Tio procents risk för cancer, sa han…

Absurt, tänker jag, när jag några timmar senare ligger i badkaret med hett vatten upp till halsen. Det doftar av Arnikaolja. Jag är både påfylld och dränerad samtidigt, efter milspåret med en god vän. Och Trubbel. Trubbel, som är både skotträdd och åskrädd och råkar ut för båda två mitt under milen och blir enormt stressad. Min arm blir en meter längre den här promenaden.

Absurt. Ja.
Tidigare på dagen ringer läkaren från endokrinkirugen på Karolinska universitetssjukhuset, när jag storhandlar på Coop.
– Oj, det var ett långt namn, skojar jag, när han presenterat sig och jag letar upp en plats utan kunder, där jag kan tala ostört.
Han berättar om provsvaren. Att jag måste göra ytterligare en biopsi. Nu säger han inte:
– Så klart är det upp till dig att ta bort knölen och halva sköldkörteln.
Nej. Nu säger han:
– Vi vill ta bort den här knölen så fort som möjligt. Och vi vill göra diagnosen så god som möjligt, så vi vet om vi ska ta hela sköldkörteln eller bara halva.
Och så berättar han. Om biopsi. Om risker. Om läkartid. Om operation. Om efter operation. När samtalet går mot sitt slut säger jag:
– Vad var det nu du sa om provsvaren? Jag minns inte.
– Jo, du har en tumör. Vi läkare säger tumör om alla knölar, farliga, som ofarliga. Med största sannolikhet är din knöl ofarlig. De provsvar som den här biopsin ger, ger inte tydliga svar. Det är tio procents risk att det rör sig om cancer. Det kan vi bara veta, när vi opererar bort knölen och analyserar den. Och du har ju en liten knöl även på vänster sida. Så vi behöver försäkra oss om, ifall vi ska ta bort även den.
Så jag berättar om mitt läge. Dels att knölen växer och att det stjäl energi från mig. Dels att jag är återinflyttad till Sverige och utförsäkrad. Och arbetslös. Kan jag få operationen så snart det går? Vem vill anställa nån som ska opereras och vara sjukskriven två till fem veckor? Och just det! Jag är väldigt rädd för biopsin. Jag berättar kort om de dramatiska stunderna med oförstående läkare, som bara vill göra sitt jobb så jävla snabbt som möjligt.
– Jag förstår. Det är tufft. Jag skriver om din rädsla på remissen till röntgen/biopsin. Och du? Vi ska ta hand om dig. Om ett halvår är det här sannolikt ett minne och du lever vidare som vanligt.

Berättar för Johan om samtalet där vi strålar samman vid frukten och två tårar trillar. En snabb kram. Så handlar vi vidare. Mat till campingturen handlar vi. Dividerar hit och dit om vad vi behöver och hur mycket. Livet rullar på.

Bara måste få det ur mig. Berättar så på chatten för några om infon jag fått.
”10% risk att det är cancer i min halsknöl. Ytterligare en biopsi och sedan operation inom sex veckor.”

Berättar för vännen i milspåret alltmedan Trubbel nosar ivrigt överallt. Livet rullar på.

Berättar för barnen vid middagen. Lite oro, som strax stillar sig. Livet rullar på.

Så, i badet. Absurt, tänker jag, att ha ett sådant läkarsamtal på Coop. Absurt att ena stunden ta emot info om provsvar och operation och andra stunden handla, som om ingenting har hänt. Så sticker en tanke iväg. Och då får även nästa fart. De båda öppnar så dörren till ett race av tankar.

Jaha, typiskt, att jag ska bli sjuk och dö nu. Nu när jag äntligen hittat en trygg plats inom mig. Men, var lite positiv Mela, vad bra att du hann hitta tryggheten och uppleva den innan du dör. Men vad fan, ska jag dö nu? Nu när jag verkligen vill leva? Då kunde jag lika gärna ha dött, när jag ville dö. Men du? Ville du verkligen dö? Ja, jo…eller kanske inte…det var nog ”bara” ett megabakvänt sätt att be om hjälp…Så svårt var det att be om hjälp. Och nu? Vill du dö nu? Nej, för fan, jag vill leva. Jag har ju min plats på jorden alltmer. Jag får allt större förmåga att lyssna inåt, att gå min egen väg, att leva med tillit. Så…när lever du? När lever jag?

Nu lever jag. Nu. Lever. Jag.

Nu lever jag. Tio procents risk för cancer, sa han. Jag lever med nittio procents chans, att leva vidare mitt liv med en sköldkörtel mindre och levaxin varje dag. Nu. Nu. Och nu lever jag.

Jag lever nu. Och jag lever alltmer inifrån och ut, alltmer trygg med min plats på jorden. Jag lever med alltmer tillit till livet. Livet bär, sa jag många gånger till oroliga elever, lita på att livet bär, på det ena eller det andra sättet, inte alltid så som du vill, och det bär, livet bär.

Det gäller även dig, Mela. Med alla dina känslor, dina tankar, dina gränser, din nyfikenhet, din livsglädje, din sorgsenhet och din melankoli. Lilla Mela lever i stora Mela. Hand i hand. Nära. Nu. Ju. Punkt.

NU – nu är det liv – allt annat är bara tankar på liv

Hej livet! Jag är här nu!

Låter kanske klämkäckt och lätt och enkelt och lyckligt? Och så levde hon lycklig i alla sina dagar… Och jag tänker det inte så. Nej, inte alls så faktiskt. Tänker mer – leva här och nu, i glädje och sorg, ilska, rädsla, sensualitet, passion. Leva livet så som det är. Utan mina filter. Utan min rädsla. Utan mina överlevnadsmönster ständigt påslagna. Leva livet så skiftande som det faktiskt är.
Bara. Leva. Liksom.

Mr Golden-retriever-här-och-nu. Vad gör man annars när en vattenpöl uppenbarar sig? Här och nu?

Hej livet! Jag är här nu!

Med livet följer sådant som skrämmer. Så ovan att leva ”på riktigt”, utan min mask, visa mig, visa mig oavsett – det skrämmer. Skrämmer, att liksom visa mig naken. Triggar igång mitt gamla överlevnadssystem. Rustningen på! Hinner inte blinka förrän den sitter på plats. Och det jag mäktar är att lägga märke till den och backa undan lite. Det är gott. Det är gott nog.

Hej livet! Jag är här nu!

Och jag orkar inte stanna så länge i nuet. Det stjäl min kraft, jag är så ovan, har levt i dåtid ömsom framtid så länge. Plötsligt faller jag in i det omedvetna, rutinmässiga existerandet, som har väldigt lite med liv att göra.

Hej livet! Jag är här nu!

Jag vågar vara med det som är. Jag vågar dra mig tillbaka till det som är, när jag tappar kontakten och försvinner in i omvärldens tempo. Jag vågar dra mig tillbaka till det som är, när jag märker att jag gått över i det omedvetna sättet att finnas. Jag vågar och vill. För jag vill ha liv.

Hej livet! Jag är här nu!

Känslokaoset hejdar sig, när jag tittar på mig själv lite utifrån, betraktar mig själv. Och när jag ser mig omkring. Sätter ord på det jag ser, som genom en kamera. Känner i kroppen vad det är som känns, vilka tankar jag har i skallen. Eller tvärtom. Tänker på vad det är jag tänker på. Känner efter kroppens reaktion.

Hej livet! Jag är här nu!

Just det. Livet är det som är NU. Bara NU är det liv. Allt annat är tankar om liv, som varit eller liv som kommer att bli. Ser mig om. Låter sinnena vara som en kamera. Vad ser jag just nu? Vad hör jag just nu? Vad känner jag just nu? Vad smakar det just nu? Vad doftar det just nu?

Hej livet! Jag är här nu!

Kära livet, ta mig, håll mig, stanna hos mig. Nu och nu och nu. Varsamt. Sakta. Så att jag hinner med. Så att jag inte bara fortsätter att rusa på. Finns inget klämkäckt alls här, tänker jag. Bara en människa. Ännu en människa av alla människor, som äntligen har stunder då hon tar sig själv på allvar och samtidigt inser att hon bara är en enda av alla små droppar i havet. En enda liten människa, som sätter sin gräns, lyssnar inåt och försöker ta ansvar inifrån och ut, ganska taffligt och frånstötande kan tyckas – är ju så ruskigt ovan. Med den stora skräcken och den starka smärtan det ibland innebär. Och ändå. Hon gör det. Och det levererar.

Livet levererar. Livet levererar liv, när jag är här och nu. Nu. Nu. Nu. Som en våg. Det är liv.

Hennes ord är en vacker gåva

– Låg risk och jag tycker ändå du ska göra en ny biopsi, säger dr Björn, när han tittar på min växande strumaknöl på halsen. Jag säger först nej, jag vill inte. Drar mig undan. Tänker. Blotta strupen igen och låta en indisk påflugen läkare sticka en nål i halsen? Minns med fasa Don’t panic. Men…tänk om? Tänk om förändringar finns i den växande knölen. Jag behöver fundera några dagar. Sedan bokas läkartid. Med ett värnande av mig själv, där jag ok:ar obehaget och rädslan, inte skrattar bort, går jag dit.

Läkarkontrollen kommer mitt ibland allt annat. Mitt i familjens kaos kommer läkarkontrollen som ett på sätt och vis skönt avbrott.

Familjens kaos… Läget blev akut. Så akut. Så väldigt akut.
– Johan, vår familj har råkat ut för en själslig bilolycka, hittar jag till slut orden. Orden, som för ett litet tag leder till kontakt.

Familjen för en gångs skull på prio ett. Blod, svett och tårar. En utdragen kamp varvas med ok:ande. Familjen har det tungt – håller du med? Jo, varje unge håller med och sätter sina egna ord på det. I ok:andet kommer en utandning. Vid ett familjemöte med ett gäng sargade själar uttalar jag orden:

– Jag tänker att jag som mamma vill kliva in här och säga nej. Ni har kämpat och kämpat. Skolan här har inte tagit sitt vuxenansvar i det som ni har behövt stöd i. Vackra ord och fina åtgärdsplaner räcker inte. Skolan behöver agera också, leda och informera, vara en trygg plats att andas på, att lära på. Jag har tappat min tillit till Stonehill. De brister i ansvar och i organisation. Alla skyller på alla. Jag vill säga nej till fortsatta studier på Stonehill för de av er som behöver det.

Ryggar som rätas, i ögonen tänds hopp. Jag fortsätter:

– Ni går inte till skolan som det är just nu. Och ni får ingen vila hemma, när ni känner pressen av allt ni missar och hur ska jag orka ta mig tillbaka nu? Ska vi skita i det här? Vi har verkligen givit allt och lite till i det här äventyret. Det känns som att vi behöver dra oss tillbaka. Vila. När vilade vi senast? På Sri Lanka blev det så tydligt för mig hur otroligt lite vila det har varit för oss de senaste tre åren.

Vi suger på tanken ett par dagar. Samtalar. Stöter och blöter. Kollar upp vilka möjligheter som finns. Landar med Dr Björns stöd i beslutet. Nu vill vi backa undan. Efter ytterligare ett par dagar mejlar jag informationen till skolan och plötsligt blir beslutet verklighet. Vi har tagit barnen ur skolan och har tillit till att det kommer att ordna sig.

En enorm lättnad varvas med sorg och en viss oro. Jag ger plats för de känslor som vill finnas. Jag uppmanar barnen att göra detsamma.

– Och jag märker att jag har svårt att orka. Det betyder inte att jag försvinner från er. Det betyder att jag behöver söka stöd och samla kraft. Det behöver vara ok för var och en i familjen att inte riktigt orka. För dig och dig och dig och dig och dig. Och mig.

Så. Vi har fattat ett beslut. Vi guppar runt i efterdyningarna av det enorma kaoset vi upplevde förra veckan. Och vi är lite mer sammansvetsade ändå. Det där som en sådan här resa tvingar en familj till. Det går inte att låta bli alla de där svåra samtalen. Vi har blivit tvungna att face:a allt det där vi kunnat parera i vårt vanliga ekorrhjul. Och när ett av mina barn säger:

– Jag ångrar inte den här resan hur jobbig den än har varit. Jag har lärt mig så mycket om mig själv. Nu vet jag lite mer om vad jag behöver lära mig för att våga leva, våga visa mer av mig.

Hennes ord är en vacker gåva. Den landar som en varmröd känsla i magen. Och jag känner precis likadant.

Och på Colombia Asia, det nya sjukhuset fem minuter från vårt hem, värnar jag mig själv genom att berätta hur jag har det och vad jag behöver.
– Det här är verkligen obehagligt för mig och jag behöver att du tar det lugnt och informerar mig om vad du gör, säger jag när läkaren, som ska sticka två nålar i min hals, kommer in.

Det här är något annat. Något annat än hur jag vanligtvis fungerar. Då jag ”bara biter ihop och gör det”.
En av läkarna säger efteråt, där jag ligger darrandes i kroppen med tårar rinnande längs tinningarna:
– Ta den tid du behöver.

Och jag tror henne. Det är något i hennes blick, hennes ansiktsuttryck, hennes energi. Hon menar det. Så, jag tar den tid jag behöver. Reser mig sedan och hoppas, hoppas att inte provsvaren kommer med farliga besked. Tacksam över att den här situationen inte ger mig ytterligare ett trauma.

Och jag inser, när jag lyssnar på barnen, när jag tittar på barnen – läget är ännu akut. Beslutet att hoppa av tåget kom med en tillfällig lättnad. Därefter drar kaoset igång igen. Alla barn går i sina egna känslotillstånd. Och jag själv orkar inte riktigt. Jag orkar inte riktigt klara av. Jag mejlar Dr Björn – läget är ganska akut och beskriver kort. Bollen landar tillbaka hos mig. Jag tar ny sats  – jag är rädd att detta tar kål på oss. Ett halvt dygn senare får jag svar. Ok, jag ringer Johan imorgon och stämmer av med honom.

Så, när han äntligen hör mig släpper jag taget och går in i mig själv. Och med det kommer? Så klart – med  dunder och brak kollapsar jag rakt in i gamla system och min inre kritiker hittar nya krafter.

Spindel och valsafari

Totalt stresspåslag klockan fem imorse. Upptäcker DEN SPINDELN i mitt sovrum. Bevakar noga Johan, när han ska rädda mig. 

-Vad gör du? Döda den, ropar jag och ser hur galet snabb spindeln är. Snabb. Och stor. Och nej, jag tog inget kort, för jag vill inte ha den i min telefon. 

-Döda den bara!

Johan föser försiktigt spindeln ut ur rummet och petar den över altanräcket. Jag bara gapar. 

– Den var så fin, svarar Johan. 

En av hotellets anställda fixar frukost åt oss, trots den tidiga timmen och sen åker vi på delfin- och valsafari. Åh, vad härligt, att se delfinerna hoppa och tumla runt. Hur många som helst. Vi såg också kaskelotter och blåval. Och nåt mer. Mäktiga djur. Och svåra att fånga på bild. Flygfiskarna var också svårfotade, men så häftiga. Så jag gav upp det och fotade människorna i stället. 

Ellen, Björn (jäklar vad han växer nu) och Johan

Mela, Linnea och Maja

  

Ytterligare en båt. Vi var inte lika många på vår.

  

Stjärten på en val. Det var mäktigt

  

Ganska kraftiga vågor. Jag får rycka in som handhållare till en lite rädd unge.

  

Maja mår lite illa, men piggar på sig efter en banan och en liten superpowernap

  

Mela och Maja

  

När båten styr hemåt efter två timmar blir Linnea trött.

  

Ellen trött och lillebror Björn

  

Det är en dålig idé av ac:n att lägga av på väg hem.

 

Och ur bröstet hörs ett dovt ”grrrr”

Efter en lugn och skön eftermiddag blir läggningen utdragen. Först en timme efter sovdags för min yngsta dotter får jag klarhet i vad som händer. Och det drar fram lejoninnan i mig.

Middagen är klar, när mina fyra barn kommer hem från skolan och den långa hemresan på en dryg timme. Vi äter och pratar. Bestämmer oss att pyssla, medan jag läser ut vår högläsningsbok.

När det är dags att krypa i säng påbörjar vi nästa bok. Vi har längtat. Den förra var lite långtråkig och ändå. Vi ville veta hur det skulle gå.

Lite senare drar ett ”skoj-allvar” bråk igång mellan Linnea och Maja. Jag uppfattar något och kan inte sätta fingret på vad det är. När syskongnabbet inte avtar blir jag sur och hugger till: ”och jag blir arg när ni inte kan lugna er och somna någon gång”. Stämningen blir tryckt. ”Alltså, jag måste ju kunna säga ifrån?” tänker jag. ”Men…blev de rädda för mig? Vad hände?” Ansiktsuttrycken är svåra att tolka.

Plötsligt går min yngsta sin väg utan ett ord. Kommer tillbaka med ännu ett svårtolkat uttryck i ansiktet? ”Vad händer?” tänker jag.
”Får jag prata med dig? Ensam?”

Vi sätter oss bredvid varandra i soffan. Linnea är spänd. Jag väntar.
”Jo, alltså idag. Jag var lite ledsen. Och då…då tog Ms P ut mig utanför klassrummet… Och så frågade hon mig hur gammal jag var…Och om jag brukade gråta så här i min skola i Sverige…och om jag kunde se att ingen annan gråter så där som jag gör…att jag är för stor för det…”
”Hur kändes det för dig, när hon sa så?”
”Alltså…om jag blir ledsen en gång till då blir nog hon arg på mig…”

Jag sitter tyst. Stum till en början. Ilska bubblar upp. Knuten i magen gör sig påmind. Känner mig så ledsen över dessa dumma vuxna.

”Linnea, hon har fel. Jag tycker hon har helt fel. Om jag hade en ledsen elev, då hade jag sagt ‘gråt tills du är klar. Vill du sitta hos mig en stund? Eller hur vill du göra?’ Jag tycker Ms P utnyttjar sin position som lärare och som vuxen, för att trycka till dig. Och jag gissar att hon gör det, för att hon inte står ut med att du gråter, för det väcker något hos henne, som gör att hon inte kan hantera situationen…förstår du?”
Nickande svar.

”Hon har fel. Hon gör fel, Linnea.”
”Min gamla fröken E skulle aldrig göra så. Hon säger att man får gråta. Och där, i Sverige, där kan barnen säga till om någon gör något fel, men inte här, för ‘då är man inte snäll'”.
Min kloka, fina, sårade, kränkta dotter…
”Åh, jag blir både ledsen och arg, Linnea…”
Ett svårtolkat uttryck dyker upp igen.
”Linnea…jag blir ledsen och arg. OCH jag vill att du ska berätta för mig. Jag tar hand om mina känslor. Jag vill inte att du en annan gång ska tänka ”‘jag berättar inte för mamma, för jag vill inte göra henne ledsen och arg’. Jag VILL att du ska berätta. Och jag vill ta hand om mina känslor. Det behöver inte du göra.”
Avslappning i flick-kroppen, jag är på rätt spår.

Samtalet snurrar vidare. Det är sent. Jag frågar henne om hon vill säga eller fråga något mer, innan vi sover.
”Ja…Ms C (resursläraren) sa till mig ‘ser du de där barnen?’ och så pekade hon på 3-4-åringarna. ‘De gråter inte.’ ”

Vi kramas. Jag håller min flicka. Känner min rädsla nafsa mig i nacken. Slafs, slafs. Det gör ont. Det smärtar. Lejoninnan vaknar. Rädslan backar lite. Lejoninnan rör huvudet från sida till sida, ilsket, rytandes. Rädslan tonar bort.

”Linnea, vi gråter, när vi behöver – ok? Kroppen skrattar, när den är glad, gråter, när den är ledsen. Det är inte fel att gråta. Det är inget fel på dig.”

Jag lägger handen på hennes hjärta.
”Linnea, det du känner här inne, det ska du lita på. Det är sant för dig. Det kanske inte är sant för Ms P och Ms C, men det spelar ingen roll. Jag vill att du ska lita på det du känner.”

Linnea lägger huvudet mot mig.
”Jag hör ditt hjärta slå, mamma.”
”Det slår för dig, gumman. Det slår för dig.”

”Är det nåt mer du vill berätta? Säga…? Fråga…?” Jag anar en fråga, som inte riktigt vill komma ut. Jag väntar.
Och väntar.

”Jo, imorgon…alla andra tycker det är så kul, när det är världsbokdagen och det händer en massa saker och man ska klä ut sig och så. Men det tycker inte jag. Jag tycker inte om att inte veta vad som ska hända eller vad jag ska göra…får jag vara hemma och vila imorgon..?
”Såklart att du inte tycker om det, Linnea. Jag fattar. Du är inte trygg där ännu. Är man inte trygg, så är man rädd att göra fel. Jag fattar att du tycker det är jobbigt. Och jag låter dig sova imorgon. Jag tror du behöver det.”

Lejoninnan går till vila. Håller ett vakande öga på sina ungar. Samlar kraft. Och ur bröstet hörs ett dovt ”grrrr”.

Bilder från igår och idag

Maja ser en skylt med ”Eriksson”, utbrister: ”Där kan Danne jobba och så kan Alice gå på Stonehill!”

 

På väg till sen middag efter ytterligare en kaoskväll, finner vi klubben smyckad inför bröllopsmottagning. Måste ju bara fotografera.

Och här är brudparet 🙂

På väg till förmiddagsfika

Fina träningscykeln

Och utsikten

Håller ett öga på de badande tu. Här byter de pool och kollar läget på de motionerande föräldrarna 🙂

Motion = medicin för en trött själ. Efter trettio minuter cykel för mig och jag vet inte vad för Johan, så är vi så här glada:

Och, när det är dags att gå hem, så får vi leta länge efter flickorna. Hittar deras kläder, avbajsade vid inomhuspoolen. Hinner bli lite rädd. Tittar genom alla pooler. Inser att inga flickor ligger på botten. Lugnar mig. Har de gått hem? En fransk kvinna frågar vad jag letar efter. Nej, hon har inte sett dem. Efter ytterligare en stund: ”Har du letat där uppe? Där brukar barnen gilla att vara.” ”Nej, hur kommer jag dit?” Jorå. På långt avstånd kunde jag avgöra på deras porlande skratt, innan jag ens såg dem – där är de. Behöver jag beskriva lättnaden?

Bilder från onsdagsmorgonen

Linnea sopar. Indian style.

Morgonkaffe efter att ha följt barnen till bussen och gått en hundpromenad.

Som om de aldrig gjort annat…

Fyra Wickbomsungar klev på buss nr 16 mot Stonehill International School klockan 6:20 på tisdagsmorgonen. Kände mig hyfsat trygg. Och ändå. Där for de iväg. Min skatt i livet. Och kvar stod jag och Johan. Så trygg och spänd. Var jag. Samtidigt.

Dagen bjöd på ny utmaning för Mela. Inhandling av fler nödvändiga städpryttlar. Och inköp av livsmedel till två dagar. Färden gick till Hyper City. Välkänt 😉 . Var ju mitt tredje besök. Ny bil. Ny maid. Ny chaufför. Toyota. Vijji. Viktor. Alltså bara en sån sak. Maid och chaufför. Inser nu när jag sitter här, att det var en jäklans utmaning. Egentligen.

Jo. Stressen kom. Johan råkade ringa, när det var som värst. Då stod där fyra försäljande indier runt mig och demonstrerade täcken. Och Vijji pratade ömsom med mig, ömsom med försäljarna. Det enda jag hörde var ”Bla bla bla, mam?” Plus Johan i luren. Jo. Han hörde min frustration. Tyvärr. Eller inte. Jag vet inte.

Letade. Letade i minnet. Hur gör jag nu då? När paniken kommer? För att inte rusa vidare, fortsätta kampen, jobba mot? Andas. Just det. Det var något med…djupandningen. Just det. Jag andas knappt. Djupandas….aaaaah….Följ med.

Du behöver inte le. Inte vara till lags. Inte täcka någon annans behov. Just det…Du får vara trött. Du får backa. Du får säga nej. Du får. Fina Mela. Släpp kampen. Flyt med. Även i obehaget. Vad var det Helena skrev? ”Du har smärtan. Du är inte smärtan.” Är inte. Smärtan. Jag känner den. Jag är den inte.

Jojos ord på chatten. ”Hitta marken. Stå på jorden och andas, så gott du kan. Du behöver bara ta ett steg i taget i den nya myllan. Jag tror på dig.” Just det. Någon tror på mig. Mitt i allt nytt. Med min jäkla utmattning. Med mina jäkla mönster, som inte funkar längre. Så tror någon på mig. Någon som vet. Hur förbannat jävligt det kan vara. Att vända hela skeppet. Just det. Jag är ok. Mitt bland alla indier. Och jag vill ha kontrollen kring min gräns. Så tack. Men nej tack. Inte den. Och inte den. Nej tack. Den? Ja tack. Den vill jag ha. Punkt. Nej, inget påslakan. Nej tack. Nu går vi vidare. Hej då. Och just då kom tanken. Kan det ens finnas ett bättre ställe att öva min gräns på? Ja, kanske. Jag vet inte. I alla fall, fick jag mark igen. Och kom vidare. Jag hann med. Jag hann stoppa och hitta lugnet innan det gick för långt. Jag han bli medveten. Jag hann agera. Så tacksam.

Jag gjorde det utan mitt ständiga leende. Jag gjorde det utan oro i magen. Jag gjorde det lite mer utifrån nya mönster och system.

Och när klockan blev 16 tog jag hunden och gick den lilla biten till bussen. Strax hoppade fyra Wickbomsungar ut. Såg lite varma ut, lite trötta. Och väldigt avslappnade. Tjejerna försvann iväg. Björn och jag tog sällskap. Det var som om de aldrig hade gjort något annat. Än att ta bussen till och från skolan. I Indien.

De kom till hemmahuset. Där Vijji mötte dem leende. Med middagsmaten nästan färdig. Småpratade med henne. Som om de aldrig gjort annat. Än att komma hem till maiden. Som har middagsmaten nästan färdig. I Indien.

Senare på kvällen. Gjordes läxorna vid köksbordet. Maja och Linnea läste på engelska. Som om de aldrig gjort något annat. Än läst läxor på engelska. I Indien.

Och nu. När natten kommer. Första natten i huset. Det som ska bli hemmahuset. Nya ljud. Nya dofter. Annorlunda. Jo. Stark oro i magen. Rädsla? Spänning? Skamattack på ingång? Väntan på att något barn ska komma tassande? Tårar som vill ut. Så. Jag känner oron. Jag är inte oron. Och någon tror på mig. Några tror på mig. Jag tror på mig. Och. Jag. Är. Inte. Smärtan. Eller. Oron. Punkt.

En bedjande hand, som berör

Jag ser dem. Jo. Jag gör ju det. Jag bara låtsas. Att jag inte gör det.

Dessa smutsiga människor. Som står utanför bilfönstret. Knackar försiktigt på rutan. Om och om igen. En kvinna med ett spädbarn i armarna. En sandig nappflaska. Med handen framsträckt. Bedjande. Drar handen mot munnen. Som en gest ”jag behöver äta”. En liten pojke. Kanske fem år? Smutsiga, trasiga kläder. Räcker fram handen. En smutsig, liten, mager hand.

Jo. Jag ser dem. Jag bara låtsas. Att jag inte ser dem. Jag märker. Att de andra i bilen. Också ser. De bara låtsas. Att de inte ser. Och när bilkön äntligen rör sig. Då går min andning sakta igång igen. Och. Jag vet inte. Vad detta gör med mig. Det är svårt. Att låtsas. Inte se. Det är svårt. Att låtsas inte se tillsammans. De berör mig. Djupt. Dessa människor. Det vet jag.