Det är det här som fattas henne

Tok omöjligt att somna, trots många nätters riktigt god sömn. Kroppen spänd och tankarna oroliga. Omöjlighetstankar. Katastroftankar. Så där som det kan vara på natten.

Min son for till Himalaya vid 3:45 imorse. Ryggsäcken packad och klar för vandring och klättring under åtta dygn.
Här tog många katastrofer plats i tanken. Så där som det kan göra på natten.

Vårt samtal kring vårt vara eller icke vara i Indien igår. Johan vill bli kvar. Jag åker till Sverige med barnen och hunden. Eller hur ska vi göra?
Här tog många katastrofer plats i tanken. Så där som det kan göra på natten.

Jag läser och läser, bara för att upptäcka att jag inte minns en rad de senaste tre sidorna. Lägger undan boken. Lyssnar på rogivande musik. Spellistan kallar jag Riktigt Rogivande Musik. Till slut får jag ca fyra timmars god sömn.

Och jag kämpar. Korta, korta stunder leker jag lite. Testar att luta mig lite, bara på lek. Lutar sakta huvudet mot någons axel. Provar bara att luta mig. Bäras en liten stund, inte gå helt ensam. Bara för att märka skräcken. Andningen stryps till. Käkarna sluts hårt, hårt. En hård knut i magen. Kroppen full av motstånd och lust att springa åt motsatt håll.

Och jag inser. Det här kommer med info till mig. Det ligger något här.

Tänker att, det är här hon kommer in, lilla Mela. Det är det här som fattas henne. Det är det här som är så djupt fruset. Att sträcka ut. Att ta emot. Att vara förvissad om att någon kommer att ta emot. Att inte vara ensam och skamsen.

Så. Det ligger något här. Jag fattar det, när jag testar, leker, provar. Jag gör det medvetet, det blir så på riktigt, trots lekfullheten och jag lyssnar efter reaktionen. Utan förväntan åt något håll lyssnar jag. Ok:ar bara det som sker. Jag blir rädd och skräckslagen, när jag ska sträcka ut, när jag ska luta mig, när jag ska låta någon annan stötta mig.

Och efteråt, när jag återvänder till leken i tanken, då bubblar sorgen upp. Jag är inte hel. Jag är trasig. Och när jag erkänner det inför mig själv händer ytterligare en sak. Precis nu, händer det. Jag är rädd att någon ska känna sig anklagad av mina ord om trasighet. Så jag vill, enligt gamla mönster, ta hand om din reaktion. Jag vill inte låta dig ta ditt ansvar. Det vill jag göra. Och det vill jag ju inte. Inte egentligen.

Så. Min upplevelse är, att jag inte är hel. Om jag inte är hel, så är jag trasig. Så är min upplevelse, när jag lyssnar inåt och tillåter mig känna det som faktiskt känns, när jag tittar på hur jag faktiskt fungerar här och nu. Mitt liv är mitt ansvar.
Om du läser det här och upplever något, så är det du, ditt val och ditt ansvar. Precis som jag vill ha rätt till min upplevelse, ger jag dig rätt till din upplevelse. Jag vill inte hålla fast i livet, kontrollera livet, så jag släpper reaktioner och upplevelser fria.

Jag är trasig. Jag fungerar inte som en hel människa. Det vill jag göra. Jag rör mig mot det, att uppleva mig mer hel. Jag gör det på mitt sätt, i min takt och med mina egna upplevelser. Jag gör det med handen på dörrhandtaget till mitt inre. Den dörren bestämmer jag över. Den är min.