hen, så vågar jag’ ”. Många föräldrar (?!) har gillat uttrycket. Och jag med.
En annorlunda påskafton. Ca 35 grader ute. Vi befinner oss 800-900 mil hemifrån. Det luktar annorlunda. Det låter annorlunda. Det känns annorlunda. Det ser annorlunda ut. Det smakar annorlunda. Det ÄR annorlunda.
Långsam morgon. Långsam frukost. Maja och Linnea la patiens under tiden. Oj, vad jag gillar att höra deras engagemang i kortspelet!
Kaffe och bok i sängen. Mariekex (smakar inte som hemma) till Trubbel. Allt enligt lördagens lunk. Han fick dock inte komma upp i sängen, så som han brukar hemma.
Träning sedan. På Palm Meadows club. Tillsammans med Ellen och Johan. Jag cyklade 2 mil. Skönt. Slog inga rekord, trots upplevelsen av att trampa på ordentligt. Nåja. Det var skönt. Solhälsningen på yogamattan hemma. Ah…
Diskussion med vår fina maid om gårdagens kvitto. När jag tyckte de få livsmedlen hon skulle handla verkade lite väl dyra (fast egentligen rör det sig inte om mycket pengar, ca 70 kronor, 700 rupier), så anade jag oråd och kontrollerade kvittot. Där fanns diverse varor, som inte stod på listan. ”Åh, jag sa ju åt honom att göra separata kvitton! Jag handlade lite godis till ungdomarna hemma.” Hon gav tillbaka 500 rupier.
Hon visade mig glas-skålar hon köpt, helt på eget bevåg, att ha soppa i. Fina i och för sig, men jag vill inte ha. Döm om min förvåning, när jag inser att jag ser henne i ögonen och säger, vänligt men bestämt: ”det var snällt av dig, att tänka på oss. Jag vill ändå att du lämnar tillbaka dem. Jag vill köpa mina egna skålar.” Det är annorlunda. Jag skulle, enligt gamla mönster ha tänkt:
”Äh, de kostar ju bara 30 kronor. Jag kan ju alltid ha glass eller nåt i dem. De är ju inte direkt fula i alla fall.” Och så hade jag hållit god min. Inte idag. Jo, det gnager lite i mig. Och det är så jävla skönt. Tack, för den övningen, kära maid.
Dags för lampköp. Fick med mig alla barn, även min tonårige son, som jag mest ser i vågrätt läge just nu. Och med fett hår. Var så nära att bryta mitt löfte idag, att inte påpeka, när han behöver duscha. Gick ett varv extra, andades, funderade och beslöt att hålla mitt löfte till honom. Köpte lampor. På finbutiken ”Ebony” i Lake View. Flickorna fick manikyr. Lunch och kaffe på favvisfiket ”Buzzinga”. Ingen sill. Ingen lax. Inget ägg. Inget lamm (ingen förlust 🙂 ). Ingen påsktårta. Inga påskägg. Och mysigt ändå. Skratt och prat med familjen. Gnabb mellan syskonen.
Linnea
Ellen
Maja
Det tar fyrtio minuter att betala och paketera 3 stycken lampor. Försäljaren föreslår att jag ska be chauffören hämta lamporna.
Tappra selfie-försök
Cappuccino i värmen – mums!
Dålig bild… Chauffören och lampförsäljarens hantlangare småpratar efter att ha burit lampor, alltmedan vi myser på fiket…
Väl hemma, en Trubbelprommis med Johan. Gjorde ett nytt försök med uttunningssaxen på Trubbel sen. Borstade. Klippte. Hittade två sår. Klippte rent. Tvättade. Bannade hundens tunga, som når överallt. Jäklar vad den är lång. Jäklar vad Trubbel är vig, när det behövs. La på handsprit, satsumasdoft, med förhoppningen att det är för äckligt att slicka. Nej, det hjälpte inte. Mina höga ”sch” hjälper dock.
Nyprommenerad, nytrimmad, nylekt vilar han ut på det svala golvet.
Avslutar dagen med att titta på ”Tjockare än vatten” med flickorna.
Innan läggdags bär Johan ut den här fina, som satt på vår vardagsrumsgardin.
Ja, det var en annorlunda påskafton. Ja, det var en mycket fin dag. Glädje och tacksamhet i hjärtat.
Indien, Indien…
Skriver mejl på mejl till olika lärare, för att stötta ungdomarna i deras process att anpassa sig till detta land. Pratar och pratar, finns där i processen…Känns så fint. Känns, som att jag hittar tillbaka till den mamman jag en gång var, den mamman jag faktiskt är.
Att gång på gång få berätta för barnen ”Jag tror på dig. Lita på din kropp. Jag känner dig. Jag vet att du gör ditt bästa.” Det är helande. Att få finnas här. Det är helande. Att sluta tänka på ”Hur ska detta tas emot? Vad kommer de (Stonehills lärare) tänka nu? Har jag skrivit tillräckligt artigt?”. Det är helande. Jag är jag. Jag har min upplevelse. Punkt.
Indien, Indien…
Igår skulle vi köpa saker till barnens rum, för att göra rummen hemtrevligare, mer som våra. Vi kollade av med flera stycken indier att affärerna verkligen skulle vara öppna, eftersom det var val här igår. Jo, allt skulle vara som vanligt. Eller inte? De flesta affärer var stängda. Så vi åker hem med oförrättade ärenden. Ingen öl till maten heller, för här serveras ingen alkohol under tre dagar i samband med valet. Nåja, det var ju inte hela världen.
Funderar på vad vi ska göra, när de butiker vi vill till är stängda…Björn gjorde rätt i som inte följde med, hörde jag en kommentar.
Hungriga. Hittar inget matställe vi kan enas kring. Dock en liten matbutik. Titta så mycket mat vi hittade 😉 . Det ligger faktiskt oliver i vänstra övre hörnet.
Vi väljer att åka med Victor hem och avböjer dessa söta små tingestar.
Så här går det fint att göra.
Indien, Indien…
Strömmen gick igår kväll. Jag gick till elskåpet och pluppade upp säkringen i vanlig ordning. Strömmen gick igen. Och säkringen hade inte löst ut den här gången. Alltså kunde jag inget göra. På morgonen. Ingen ström. Förstås. Här händer inget utan minst tre samtal. Johan ringde maintenance. De var snabbt på plats. Poff – strömmen kom. Poff – efter tio minuter, strömmen gick. Nytt samtal. Nytt besök. ”Ja, det är en annan säkring längre ner på gatan, som måste bytas. Jag måste köpa material utanför Palm Meadows och då behöver du betala, ma’m.” Ok, ok, gör det. 130 kr och två timmar senare har vi åter ström. Och då är det faktiskt tjugofem minuter FÖRE beräknad tidpunkt. Får se hur länge det varar. Att vi inte har ström betyder att ”storströmmen” är borta. Vi kan inte använda ac, mikron, ugnen, vissa eluttag, varmvattenberedarna. Lamporna funkar och spisen (är ju gasspis). Kylen och frysen går också.
Indien, Indien…
Min ac har inte fungerat någon gång. Så förra veckan kom reparatören äntligen, efter ett antal påringningar och mejl. Fixade och donade. Bar och bytte. Bytte och bar. För att inse att det var själva ”mojjen” inne i sovrummet som det var fel på. Micklade ner den.
”Kan jag få lite vatten?” Svetten rinnandes. ”Vi kommer tillbaka om två dagar.”
Fyra dagar senare ringer Johan.
”Ah, det är Samsung som sölar. Jag kommer om två dagar.” Jo, faktiskt. Det gjorde han. Fixade och donade. Bar och bytte. Bytte och bar.
”Kan jag få lite vatten? I en flaska? Jag kommer i morgon och kollar att den funkar.” Ja, det gjorde han. Nej, den funkade inte.
”Det är Samsung som inte har gjort ett bra jobb. Jag måste ta med den dit igen. Men nu har du en provisorisk från mitt jobb. Den ska fungera. Ring mig om det är några problem. Jag kommer tillbaka om en vecka eller två.” Så ingen ac för mig i Indiens sommartid…
Indien, Indien…
Idag begav i oss på en ny shoppingrunda. Victor, chauffören, ringde och kollade att det var öppet. Jo, det var öppet.
Allt var fint och bra. Inga problem. Inga närgångna försäljare. Vi kunde titta och bestämma oss i lugn och ro tills…
…tills vi kom till ”Home stop” mitt emot Garuda Mall (Örngallerian). Det började fint. Lite för fint kanske. Jag var närmast irriterad över att jag inte fick hjälp. Jag fick gå fram till en av fyra tumrullande försäljare och be om hjälp. Bara en sådan sak…
Sen gick vi vidare till avdelningen för påslakan, örngott pch lakan. Detta är ingen barnlek. De har helt andra förpackningar än vi är vana vid. Alla namn är helt förvirrande. Blanket. Duvet. Cover. Single. Double. Hitan och ditan. Och med en ivrig indisk ung liten man till försäljare, som inte hör ett dugg på mig utan erbjuder och erbjuder det ena efter det andra och river upp den ena förpackningen efter den andra för att visa…Då blir det lite för mycket.
”Nej, nej. Inte den och inte den. Sluta. Nej. Nej.” Vänder mig till flickorna.
”Det här är lite mer än jag står ut med.” Mannen pratar på. Mannen pratar på med sin indisk-engelska accent. Ellen översätter det hon lyckas begripa. Till slut har vi det vi vill ha. Inte det som han vill att vi ska ha.
”Vi måste ha överkast”, säger Maja då.
”Jag måste andas”, säger jag. Och så går vi en vända runt i den övriga butiken. Pratar. Andas. Skrattar. Konstaterar. Konstaterar hur annorlunda det är här. Konstaterar att de inte bor i ett land där det kan bli minus 20 grader. Att de kanske inte prioriterar täcken och påslakan. Att de kanske prioriterar lakan och örngott beroende på klimatet. Jag vet inte, men stressen avtar och jag kan tänka igen.
”Gå ni och titta på överkast. Jag kommer snart.” Jag går en sväng. Tittar på skålar, knivar, muggar. Andas. Vänder om och letar upp flickorna. De pratar med en annan försäljare. Han är lite lättare att ha att göra med. Han lyssnar och svarar. Visar. Jo, Maja och Ellen har hittat överkast som de vill ha. Då dyker den lille mannen upp igen…Börjar plocka med förpackningar. Vill ta ut och visa.
”Nej. Nej. Nej. Nu är det nog. Vi har det vi behöver. Vi vill betala.” Då visar han var kassan är. På vägen dit vill han att jag ska skaffa ett medlemskort. Nej, tack. Min man har ett. Jag kan använda det.” Han visar och förklarar. Det är så bra och du får den och den rabatten. ”Jag sa nej tack! Det räcker med ett kort.” Då ger han sig. Det måste ha varit mitt tonfall. Och sedan följer den vanliga långdragna processen att få med sig varorna från affären. Att klicka in varorna är ju easy-peasy. Men sen. Ditt namn? Ditt kontaktnummer? Har du medlemskort? Nej, min man har det. Hans telefonnummer? Vad heter han? Vad sa du? De tittar på varandra. Tittar på datorskärmen. Nickar lite. Ja, det är ju tre indier som hjälper oss. Ok, jo det verkar stämma. Vill du ha kassar till det här? Ja, tack. De packar och fixar. Langar varorna mellan sig. När allt verkar klart så står vi och väntar i alla fall. Varför, undrar flickorna, vad väntar vi på nu? Jo, för det var ju en glas-skål. Den måste packas väl. Och då menar jag väl. VÄL. Till sist och slut följer en äldre indisk man oss ut till entrén.
Rulltrappan i UB city. Hungriga.
Dekorationer
Observera att det här är en fontän. Inget annat.
Jag ber barnen se trötta ut. Tänker mig en före-maten-bild och en efter-maten-bild. Glömde den senare…
Här är maten. Grekisk sallad. Tomatsoppa. Pizza.
Äppel-juice
Mint cooler
Virgin sangria
King Fisher
Fyra trötta Wickbommar vänder hemåt.
Kuddar, kuddar, kuddar!
Ny klänning. Ja, jag gillar att köpa lite nytt igen 🙂
Påslakan, överkast, golvhanddukar…
Ellen köpte en ljusstake
Kolla! Jag hittade en osthyvel. Jag tog den enda, som fanns. Tyvärr tror jag inte att den håller så länge.
Ett kakfat. Eller tre, om man så vill. Linnea fixar.
Indien, Indien
Majas telefon…Majas iPhone 5c slutade fungera ganska direkt hon hade fått den. Victor åkte tillbaka med den till affären. De tog in den. Efter ett antal påringningar sa försäljaren, att Maja skulle få en ny telefon. Då hade det gått åtminstone tio dagar. När Maja laddat telefonen säger hon:
”Den har inget sim-kort. Var är mitt sim-kort?” Det blir upptakten till ytterligare telefonsamtal. Till slut säger försäljaren, att de kasserat telefonen och måste leta efter simkortet bland de slängda telefonerna. Jaha. Ok? Ja, det var ju inte han som slängt telefonen. Det var ju någon ”under honom”. Han måste be honom leta upp kortet. Efter ytterligare påringningar ger Johan upp. Spärrar kortet och beställer ett nytt sim-kort. Det kom till Scania-kontoret idag. Bara det att Johan var på ett annat kontor idag. Han skulle inte hinna hämta det. Varpå han ber sim-kortsutgivaren Bindu att be någon åka med simkortet hem till oss. Ja, svarar hon, det ska jag ordna. Någon ska åka med det till Palm Meadows och lägga det i vår brevlåda. Kvällen går. Vi kontrollerar brevlådan. Flera gånger. Inget sim-kort. Nåja. Jag sa i alla fall till Maja:
”Inga förväntningar nu. Du vet att vi är i Indien. Det är inte alls säkert att du får ditt sim-kort idag.”
Indien, Indien
När jag nu sitter här och skriver…så öser regnet ner utanför. Vi tänkte att vi skulle titta på en film. Bara det att strömmen kommer och går. Kommer och går. Kommer och går. Om och om och om igen. Så här långt minst trettio gånger…Det är fantastiskt skönt med regn. Det ofantastiskt oskönt med alla strömstörningar. Vad är det jag hört dem säga? De som bott här ett tag. ”Another day in incredible India”.
Hittade den här på utsidan av köksfönstret under strömavbrottet. Lite gulligt.
Jag kanske låter sarkastisk. Och jo, ja kanske lite. Klart att jag blir förundrad, irriterad mellan varven. Och samtidigt. Jag gillar Indien. Jag gillar människorna. Jag gillar kulturen. Jag gillar upplevelsen. Jag gillar…
Alltså, jag har sagt det förr, jag säger det igen…som Mamma Mu säger:
Det finns många sätt att göra på rätt sätt 😉
Trubbel får lite rester. Minikycklingburgare, kossa, papaya, tomat, oliv. Undrar vad som blir kvar?
Efter första vändan ser det ut så här.
Sen ser det ut så här. Papaya, oliv och gurka ligger kvar.
Döm om vår förvåning och vårt äckel, när en kackerlacka for iväg över golvet. Jag fångade den i en burk. Vijji bad sedan trädgårdsmästaren ta hand om den.
Mejas glasmarkörer är med oss i Indien
Maja och Linnea har pysslat ihop varsitt ljus
På väg till Hyper city för att handla. Passar på att ta ett foto. Fina hus. Smutsigt.
Vi har dörrvakt.
Den här far omkring inne i huset. Den är liiiiten. Pyyytte-liiiten.
Majas senaste nagelfix.
Majas 12-årsdag. Middag på Toscano.
Personalen kom med tårta till Maja, när de förstod att hon fyllde år.
En av lekkamraterna för Stonehills elever? Den här sprang över skolgården, kröp upp i ett träd och HOPPADE mellan grenarna.
På väg till Phoenix för shopping, lunch och bio. Vi passerar ett gäng tempel.
Vi hamnar bakom den här lastbilen, som är full med hönor.
Svänger in till shoppingcentret Phoenix
I väntan på lunch på ”Chilis”
Nyinhandlat
Beställer gympapåsar hos en kvinna i ett område här i närheten. Den här ska Ellen-fanten ha.
Min yogaväska, inköpt på samma ställe.
På vår väg till ”väsktanten” (som nog mer är en tjej, än tant, men ingen riktig ungdom), så får vi akta oss för att inte ramla ner i gatan.
På väg dit ligger tre får i solen och flämtar. På väg hem är där endast två. Stanken är avskyvärd. Kväljningar…
Jag kan inte hålla mig för skratt, när jag åter provar klänningen på eftermiddagen. Den är i ännu sämre skick än vad den varit sedan den var ett stycke tyg. För varje gång jag provat, har det blivit lite sämre. Jag står framför spegeln, böjer mig fram och skrattar. Vilket skämt!
Skräddaren, den lille, lyser med sin frånvaro. En av alla små medhjälpare är där. Honom träffade vi även på förmiddagen. Fick ett litet hopp. Att han kanske visste vad han ”talade” om. Han kan mycket dålig engelska. Men det hoppet släcktes snabbt.
”One titch”, säger han nu, när jag pekar på den konstiga urringningen, som den lille skräddaren sa skulle rynkas, för där var ju så mycket tyg, att det inte skulle gå att göra en enkel. Urringningen har en rynka, eller ett veck mer. Mitt på bröstet. Och den sömmen som löper tvärs över klänningen, typ den enda tidigare raka sömmen, är nu vågig.
”One titch”, upprepar mannen, när jag säger att jag kommer bli sjösjuk om jag ska ha den här klänningen. Min vän pekar på ytterligare sneda och vinda partier.
”One titch.” Inte ens ett litet ”mam” klämmer han in.
Min vän kommer ut ur provhytten med sin ”klänning”. Även den ser ännu sämre ut. Men mannen kan ju inte tala med oss. Det kommer inga ”one titch” ens. Vi vet inte om vi ska skratta, gråta, skrika… Hon tittar på mig, efter att ha synat ”klänningen” en stund.
”Vad ska vi ge för det här?”
Vi kommer överens om att betala för den enda klänningen som faktiskt går att använda, trots att den inte är sydd så som vi bad om. Min vän lägger femhundra rupies på disken, ”det här är vad du får och vi kommer aldrig tillbaka”. Vi tar trapporna ner till garaget.
Så trist. Lite låg energi. Och ändå ett inslag av humor. ”Sen kommer vi skratta åt det här.”
Sen ja. Nu är det plan B och en massa nödlösningar som måste kicka in. För vi ska på fest. Imorgon.
Kanske låna den här.
Eller den här, som jag i panik köpte igår.
Eller så hittar jag något i morgon, som känns lite mer Mela. Just det! Jag har inga skor heller 🙂
Fredag. Ingen massage. Massören (den kvinnliga) hade cyklat omkull och skadat knät på väg till arbetet. Kunde inte stå upp. Arbetskamraterna höll som bäst på att ringa en bil, som kunde köra hem henne.
”If you come back tonight you can have Indian massage. Same price.”
Jag avböjde. Jag avböjde även lördagen. Andra planer.
Många tankar kring min halsknöl. Googlade. Pust. Det är verkligen en dålig idé, att googla. Fick lägga ner. Letade upp en favoritblogg. Läste på om smoothies. Vijji köpte hem allt jag ville ha. Skulle prompt hjälpa mig skala, skära, hacka, mixa. Blev en gröt. Ingen smoothie. Första skeden – gulp, blä – hur ska jag få i mig detta? Sen gick det lättare. Bara tanken att ”det stöttar sköldkörtelfunktionen” fick det att bli gott 🙂 På lördagsmorgonen mixade jag min egen drink. Då blev det inte så grötigt 🙂
Fick recept på tacokryddblandning av Karin. Receptet innehöll öl. Bara lite.
”Mamma!!! Vad gör du?!” sa Linnea, när jag halsade öl direkt ur flaskan 🙂
Linnea lagade kladdkaka under tiden.
Blev en härlig, vanlig svensk fredagskväll vid middagsbordet. Tacos.
”Det är bra, mamma.” Lång blick på mig. ”Vad då? Du får inte bättre betyg än så, när det inte finns någon guacamole till”, sa Björn.
Kladdkaka och glass.
Kollade på en film. Så gjorde även Trubbel.(Dålig bild, men det är Trubbel framför TV:n)
Efter en stund intog han en mer avslappnad pose.
Lördagens morgonpromenad. En fin fjäril. Märkte inte förrän Johan sa, att den ligger ju på rygg. Trodde den var död. När Johan vände den åt rätt håll flög den iväg 🙂
Minibananer i någons trädgård.
Karin och Tina tog mig på shoppingtur. Första stoppet var ”Mysore silk”. En färgsprakande, virvlande, omtumlande upplevelse. Tyger, tyger, tyger. Försäljare, försäljare, försäljare. Och några kunder 😉
Vi tittade på enfärgade silkestyger. I regnbågens alla färger. Samt alla skiftningar. Till slut bestämde jag mig för två gröna nyanser. Den ena ska lämnas till skräddare på söndag. Den andra får jag suga lite på 😉
Därefter åkte vi till ”Spring rythm”. Bara namnet. Smaka på det. Mmmm…. Det var motsatsen till den första butiken. Ganska liten butik, lugna färger, utvalda varor. Ett tryckeri precis bredvid, där de trycker alla tyger för hand. Där köpte jag en grön bordsduk, för det stod ”MELA – KÖP DENNA” på den ;). Sneglade på en matta i grönt. Tvekade. Och precis innan jag skulle betala ”Jag tar den här också.” Hepp! Mela kan köpa saker. För att hon gillar det. Känns fint. Här är duken.
Lunch på Café Noir i UB city. Den franska restaurangen hade inget bubbel, jo en flaska, som inte var kyld 😦 . Vi hoppade bubblet och drack vin i stället, till köttet och fisken. Gott!
Besökte sedan ”Good earth” (eller om den hette något annat?). Köpte värmeljus, ett grön ljushållare, sex kaffemuggar med trollsländor på.
Innan vi åkte hem for vi en sväng till Fabindia. Lite som Indiska. Kläder, porslin, kryddor, smycken, möbler….Jag köpte inget, för trött. Åker säkert dit en annan dag 🙂
Avslutade dagen med bubbel i Tinas trädgård. Skålade för dagen och för att jag sagt upp mig. Och ja, det känns fortfarande bra. Känner mig mer levande. Mer följer hjärtats röst. Mer varje dag är ett liv. Nu är det nu. Skål! Här är en av mina favorithundar i sin favoritställning 🙂
Middagen serverades klockan 18. Sen hade vi shopping-visning. För Johan, Linnea och Maja hade varit på Phoenix och shoppat loss.
Ny film till lördagskvällen. Såg halva för den är så lång. Kan rekommenderas.
Söndagens morgonpromenad. Skön luft.
Frulle i trädgården.
Medan andra sover sött 🙂
Sur på moskiterna. En mo-skit har bitit mig på kinden. Grrr….
Melas resa 
Senaste kommentarer