Det kanske inte är så konstigt alls?

Gamla mönster kickar in. Jag sugs ner i kletet av min inre kritikers hårda ord. Trodde åter, att jag inte skulle hamna här. Igen. Stöts runt. Slår i hårt. Ler utåt, men. Det här är inte kul. Nära till tårar. Letar efter Jojos röst och allt vi jobbat med i terapin. Jag har verktygen. De är bara så svåra att hitta när jag närmar mig botten. Värnar så lilla Mela. Får fatt i. Andas. Mela – du är ok. Du är ok när du presterar och när du inte presterar. Du får finnas. Oavsett. Känner efter. Vad rör sig i skallen? Vad händer i kroppen? Är mina tankar tolkningar som min inre kritiker gör eller bygger de på nån slags sanning?

Timanställning på 100% augusti ut och sedan efter behov. Uppdraget är att finnas där med mig själv, stötta ordinarie personal, som är kort om folk. Min inre stress gör sig tydlig för mig. Svårt för mig att inte ha fullt ansvar och driva på, utan endast följa med, finnas. Jag är van, van att leverera. Både hemma och på jobbet. Planera, genomföra, avsluta. Många bollar på samma gång går in i varandra och avlöser varandra. Aldrig vila. Aldrig viloläge. Alltid på g nånstans. Aldrig nöjd med min insats och utan förmåga att ta in goda ord. Med en viss förskjutning numera av perspektivet som medvetenheten kommer med. Medvetenheten, som också ger mig mod att ställa frågan som blottar sårbarheten hos mig: ”Så…vill ni att jag kommer tillbaka på måndag?” Och när svaret blir ”Ja, jättegärna!” med ett stort, varmt leende lägger jag orden och energin de uttalas med i min tänkta skål och tuggar lite sakta. Jo, de verkar nöjda. Är jag nöjd? Vill jag komma tillbaka? Ja, jo, det vill jag.

”Bli aldrig missbrukare”, säger jag till familjen vid middagen efter dag 2. Personalen kämpar i motvind för alla dessa sjuka människor. Jag är glad och överraskad över stödet som finns för sjuka människor. Och jag är påverkad.
Påverkad av hur många de sjuka är.
Påverkad av hur svårt de har.
Påverkad av att gränsen till var missbruk ”börjar” är hårfin.
Påverkad av hur en del tycks ha givit upp.
Påverkad av hur några ljuger och vägrar ta sitt ansvar, ständigt i händerna på missbrukets makt och kontroll.
Påverkad av hur en del kommit upp ur skiten och börjat vandra en nykter och drogfri väg.
Påverkad av någras medvetenhet om vem som har ansvaret för det egna livet.
Påverkad av någras sätt att söka stöd, bilda ett skyddsnät, steg för steg, så att de kan möta verkligheten på egna ben så småningom.

Bland dessa människor rör jag mig just nu och jag gör det tillsammans med erfaren personal. Berikas. Berörs. Påverkas. Drar igång min egen gamla smutsiga byk – jag gör inte gott nog = jag är inte bra nog = jag är i vägen = jag får inte finnas.

Medvetenhet. Det är gott. Och det är smärtsamt tydligt hur jag behandlar mig själv, tillåter rädslan från då och oron för sen ta över. Inser att svårigheten med att gå tillbaka till läraryrket inte är inbillad, utan reell. Inser att jag ser tydligare på lite avstånd, att när jag gör annat än jag är van att göra visar det sig vilka mönster som styr. Inser att fastän jag gör precis det som det är sagt att jag ska göra, så hojtar ändå en röst inom mig, att det inte är gott nog. Så bakvänt. Och det är så det är.

Varför jag går in och jobbar 100%? För att jag ännu efter två månader inte har fått beslut om a-kassa. För att jag är utförsäkrad. För att jag inte hittar nån rehab för mig. För att jag liksom hamnat mellan alla skyddssystem. Det blir så ungefär vartannat år, skrev Dr Expat på Scania till mig, på mitt svar till honom, om hur det går för oss att landa i Sverige. Och när jag får fatt i lite ilska, då tycker jag det är förjävligt att jag inte hittar ekonomiskt stöd i en övergångsperiod, så att jag kan återgå till jobb lite lugnt och sansat. Jag är fan inte nån lat jävel, som försöker slippa undan. Jag har jobbat. Jobbat. Jobbat. Sedan jag var femton år. Pluggat. Jobbat. Och den inre stressen har ökat i samma takt, samma takt som jag allt hårdare jagat något som hela tiden slinker ur mina händer.

Det är när jag släpper ut lite ilska, som jag landar i: Mela – du har en timanställning nu. Du behöver inte prestera. Du ska inte prestera. Du kan inte ens göra det. Just nu presterar du, när du finns där som människa. Just nu styr du om ditt liv och din yrkesbana. Och jag är jävligt stolt över dig. Jag önskar bara en sak just nu – att du slutar kämpa, släpper efter och flyter med strömmen. Du vet det nånstans inom dig – du är god nog. Det betyder inte att du är älskad av alla. Det betyder att du är en människa bland alla, som gör så gott du kan. Det är gott nog. Du är god nog. Så låter det, när min sunda styrka och kapacitet får höras.

Och när jag  möter länken What it means to hold space for people på Facebook och sedan följer den till How to hold space for yourself first så ler jag. Just det. Jag gör på mitt sätt. I min takt. Och jag ger mig syre först, så att jag orkar finnas för de som behöver mig. Och när jag ger mig själv lite utrymme tänker jag: det är kanske inte så konstigt, att jag är trött och påverkad av att börja jobba på en ny arbetsplats med helt andra uppgifter än jag nånsin gjort? Det kanske inte är så konstigt alls med tanke på min resa de senaste två till tre åren? Det kanske inte är så konstigt alls med tanke på att jag går omkring med en knöl på halsen, vilken har cancerrisk?

Och med det kommer så utandningen jag behöver. Jag är här och ingen annanstans. Jag räcker till det jag räcker till och det är fullt tillräckligt. Och ingenting annat är egentligen möjligt. Ju. Livet bär. Javisst ja, livet bär även för mig, bara jag ger mig själv utrymme och slack på linan.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: