Du finns i varje andetag, Lilla Mela

Jag håller en nyckel i min hand. Med nyckeln låser jag upp ett stort rum i mitt hjärta. Ett rum fyllt av min stora längtan. Ett rum, som jag omedvetet bommade igen för länge, länge sedan och kastade bort nyckeln. Det var mitt sätt att överleva. Jag skapade mig en falsk fasad, en falsk mask, som jag byggde så noga, att jag trodde på den själv. Jag tog kontrollen och tappade bort livet i samma stund jag bommade igen rummet. När jag började bygga mitt liv på kontroll, om än diskret och väldigt omedvetet manipulativt, då rann sakta livet ur mig. Jag sprang, försökte vara glad och hinna än mer, för jag trodde det var så jag skulle få liv i mitt liv. Och när jag slog i hårt och kraftigt i backen den 14 augusti 2013 och ännu hårdare den 9 december 2013, då vände det. Hela jag skakades om. Det blev total kaos och kris. Och ur kaos och kris reser sig en ny ordning. Sakta, så sakta så jag märkte det inte. Nu. Märker. Jag.

Du måste älska dig själv för att kunna älska någon annan, sägs det. Det kan vara så, att det stämmer.

Kärlek. Vad är kärlek? Jag vet inte riktigt. Ett vackert ord?

Jag vet inte vad kärlek är. Kan det vara känslan av att jag är? Jag är ett med allt och alla? Jag är. Jag är och jag är ok med det. Jag är en av alla perfekt operfekta mänskliga människor. Och jag är ok med det. Jag måste inte bli omänskligt stark, duktig, glad, pigg, smart eller vän med precis varenda en. Jag är. Och det räcker. Jag är och härifrån utgår jag. Är det kärlek?

Featured image

Ser bilden framför mig, den som jag bygger upp i terapin. En plats där Lilla Mela ska få känna lugn och trygghet. Där Lilla Melas upprörda system ska få en plats för lugn. Känner värmen inom mig, då jag välkomnar lilla Mela. Märker tydligt skillnaden mot tidigare, då jag vände mig bort, så fort hon kom på tal. Minns hur jobbig jag tyckte Jojo var, när hon skulle dra fram den lilla patetiska ungen igen och igen. Vad fan, skit i henne, det är jag som behöver hjälp här. Den lilla ungen finns inte mer. Usch!

Bara det, att det gör hon. Lilla Mela lever i allra högsta grad inom mig. Hon finns i varje andetag. Hon lever med all sin längtan, all sin nyfikenhet, all sin…kärlek…?

Featured image

Jag ser för min inre blick Lilla Mela. Lilla Mela, hon leker och leker. Vinden rufsar om hennes toviga gyllengula hår. Jag ler.
– Får jag bada, frågar hon.
– Du får bada så mycket du vill.
Så Lilla Mela badar och badar. Som fisken i vattnet. Hon leker och leker. Och när hon går upp, så finns Jojo där. Jojo som blir tryggheten, som inte fanns då. Jojo sveper ett badlakan runt Lilla Melas späda kropp, sitter så en stund med Lilla Mela i famnen. Här finns all tid i världen. Det är inte bråttom. Jojo ska ingenstans. Det finns ingenting just nu, som är viktigare i hela världen. De äter varsin grillad korv med ketchup. Och när Lilla Mela tar mod till sig och frågar, frågar några av de där svåra frågorna, då svarar Jojo. För här finns inga förbjudna frågor, inga förbjudna känslor, inga förbjudna känslomässiga behov. Allt är ok. Lilla Mela är ok med hela sitt lilla jag.
– Lilla Mela, säger hon, du är viktig. Jag tar dig på allvar.
Lilla Mela litar på henne. Lilla Mela tittar henne djup in i ögonen, lägger huvudet lite på sned, lutar sig lite mot bröstet, andas ut.
– Det är inte ditt fel, Lilla Mela. Det är inte ditt fel, att din pappa dricker för mycket. Det är inte ditt fel, att de vuxna bråkar, att de skriker åt varandra. Det är inte ditt fel att de vuxna har nog med sina egna bekymmer, det är bara så här det är för dig. Det är inte ditt fel, att ingen vuxen i din närhet kan spegla dina känslor, bekräfta din längtan, ok:a din sorg och din rädsla. Det är inte ditt fel. Det är inte ditt ansvar. Du är liten. Du ska leka och leka. Du ska ge dig ut på äventyr och du ska ha en trygg famn att återvända till, när omvärlden känns hotfull. När du är ledsen ska du ha en vuxen som finns hos dig, tills dina tårar stillnar och du får en impuls att göra något annat. Nu har du inte det i tillräcklig utsträckning, så du hittar fiffiga strategier genom det som är din barndom. Jag tror på dig. Jag lyssnar på dig. Jag ser dig. Jag tror på din upplevelse. Lilla Mela, din upplevelse är att de vuxna sviker dig. Det är sant för dig. De gör det omedvetet. De gör det utifrån där de står. De gör precis så mycket de kan. Din upplevelse är att de sviker dig. All din längtan, alla dina gömda känslor, alla dina förbjudna tankar, all din rädsla, hela ditt kontrollbehov, hela ditt system av att twista till dina egna behov – vittnar om att du går miste om något. Lilla Mela. Du kommer att överleva. Du kommer att läka, att helas. Du kommer att hitta liv i ditt liv. Det är så här, som det blev för dig. Och nu, nu är tiden inne. Jag ska hjälpa dig, att låta Lilla Mela hitta sin plats. *

Lilla Mela somnar i famnen. Jojo sitter länge med den lilla ungen i famnen. Stryker henne över håret, över kinden. Här finns all tid i världen. Det är inte bråttom alls. När den lilla kroppen är helt avslappnad i sömnen lägger Jojo ner flickan på ett mjukt liggunderlag och lägger en sovsäck över henne. Jojo lägger in några vedträn i elden, som får fart. Med ena handen fortsätter hon att stryka Lilla Mela över kinden. Och Lilla Mela sover den djupa sömnen som man sover efter att ha badat och badat i den ljumma sjön. Solen går ner bakom trädtopparna. Snart sover båda två under bar himmel denna ljuva sommarnatt. Allt är lugnt. Allt är som det ska.

Nu, nu när Lilla Mela får plats inom mig, när jag välkomnar henne, håller henne nära mig, integrerar henne i mig, så spritter det plötsligt till inom mig…En längtan efter min mamma. Att vara henne nära. Bara tyst. Låta den mänskliga energin vibrera, utan att uttala något. Språket kan inte på något vis göra det som händer inom mig rättvisa. Jag behöver tystnad, för att höra. Jag behöver stillhet, för att märka signalerna. Jag håller bilden av mig och min mamma framför mina stängda ögon och helar Lilla Mela, läker. Jag låter Lilla Mela hitta en trygghet, hitta ett lugn, hon behöver inte vara rädd mer.

Jag märker det i kontakt med barnen, i kontakt med Johan. När Lilla Mela är mig nära, så blir de viktiga för mig, viktiga på riktigt. Då tror jag inte automatiskt att jag gjort något fel, när de inte mår bra eller att jag är helt fantastisk, när de är på topp. Då handlar det mer om dem, än om mig.  När min unge är så arg, så arg, för en till synes liten skitsak, då vet jag. Då vet jag, att för henne är detta ingen liten skitsak. Då frågar jag med en lugn röst, som speglar mitt genuina intresse:
– Det låter som att du har behov av… Och så fyller jag i det jag gissar mig till, att hon har behov av. Har du det?
– Jaa, säger hon med arg röst, samtidigt som ett lugn faller in över henne. Ja, det är inte kul när…
Och så kan vi prata vidare om hennes behov, vad som är viktigt för henne, vad hon behöver.

När en av mina ungar säger med mycket gnällig röst:

– Vi måste få godis. Det är ju påsk! Du kunde ju ha tänkt på det och tagit med lite påsksaker hit från Sverige.

Då går jag inte i försvar, utan jag försöker höra behovet bakom och så svarar jag:

– Det låter som traditioner är viktiga för dig? Och hon svarar på en utandning, att ja, traditioner är viktiga för mig.

Det är något annat. Något annat än min tidigare ilska:
– Du vet fan inte hur jävla bra du har det!

Och när den rösten kommer fram, då vet jag. Jag har vänt Lilla Mela ryggen. Lilla Mela är rädd och hela hennes överlevnadssystem går igång. Hon kämpar för att hålla kontrollen, för att inte låta rädslan ta över.
När Johan tystnar, går in i sin bubbla, då tänker jag inte, att han gör det för att tala om för mig, att jag har gjort något fel.
– Är du sur, eller???
Nej, när Lilla Mela finns välkomnad inom mig, då frågar jag:
– Du är tyst. Hur har du det?
Då vet jag, att det handlar inte så mycket om mig. Det handlar mer om dem. Och ibland. Ibland mäktar jag möta barnen eller Johan precis där. Ibland mäktar jag inte. Och det är ok. Jag är ok. Oavsett.

Jag trodde aldrig att jag behövde älska mig själv först, för det fanns inte på kartan, att jag kunde vara en person att älska. Nu vet jag. Jag behöver älska mig själv, för att kunna älska någon annan. Och ibland. Numer. Älskar. Jag. Mig. Själv. Ja, det händer. Ibland.

Du finns i varje andetag, i varje steg, som himlen bär en evighet. Tiden den står stilla när vi rör vid varann. Mitt hjärta det brinner, när kärlek vinner. En evighet, en kort sekund, när vi blir ett med tid och rum. Ett ögonblick, oändlighet, långt bortom allt i evighet.

Så är det för mig, att möta Lilla Mela med öppna armar. Den här låten berättar precis hur paradoxalt det är. Jag visste inte förrän idag, att den här låten handlar om att ge plats för barnet inom mig.

Med kärlek,

Mela

* Jag har själv hittat på orden som Jojo uttalar i texten.

Söndagsbrunch på Leela Palace

IMG_1913

Ser många kor på väg  till påskdagens söndagsbrunch på Leela Palace. En kobild till måste det ju bli då. Jag bara älskar dessa kor och deras självklara tillvaro mitt i alltihopa.

Tonåringarna ligger hemma i sina rum och grymtar. Knappt slagit upp ögonen, när det är dags för brunch. Hälften av barnaskaran får vi med oss i alla fall 🙂

IMG_1915

Bokningar och bekräftelser av bokningar till trots, så stämmer inte reservationen… Till slut får Johan nog och rycker in och styr upp ommöbleringen.

IMG_1925

Skulle nog ha tagit med mig STORA Krisväskan…blev bara den LILLA 😉

IMG_1926

Favoritfärgen på rosen…

IMG_1927

IMG_1942

När resten av sällskapet kommer, så stämmer det ändå inte med bokningen och efter diverse uppstyrningar, så får vi sitta inomhus i hyfsad luftkonditionering. Det är skönt, särskilt med tanke på ett par av sällskapets yngre medlemmar.

Bufféplock!

IMG_1944

IMG_1945

IMG_1946

Min efterrättstallrik. Det mesta var mumsigt värre. Creme brulee var en besvikelse…Men det fanns en massa annat gott.

IMG_1958

IMG_1959

En påskkyckling

IMG_1969

Glada flickor i bilen hem.

IMG_1992

Annorlunda påskafton

Annorlunda påskafton. Annorlunda är ett bra ord. I skolan använde jag det ofta, för att få elever att våga, att ta en risk: ”Det blir inte fel, det blir bara lite annorlunda. Och förmodligen sitter någon annan i klassrummet och tänker ‘vågar hen, så vågar jag’ ”. Många föräldrar (?!) har gillat uttrycket. Och jag med.

En annorlunda påskafton. Ca 35 grader ute. Vi befinner oss 800-900 mil hemifrån. Det luktar annorlunda. Det låter annorlunda. Det känns annorlunda. Det ser annorlunda ut. Det smakar annorlunda. Det ÄR annorlunda.

Långsam morgon. Långsam frukost. Maja och Linnea la patiens under tiden. Oj, vad jag gillar att höra deras engagemang i kortspelet!

IMG_1875

Kaffe och bok i sängen. Mariekex (smakar inte som hemma) till Trubbel. Allt enligt lördagens lunk. Han fick dock inte komma upp i sängen, så som han brukar hemma.
Träning sedan. På Palm Meadows club. Tillsammans med Ellen och Johan. Jag cyklade 2 mil. Skönt. Slog inga rekord, trots upplevelsen av att trampa på ordentligt. Nåja. Det var skönt. Solhälsningen på yogamattan hemma. Ah…

IMG_1877 IMG_1878

 

Diskussion med vår fina maid om gårdagens kvitto. När jag tyckte de få livsmedlen hon skulle handla verkade lite väl dyra (fast egentligen rör det sig inte om mycket pengar, ca 70 kronor, 700 rupier), så anade jag oråd och kontrollerade kvittot. Där fanns diverse varor, som inte stod på listan. ”Åh, jag sa ju åt honom att göra separata kvitton! Jag handlade lite godis till ungdomarna hemma.” Hon gav tillbaka 500 rupier.

Hon visade mig glas-skålar hon köpt, helt på eget bevåg, att ha soppa i. Fina i och för sig, men jag vill inte ha. Döm om min förvåning, när jag inser att jag ser henne i ögonen och säger, vänligt men bestämt: ”det var snällt av dig, att tänka på oss. Jag vill ändå att du lämnar tillbaka dem. Jag vill köpa mina egna skålar.” Det är annorlunda. Jag skulle, enligt gamla mönster ha tänkt:

”Äh, de kostar ju bara 30 kronor. Jag kan ju alltid ha glass eller nåt i dem. De är ju inte direkt fula i alla fall.” Och så hade jag hållit god min. Inte idag. Jo, det gnager lite i mig. Och det är så jävla skönt. Tack, för den övningen, kära maid.

Dags för lampköp. Fick med mig alla barn, även min tonårige son, som jag mest ser i vågrätt läge just nu. Och med fett hår. Var så nära att bryta mitt löfte idag, att inte påpeka, när han behöver duscha. Gick ett varv extra, andades, funderade och beslöt att hålla mitt löfte till honom. Köpte lampor. På finbutiken ”Ebony” i Lake View. Flickorna fick manikyr. Lunch och kaffe på favvisfiket ”Buzzinga”. Ingen sill. Ingen lax. Inget ägg. Inget lamm (ingen förlust 🙂 ). Ingen påsktårta. Inga påskägg. Och mysigt ändå. Skratt och prat med familjen. Gnabb mellan syskonen.

Linnea

IMG_1888

Ellen

IMG_1886

Maja

IMG_1884

Det tar fyrtio minuter att betala och paketera 3 stycken lampor. Försäljaren föreslår att jag ska be chauffören hämta lamporna.

IMG_1891

Tappra selfie-försök

IMG_1893

Cappuccino i värmen – mums!

IMG_1894

IMG_1895

Dålig bild… Chauffören och lampförsäljarens hantlangare småpratar efter att ha burit lampor, alltmedan vi myser på fiket…

IMG_1897
Väl hemma, en Trubbelprommis med Johan. Gjorde ett nytt försök med uttunningssaxen på Trubbel sen. Borstade. Klippte. Hittade två sår. Klippte rent. Tvättade. Bannade hundens tunga, som når överallt. Jäklar vad den är lång. Jäklar vad Trubbel är vig, när det behövs. La på handsprit, satsumasdoft, med förhoppningen att det är för äckligt att slicka. Nej, det hjälpte inte. Mina höga ”sch” hjälper dock.

Nyprommenerad, nytrimmad, nylekt vilar han ut på det svala golvet.

IMG_1898

Avslutar dagen med att titta på ”Tjockare än vatten” med flickorna.

Innan läggdags bär Johan ut den här fina, som satt på vår vardagsrumsgardin.

IMG_1900

Ja, det var en annorlunda påskafton. Ja, det var en mycket fin dag. Glädje och tacksamhet i hjärtat.